Ja, det kan ju tyckas som en märklig timing att börja yra om ”offline onsdag” såhär en dryg vecka in på ett högst digitalt och påkopplat projekt som #blogg100. Men så hemskt konstigt är det ju egentligen inte – ibland behöver man stänga av, bubbla in, fokusera och koka ner till ett mustigt koncentrat. För att komma igen i ny, full blom sen.
Så så får det bli, medan ni läser det här, är jag själv nedkopplad och analog – eller ja, helt och hållet analog vete tusan om jag kommer vara, tanken är att jag ska skriva. Kanske med papper och penna – att bryta idétorkor kan ibland vara enklare med analoga redskap, ibland inte. Det får vi se. Kanske blir det en fingrarnas flygande mazurka över tangentbordet – vem vet.
Men under tiden får ni helt enkelt roa er med några bilder av analogpyssel jag roar mig med ibland.
(Bilderna är hemskt gräsliga ser jag nu, vet inte vad som flugit i mig när jag grejade med dem… Antagligen såg de okej ut på den andra datorn, eller också var jag hemskt trött när jag fixade bilderna, men jag orkar tyvärr inte gå tillbaka till ritbordet med dem, så ni får leva med dem som de nu är. Pilutta!)
Sånt här sitter jag och roar mig med framför TV:n ibland. Handen, som var den första jag gjorde, kan några av er ha fått se i ofärdigt skick, instagrammade processen i något eller några skeden. Den var riktigt rolig att göra – och den kom till just som jag sa, framför TV:n. Det står ”Zendoodles” i ett av fälten, och det kan det här kallas – det har väl att göra med att det är ett rätt avslappnande och kravlöst skissande/ritande/klottrande, som är lite som en slags yogaträning för hjärnan. Stärker och slappnar av på samma gång.
(Sen finns det en hel, sektliknande rörelse kring det här sättet att avslappningsklottra också. Fast dem struntar vi i tycker jag.)
Den här bilden (nedan) gjorde jag för övrigt med början på sjukhuset, medan sonen var på operation. Det var ett rätt fiffigt sätt att hålla mammanerverna i styr. Zen, typ…
(Och med det här har jag förbrukat de två förberedda, nästan klara inläggen jag hade i bakfickan inför #blogg100. Bränt livlinorna första veckan – framöver blir det frihandsbloggande för hela slanten. Som att gå på slak lina utan skyddsnät – huga!)
ville bara önska lycka till med skrivandet. och säga att du borde klottra mera, du är riktigt, riktigt duktig ;).
kram,
Tackar – si och så gick det med skrivandet, men jag fick möjligen något annat att fundera på, så det var nog en ganska bra dag ändå…!