Sommar, sommar, sommaaaar…

Nåja, sommar och sommar, måste jag tillägga, för det här med att behöva jacka i mitten av juni godkänner jag inte riktigt. Men okej. Kalendern säger att det är sommar, och radiotablån håller med: Om en dryg liten vecka börjar årets Sommarprogram i Sveriges Radios P1. Då måste det ju vara sommar, trots snålblåst och småspik.

I vanlig ordning noterade jag nyheten först på Twitter, jag har blivit dålig på att hålla koll på världen – åtminstone den svenska – genom andra kanaler. Twitter är… ett speciellt sätt att ta del av nyheter. Lite – ”vinklat och klart”. Mitt flöde är ganska brokigt, så sammantaget brukar jag få en likaledes brokig rapportering.

Har ni sett att XXX ska sommarprata? Prata, alltså. Säga ord. Hahaha!” löd en tweet, som nådde mig som retweet. Tack för att ni matar käpphästen åt mig, muttrade jag.

Oh, XXX ska sommarprata – jag brukar inte lyssna, men i år ska jag göra ett undantag” låter trevligare. Jag vet inte vem XXX är, men letar fram listan med sommarpratare och scrollar fram personen. En för mig obekant författare. Men nyfikenheten är oåterkalleligen väckt – jag kommer definitivt också att ratta in det programmet.

Själv passade jag på att utmana en väninna till att vi båda ska hinna läsa en bok vi flera gånger pratat om, fast ingen av oss kommit sig för att läsa den än, innan författaren sommarpratar, den 9 juli. Jag tänkte att det liksom blir roligare att  lyssna då. (Boken är för övrigt Världens sista roman och författaren/sommarprataren Daniel Sjölin. Jag har i skrivande stund burit runt boken i väskan i över en vecka, så när som helst nu ska jag börja läsa den också…!)

Samtidigt tänker jag på att det ofta är de otippade programmen som är allra bäst. De som liksom lyft sig själva från axelryckning och jag-lyssnar-väl-i-brist-på-bättre-idéer till hänryckning och uppslukan. Maria Akraka gjorde ett sånt program för några år sedan. Jag minns första gången idrotts-ointresserade jag lyssnade på programmet; barnen var var förkylda och hade feber sen över en vecka – direkt efter jullovet, så allas vårt tålamod med att gå hemma och nöta på varann i över 3 veckor var på upphällningen. När maken kom hem den kvällen stod jag mer eller mindre i hallen med kappan på och stavar i händerna.

Ta barnen. Jag ska ut.” muttrade jag. Och så gick jag. Med stavar/nördpinnar – och Maria Akraka i öronen. Jag tror jag gick vilse tre gånger, för att jag var så upptagen med att lyssna på programmet. Uppslukad. Uppfylld. Och inspirerad.

Johan Rabaeus har gjort ett annat favoritprogram, som är favoritprogram på ett helt annat sätt än Akrakas. Det är ett program om allt mellan att växa upp som utlandsbarn till innebrända undulater – allt från gapskratt till tårar i ögonvrån. Som det ska vara.

Anna Odells program fick mig att fundera på saker jag tidigare haft bestämda åsikter om, på gränssättning och konst – och vad vårt samhälle verkligen behöver konsten till. Håkan Lans (som jag dessutom blandat ihop med killen i Björne-kostymen – bara det blev ju en smärre överraskning när programmet inleddes…!) pratade om att det inte alls är särskilt svårt att bygga en ubåt – och fick det att låta trovärdigt. Martin Fröst som är klarinettist och berättar om att packa för en resa till Tokyo en timme innan planet går – och som jag heller aldrig hört talas om innan programmet. Men ett bra program var det!

Jag märker en tendens att gilla program av det nördigare slaget. Människor som berättar inlevelsefullt om något de är riktigt, riktigt intresserade av. (Någon gång ska jag skriva ett inlägg om att vara ”meta-nörd” – dvs nörd över nördigheten självt. Någon gång…)

Så – lyssna på Sommar i sommar! Det tänker jag göra – och det är bra berättarradio. Men var inte rädd för att lyssna på folk du aldrig hört talas om, som sysslar med och pratar om saker långt, långt ifrån din egen värld. Man vet aldrig så nog vad man kommer att inspireras av.

 

2 comments
  1. Tack för påminnelsen om sommarpratarna. Jag tänker varje (!) år att jag skall lyssna på allihop, men sedan lyssnar jag inte på en enda… Nu skall jag verkligen göra det, och nu blir det enklare, även om det är sol och jag är utomhus kan jag ju ha med ipaden.

    Och tack för direktlänken till Johan Rabaeus. Jag blev nyfiken på honom i programmet Stjärnorna på slottet. Nu skall jag lyssna på honom.

    Ha det så bra!

    1. Ha, såhär några veckor efter mitt inlägg – tror du att jag själv lyckats lyssna på ett enda program, eller…? Ack hopplöshet, va… 🙂

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.