En besynnerlig novemberbok

MissPeregrines-1

Vem var det som rekommenderade den här boken (Bokus/Adlibris)? Jag minns faktiskt inte. Jag vet bara att jag någonstans på nätet snappade upp en hänförd kortrecension av boken med det besynnerliga namnet ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”, och tänkte att jag måste komma ihåg den.

Fast sen glömde jag bort den i alla fall. Ända tills jag fick se den i en bokhandel i Höllviken. Mina barn hade lurat dit mig <em>(nåja, jag gick nog ganska frivilligt…)</em> för att övertyga mig om förträffligheten, för att inte säga <em>nödvändigheten</em> i att äga ännu en bok om fotbollsstjärnor. Och där låg den med den säregna bilden av en svävande flicka på framsidan. Jag snappade åt mig ett exemplar på ren impuls – ty mina barns förhandlingsteknik kan främst liknas vid en bombmatta och lämnar föga utrymme för egna överläggningar.

Jag har bara hunnit läsa några sidor ännu – det akademiska läsandet knycker all tid och ork för läsning just nu. Men den ropar på mig, upppfordrande och enträget. Den handlar om fotografier, så mycket tror jag mig ha förstått. Fotografier och besynnerliga berättelser. Så långt passar den ju mig alldeles utmärkt. Den får också extra plus för att den är tryckt på ett trevligt papper (även i pocketutgåva), och alltså är fylld av fotografier. Sådana detaljer gör mig glad. Att en bok är mer än bara berättelse, mer än bara ord. Den är också en visuell upplevelse – och en taktil, som det heter. Fingertoppskänslan räknas.

Dessutom känns den på något sätt som en höstberättelse, en bok att läsa hopkrupen under en filt, med raggsockor på och tekopp till hands. En novemberbok. En besynnerlig, men alldeles typisk novemberbok.

Jag tror att kurslitteraturen kanske får maka på sig lite framöver, och åtminstone lämna lite plats åt den här boken. Den pockar på att läsas nu.

4 comments
  1. Gillar idén med att samla på underliga foton och låta dem ge inspiration. Gillade nästan idén ännu mer än boken, men den var värd sin lästid, tyckte jag. Och visst är den mysigt formgiven!

    1. Haha – jag borde ha begripit att du läst den redan, det är inte ofta jag hunnit rekommendera dig någon bok som du inte redan läst…! (Bara The Arrival, tror jag…?)

      Jag har däremot valt att låta bli att läsa så mycket om författaren och hur boken kommit till – det kommer jag nog att vilja göra sedan, misstänker jag. (Åtminstone om jag gillar boken…!) Men först vill jag läsa boken som den är – en novemberberättelse. Jag bestämmer helt enkelt att den är en sådan berättelse!

  2. Jodå, jag har till exempel fortfarande kvar att läsa Mästaren och Margarita… Maria Turtschaninoff var du också först att läsa, och frågan är om det inte var du som rekommenderade mig till Oksanen? Och så har jag fortfarande kvar alla steg efter Revolvermannen i Det mörka tornet. Men Ankomsten är svårslagen, förstås.

    1. Ähum, fast jag måste erkänna att jag själv aldrig lyckats läsa Mästaren och Margarita… Däremot har jag svårt att missa den som teateruppsättning. Har sett tre olika uppsättningar av den – men missade Dramatens i våras. (Vintras…?)

      Turtschaninoff och Oksanen – jo, det är möjligt att jag var först, men jag lyckades ju inte fastna för någondera… Så nej, vi får nog konstatera att du leder ligan med närmast ointaglig marginal…! 🙂

      Men Det mörka tornet måste du läsa! Alla böckerna är inte lika bra (Revolvermannen hör till de sämre), men helheten är… som ingenting annat!

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *