Bokslut över året som gick, 2015-2016

Jag borde väl kalla dem halvårsbokslut, eftersom jag i praktiken gör dem både till vinternyåret och till sommaren. Men det skulle också bli fel eftersom jag ändå gör dem på årsbasis, bara med väl tilltagen överlappning.

Hur som helst, nu är det dags igen. Ett slags år går mot sitt slut. En cirkel sluts och jag börjar genast reflektera, betingad som en av Pavlovs hundar (om än med något mer filosofiskt sinnelag). En tid tar slut, tackar för sig och stänger dörren om sig. Till hösten öppnas nya dörrar, nya möjligheter att förvalta efter bästa förmåga, på det att vi om ett år igen må sitta här med reflektionsklockan klämtande och säga ”tja, it seemed like a good idea at the time…?” Eller vad vi nu säger – då.

Men den väsentliga frågan är: Vad säger vi nu? Vad säger JAG nu, om året som gått?

Jag skulle kunna säga: ”Jävlar, vilket år!” och berätta om tempot, intensiteten, händelserna, utvecklingen, lärandet, allt nytt, allt stort, allt omtumlande som varit. Wow. What a ride…

Jag skulle kunna säga: ”Det här var ett år av osedvanlig dubbelhet.” och reflektera över Frodos vandring tillbaka till Fylke, bara för att upptäcka att Fylke inte var som han mindes det. Jag anade att det skulle bli så, och det är det. Det kommer det att förbli och jag kommer att hitta – nej, utveckla – ett sätt att förhålla mig till det.  Jag är inte orolig för den saken. Men det ÄR en process att hitta hem, när ”hem” är så relativt som man inser att det är, efter att ha varit borta en tid.

Jag skulle kunna sänka blicken nedför blossande kinder och skamset erkänna att ”it seemed like a good idea at the time” gäller även för det här året. Heltidsjobb och halvtidsstudier, långpendling och gräsänkeliv må ha hållit ända in i mål, men så snart slutuppsatsen för året var inlämnad och (väl) godkänd, pös luften ur så att det visslade om det. Det är två veckor sedan slutseminariet nu, och jag har återfått balansen tillräckligt för att inse hur skrämmande slutkörd jag varit. Var det värt det? I år ja, visst. Jag kommer igen, ingen fara. Men jag inser också att det är mer tur än skicklighet att jag klarade mig. Jag kunde precis lika gärna störtat rätt in i det berömda kaklet som helskinnad över mållinjen.

Do I feel lucky enough to play again? Jag vet inte. Jag brinner för mina studier, det gör jag verkligen. Som aldrig förr. Men jag vet också – av erfarenhet – att det är just den elden som bränner ut, som driver på, över stupet, in i väggen. Som ett maskhål raka vägen tillbaka till Domedagsberget.

Tyskland var Gandalfs örnar. De kom. De kom faktiskt den gången. Men jag är inte dum nog att tro att de kommer två gånger. Den här gången måste jag klara mig på egen hand – och jag har dessutom ett ansvar att förvalta den chans jag fick första gången. Jag måste bli smartare än jag var förut.

Samtidigt har det här varit ett år som visat hur lång jag har kommit, hur mycket jag har förändrats, utvecklats, lärt. På ett sätt är det det som gör att mitt Fylke inte längre är som jag minns det. På ett annat sätt är det också därför jag vet bättre än att försöka passa in.

I julas skrev jag: ”2015 är slut, men ingenting är färdigt”. Jag känner väl fortfarande inte att något känns ”färdigt”. Processer pågår fortfarande, men ofärdigheten besvärar mig inte längre som den gjorde i julas. Den är, och den får vara.

Sommarbokslutet är helt klart min favorit av de båda jag gör. Nyåret går så fort – en enda magisk natt av klockor och champagne, ring ut, ring in, here we go again… Vem hinner reflektera då? Sommarsemestern är min tysta ingenmanstid, ett vänligt limbo med tid för reflektion. Jag tar året med mig dit, men har själv redan klivit ur det och betraktar det utifrån, reflekterar över det, relaterar till det, resonerar kring det. Vad var, och vad ska till? Vad har jag, och vad ska det bli?

När hösten kommer och ett nytt år öppnar dörren, då kliver jag in med nykalibrerad kompass och en karta i klara färger.

31 dagar

1 december. Första dagen i sista månaden före nästa år. Sedan står ännu ett Gott Nytt År för dörren, med förväntningar och förhoppningar att infria; ambitioner, planer och idéer att förvalta. Trettioen dagar till dess.

När jag var barn tyckte jag att nyårsafton var roligare än julafton. Maten var godare, och så fick man vara uppe till midnatt, äta godis och titta på raketer. Och även om jag inte kunde sätta vuxna ord på det, vet jag att jag uppskattade att det var mindre ritualer med nyårsfirandet, det var liksom bara det där med att äta någon god mat och de vuxna satt kvar länge runt bordet och pratade, medan barnen kunde gå ut eller titta på TV eller göra vad vi ville medan vi väntade på tolvslaget. På Det Nya. 

Jag  hade också redan då en känsla av att det var något som hände, där i krutröken och det bengaliska gnistret mot vinterhimlen. Något subtilt, nästan omärkligt, men ändå viktigt. Ett litet knäpp någonstans, där det gamla väl begagnade och utnötta blev till något nytt, rent och oskrivet. 

En ny chans – till vad som helst – varje gång.

Jag tror att än idag är nyår den viktigare högtiden för mig. Jag njuter fortfarande av att vänta in och känna av det magiska knäppet. Men viktigare ändå är tankarna och reflektionerna innan, då man inventerar det gamla, synar det i sömmarna, viker ihop det och packar undan det. Gör sig redo för det nya, för knäppet.