Om stress, fixar och konsten att Leva™

Om det är något jag är genuint kass på, så är det att leva. Du vet sådär ”i nuet”, där man ”fångar dagen”, ”dricker livet i djupa klunkar” som det heter. Inte ens om man skalar bort flosklerna och förhåller sig mer krasst till det subjektiva levandet (i motsats till det objektiva överlevandet, för det klarar till och med jag. Än så länge i alla fall – förr eller senare går ju det åt helvete det med…!) kan jag påstå att jag landar ett högre betyg än ett vacklande svagt och undernärt G som i Godkänt.

Och detta trots att Leva™ varit ett återkommande tema under alla år jag bloggat – och alla åren dessförinnan när jag mer eller mindre maniskt torrbloggade i dagboksform. Jag är full av vilja och goda intentioner, och jag har en teoretisk bild av vad det innebär att Leva™ –men sen när det kommer till kritan, då gör jag som jag alltid gjort, om inte värre.

För dem av er som följer mina Delicious-länkar nere i högra hörnet är den här länken redan gamla nyheter. Men jag har tänkt att ta upp Lyckobloggens artikel  i ett inlägg sedan jag såg den första gången, just för att det är ett sådant generalfel som jag tror att vi alla (ja, jag också) gör – trots att vi teoretiskt vet att man inte ska.

Artikeln handlar om hur man kan ledas in på två möjliga tankesätt kring sig själv. Enligt det ena är man född med en viss, fast angiven mängd begåvning, och livsgärningen kan sägas vara ett slags förvaltningssyssla (min tolkning). Enligt det andra tankesättet är begåvning, kreativitet och kunskap en fråga om utveckling och potential – och livsgärningen blir snarare att ”kultivera” sig, odla sina förmågor till frodig grönska och blomstring.

Ni ser skillnaden? Enligt det fixerade tankesättet blir prestationen synonym med identiteten. Exemplet i artikeln är så tydligt: Ditt barn kommer hem med alla rätt på ett prov, ”Vad duktig du ÄR!” säger du – men nästa dag kommer barnet hem med ett sämre resultat på ett prov, vad ÄR hon/han då?

Jag tror att vi är många som strider mot det här dilemmat – på olika nivåer, och med olika yttringar. Det har präglat mitt livslånga förhållande till skrivandet – som jag egentligen inte klarat av att närma mig sedan högstadiet. Att göra det nu… är en kamp, på fler plan än jag någonsin kan förklara. Därför att det utmanar MIG, mitt inre fort där jag förskansat mig och min trygghet.

Jag fick ett mejl från en god vän igårkväll, han skrev (apropå just skrivkurserna):

Fast snöa nu inte in på att jaga bekräftelse i det du redan kan
utan åk lite off-pist när du har varit klok nog att skaffa dig utrymme
i tillvaron för det.

Disch! (- som mina barn ljudillustrerar sina lekta snytingar mot varann.) För visst tusan är det precis det jag varit i färd med att göra – jag tror till och med att jag skrev det rent ut för någon vecka sedan, när jag visade min konsertpianist-text till kursen. Att jag kände mig pressad att lämna in bra texter till kurserna, för att få MER beröm. För det är ju så med bekräftelse utifrån – lite som att pinka i byxorna: Varmt och gott till en början, men det går snabbt över… och förvandlas till något helt annat. Ett hål – en saknad, ett begär efter nya bekräftelsefixar. Se MIG! Tyck om den jag är GENOM det jag gör! För utan bekräftelsefixarna ÄR man… ingen.

Ingen som syns i alla fall, och ingen som betyder något.

Sen ett par dagar tillbaka har jag gått med en värk, eller ett tryck kanske, i bröstet. Jag har haft så ett par gånger förut, och paniskt rusat till doktorn och krävt EKG. Och två gånger fått beskedet att ”EKG:t ser fint ut, är du stressad just nu?” varpå jag fått vända en skamsen blick mot mig själv och tänka ”No shit Sherlock, liiite stressad kanske?”. Sen har jag lyckats lugna ner tempot i livet någon vecka eller två. Kanske.

Here we go again. Jag tänker inte ens gå till någon doktor den här gången, den här gången känner jag igen alltihop. De fysiska symptomen. Min oförmåga att lära mig leva ordentligt. Strukturera. Prioritera rätt saker. Det ändlösa jagandet för att uppfylla alla måsten. Kluvenheten… nej, splittringen kring allt som måste göras. Stressen av att befinna sig mitt i detta hav av kaos – och inte ens veta åt vilket håll jag ska börja simma.

Och nu skulle ju allt bli annorlunda. Det var ju det som var grejen. Jag skulle lära mig leva – inte nya sätt att prestera. Och lik förbannat gör jag som jag alltid gjort – för jag vet inget annat sätt. Duktigmössan på och bekräftelsehåven i högra handen, så marscherar vi på rad i prestationsledet, ett och två. Jag måste bryta det här. Jag måste verkligen det, och gör jag inte det nu så kommer jag aldrig att kunna. Det är samma läge som när jag efter flera års enträgna försök lyckades slutade röka ENBART för att jag bestämde mig för att det var sista försöket, att jag inte skulle ge mig själv fler chanser sen.

Det är ingenting som jag direkt nämnt förut, men det var faktiskt ett av de tyngsta skälen till att maken och jag var så överens om att göra den här flytten – att jag skulle få tid att läka. Läka och sedan lära mig Leva™ – en gång för alla. För man kan inte gå omkring och må som jag har gjort i så många år, utan att både kropp och själ tar stryk av det. Alla timmar, alla tårar, all smärta utspydd hos Kloka Människor genom åren – men när det kommer till kritan faller allt tillbaka på denna oförmåga. Att jag inte kan Leva, inte vet hur man gör. Och det kan inga Kloka i världen lära mig – det måste jag lära mig själv.

Jag vet fortfarande inte hur – allt jag vet är att jag aldrig får en bättre chans än denna. Kan jag inte nu, så kommer jag aldrig att kunna. Den vetskapen är i sig en stressfaktor, en ångestklump i magen – och ännu en järnhand kring hjärtat. Men det förändrar ingenting. Ångest är ju nu en gång så beskaffad – den känns förjävlig, men den förändrar ingenting. Livet är som det är ändå. Tricket är att komma ihåg att förhålla sig till livet och verkligheten, och inte till ångesten – för den är ett villospår, en omväg och en kringväg.

Så – idag tvingade jag mig själv att göra saker som inte alls stod på måstelistan (men som kanske borde stå där istället för något annat?). Börja läsa en bok som inte står på någon litteraturförteckning. Gå genom HELA Isemarkt, inte bara de 50 meter som ligger på min väg hem.

Isemarkt är min lokala veckomarknad. Den går mellan U-bahnstationerna Hoheluftbrücke och Eppendorfer Baum, under själva spåret. (Ja, just där gör U-bahnen faktiskt skäl för företagsnamnet Hochbahn, för där går den på en högbro på pelare över marken.) Där säljs grönsaker, ägg, frukt, kött, fisk, bröd, smycken, halsdukar, städattiraljer, blommor, korgar, antikviteter/junk, kakor, kryddor, ost, barnböcker, filtade iPhonefodral och ungefär allt möjligt annat som tänkas kan. Jag köpte ett dussin ”ökologische” ägg, en bit gorgonzola till söndagsmiddagen (om den nu överlever så länge – husmor är svår på osten…), en ask hallon och en ask blåbär, samt en färsk (men skalad!) ananas till barnen.

På något sätt måste jag klura ut hur man lever – inte bara överlever till nästa fix. För det är en junkies liv, ur hand i mun (om än med andra parametrar) som jag levt – och fortfarande lever. Och det måste få ett slut.

14 comments
  1. En bra och viktig text om nåt som jag tror alla brottas med, mer eller mindre medvetet, men som är svårt att klä i ord. Men du lyckas fånga den känslan. Jag blir mycket berörd av det du skriver, på många plan.

    Men jag tänker ändå främst på en sak när jag läser det du skriver. Att hela tiden intellektualisera (finns det ordet ens?) ”att leva” (och hur man ska göra det ”på bästa sätt”) är ju bara det i sig egentligen att distansera sig från vad det är att leva – att vara här och nu, i stunden – och kunna njuta av det. Svårare än så är det ju egentligen inte (för att säga nåt extremt naivt och snudd på provocerande). Och nästan ingen jag känner ”klarar av” det ”enkla”. Alla jagar något som har varit eller ska bli. Att inte värdera sitt liv efter prestation, prylar, status, relationer eller till och med förmågan att kunna leva det ”rätt” och ”lyckligt” är en sak som ytterst få människor förmår göra. Det är ju att kasta loss från allt man har lärt sig om sitt eget värde, och andras. Och ibland, du svindlande tanke, tror jag att det är just det allt går ut på. Att livet går ut på att successivt förstå att bara genom att vara uppfyller man ”livets mening”. Meningen är helt enkelt att du ska knalla runt och vara du, för det kan ingen annan göra i ditt ställe (varken bättre eller sämre). Det är ändå en stor och viktig uppgift, som ju faktiskt är ett heltidsjobb förutom alla andra ”bisysslor” man själv (och andra) lägger på en. Man kanske bara ska koncentrera sig på den ibland, och tycka att det räcker?

    Och du, ibland säger kroppen det huvudet inte fattar. Stopp. Stanna. Andas. Lev.

    Ibland säger (skriver) jag saker som är så himla självklara. Men det kanske är nåt som ingår i ”min” uppgift, i att vara jag. Ett heltidsjobb som jag försöker finna motiverande och värdefullt (vilket inte lyckas så där jätteofta!). 😀

    Jag hejar på dig! Oavsett. Du är bra på det du gör, till exempel att vara du!

    Många kramar!

    1. Hm, nu måste jag fundera ett slag. Intellektualiserar (joo, det är väl ett ord…?) jag över levandet i sig? Är det det jag gör…? Inte medvetet iaf – ™-grejen till exempel, är ju mer en ordlek som jag inte reflekterade SÅ mycket över egentligen.

      Det jag menar är snarare precis det du skriver – förmågan att stanna upp, andas och leva UTAN att behöva få bröstsmärtor för att fatta att det är det man ”ska” göra, istället för att jaga fixar. Det är det som stör mig – att jag ALLTID kommer in på det där spåret, hur goda intentioner jag än har att göra annorlunda den här gången. Ett-tu-tre – så är jag där igen.

      Och att jag gjort samma sak igen NU är verkligen HELT bisarrt…! För att inte tala om korkat.

      Så – det jag vill är egentligen precis du skriver, och det låter just så självklart och så enkelt som du säger… Så hur kan en hyggligt begåvad människa ÄNDÅ lyckas fucka upp VARENDA gång? Det är det jag inte fattar – men ska försöka komma underfund med den här gången.

      Tack för dina kloka ord – de fick mig som alltid att tänka ett varv extra!

  2. Du vet vad jag tycker om detta, och hur mycket vi är lika i detta. Återigen sätter du ord på det jag också tänker, det jag också inser är min ”fix”.

    När ska vi lära oss att L-E-V-A J? *kramar på*

    1. Nu, Annika. NU! *kram*

  3. Det är stora skillnad på att ha ett liv och att leva, det är verkligen sant. Och jag tror att vi alla känner igen oss i det du beskriver. Det som funkade för mig för att bryta mina negativa tankebanor är att faktiskt göra något när jag märker att tankarna är på väg åt fel håll, dvs göra en fysisk aktivitet. Sen vad den är kan ju bero på vad man tycker är roligt. Jag bestämde mig för att när jag märkte att pressen blev för hog då skulle jag göra den aktivitet, som måste vara något du tycker är otroligt roligt och ger dig energi, men som du vanligtvis prioriterar bort.

    Kanske ett lite mer handfast tips än att bara ändra sättet att tänka?

    Kram
    Vickan

    1. Mmm. Säkert helt sant, och i stor utsträckning är det nog en vanesak. Samtidigt känns det där… svårt. Det är många steg i den raketen – det jag saknar är att lära känna staden jag bor i, till exempel. Men för att göra det måste jag lära mig kommunicera på tyska, vilket leder till ännu ett måste.

      Dessutom: Jag går ju en rätt enkel tyskakurs just nu, och det är ju bra – men hela formen med språklektioner och läxor och övningar och grejer… Det triggar samma prestationstänkande, skamkänslor om man säger fel – und so weiter. Där saknas LUSTEN, och mer än det – den lust man en gång hade förtvinar och dör under de lektionerna…!)

      Jag har haft funderingar på att gå nån simpel målarkurs eller vad som helst för att ”komma ut” lite – OCH lära mig tyska på samma gång. Så idag klev jag in på den lokala ”Kunstlerbetrieb”-butiken och ryckte åt mig ett kursprogram. Kändes ju duktigt (!) att ta tag i på direkten sådär – men icke. Inga nybörjarkurser. Typiskt. Men det där är ett spår jag ska följa upp mer, för det tror jag att jag skulle behöva. TVINGAS att prata tyska – fast utan att det är i form av en språklektion, för det känns som högstadiets tysklektioner all over, och SÅ kul var ju inte det, precis…!

      Så det är väl det jag spontant har kommit på att jag ska göra – samtidigt som det känns sjukt att klämma in mer i livet, när man redan känner sig stressad… Men tyskan är en flaskhals i livet just nu, så den måste (!) lösas.

  4. Kommer tillbaka till ditt inlägg flera gånger, läser och ser nya saker i det. Kloka ord. Många reflektioner.

    En av dem är kring just det här med att berömma för vem någon är eller för vad någon gör. Jag har själv funderat kring prestationshets, och försökt tänka om kring mina barn. Eftersom jag ser mig själv som alltför fokuserad vid prestationer – så har jag medvetet försökt ställa om mig till att berömma dem för vad de är. Inte bara se vad de gör. Så läste jag din länkade text om lycka och började fundera. De har ju rätt, det blir ju tokigt, för som du säger; när de inte lyckas=”är lyckade”, vad känner de då att de är? Bra råd där i slutet; att i stället fråga hur det känns. Att gemensamt glädjas åt känslan av att något kändes roligt, trevligt, bra. Och att det räcker med det.

    Någonstans där ligger nog en viktig nyckel.
    Det räcker att stanna ett tag i känslan av att det kändes bra – och dela den med andra.

    Du skriver oerhört bra om att söka en ny fix, och en plågsam tankeväckande liknelse med att väta i byxorna. Det finns många tankar i det som berör mig och rör mig. Och det känns bra. Jag kommer tillbaka och läser mer, tänker mer (tror jag, jag tror ju alltid att jag ”senare” ska göra mer … ).

    Och du, massor av gånger när jag läser i din blogg så känner jag ju Liv och Ta-vara-på-livet-stunder. Det är ju en av sakerna jag älskar med din blogg. Jag tror personligen att du nog inte behöver lära dig att leva (du är en av dem jag ser som lever, ärligt/i lycka/smärta/kaos/struktur/familj/kärlek/stor-och-liten-glädje/upplevelse/reflektion/utvecklar-dig-själv/ochsåvidare), utan bara lära dig att se. Se att du lever.

    Se dig själv. Se och lägga märke till de stunder du lever som du vill. Och de stunder som du hanterar efter bästa förmåga, utifrån vad du vet just då, och som löser sig till det bättre eller i alla fall just då blir uthärdliga att leva i, tack vare dig.

    Ang. den senaste meningen: flashback Japan för nånting-femton år sedan … Vi hade spenderat någon månad i landet, valda kurser som vi åkte dit för hade visat sig i vårt tycke ha undermålig kvalitet jämfört med svensk universitetsnivå, vi hade hemlängtan av olika skäl och det var den tiden då kulturkrockar gör att man känner sig som mest underlig. Frågorna i huvudet var ”gjorde jag rätt? vad åkte jag hit för?” som de är vid den tiden. Jag gick mest och hängde med huvudet och längtade efter brev från pojkvän i brevlådan – och det var före e-postens tid. Vad hittar jag i mitt fack i skolans brevlåda? Jo, urrivna anteckningsblad från kollegieblock, med tecknade och handtypograferade ögonblicksbilder av exakt vad man känner just då, t ex ”Spräng skolan!!!” Helt dråpligt underbara. Jag minns dem än. Känslan av samhörighet och de befriande skratten. Som gjorde livet uthärdligt och lyfte stunderna till fina minnen som är kvar så här långt efteråt.

    Se dem; stunderna, de delade känslorna, det egna nöjet. Se att det räcker: att känna, ibland dela, och att vara.

    Mina tankar tar många trådar, men jag har skrivit mycket redan. Är nöjd i att vara i den tänkande känslan jag får, när jag läser dina inlägg. 😉

    1. Haha, inser att det låter som superflum när jag läser det jag försökte skriva lite snabbt. Detta ska nog avhandlas på caféer eller med rödvin under många timmar. 🙂

      Vill bara säga att känslan, och den delade känslan, är viktig. Allt JAG kommer ju inte inifrån. En del skapas i mötet med andra, en stor del. Och för att uppleva den kan det räcka att låta sig vara i den gemensamma känslan, även om den är svårgripbar.

    2. Äh – jag är också superflum, så jag förstår precis hur du menar, fast jag hoppas på tillfälle att avhandla saker på café eller i soffhörn inom icke-alltför-avlägsen-framtid! 🙂

      Och jag håller med – delandet av känslor är viktig, inte minst för barn som är så omedelbara, fast jag har nog aldrig tänkt förut på det så… Eller på hur man omvandlar det i praktik – och det är ju inte min bästa gren, som sagt…!

  5. Kan du inte hitta något annat sätt att ”plugga” tyska på som inte är klassrumslektioner? Skaffa dig en privat ”tutor” som faktiskt lär dig det du vill lära dig och inte en massa grammatik? Här i Kina är det vanligt att studenter som vill lära sig engelska lär ut kinesiska i utbyte. Kanske finns det något liknande? Då kan du ju också schemalägga dina ”lektioner” efter ditt liv.

    1. Jodå, det finns sånt här också. ”Tandem-partner” kallas det. Men det känns också så krystat – det blir en tvångsfika med nån man har absolut nada gemensamt med. Det är därför jag jagar konstkurser eller fotokurser – hade span på en pärlkurs en gång också. Mer för att där handlar det som saker jag är intresserad av, och då förbättras ju oddsen att jag faktiskt har något att prata med övriga deltagare om. Typ.

      Det finns ju flera ställen där de har konstkurser etc – jag har inte gett upp än. 🙂

  6. Hejsan Jenny! Självkänsla ja hmm alltså min är nu efter alla år, möjligheter till samtal med terapeuter betlada av landstinget verkar ha börjat hjälpa, ett tips jag skulle vilja ge dej är att gå på någon form av meditationskurs, lära dej att försvinna i dej själv. Det tror jag jag har lärt mej mycket på. Sen är inte jag något vidare på det hör med här och nu utan behöver också träna på det. Jag har skaffat lite sådan här självhjälpsböcker, bl a Good Enough heter en och handlar om just det att vara bra som man är utan att prestera. Att berömma dej själv för att ha klarat kanske två minuter här och nu, det är ju ändå två minuter, börja där och sedan låta det bli mer. Inte skulle du kräva av barnen att de skulle kunna den svåraste matten direkt de började med siffror, nej du berömmer när du ser att de försöker och var vänlig mot dej själv och berömma att du har börjat, du har i alal fall hämtat en broschyr med olika kurser, sen att det inte fanns någon var ju faktiskt inte ditt fel. Men du tog första steget BRA ge dej beröm för det. Planera in tid när du sitter och scrappar bara för att det är kul och att du är värd det!!!!!! Var ingen martyr mot dej själv, var snäll mot dej själv. Har du ingen lust att göra något en dag av alal måsten såberöm dej själv att du faktikst kunde bara njuta av dagen och att inget farligt hände fast du inte gjorde alla måsten. Jag gick en kurs i stress som jobbet hade och där sa föreläsaren det finns bara två saker du måste; att dö är det ena och att välja är det andra. Men räkningarna tänker du?? inget måst emen du väljer att göra det för att slippa följder…eller hur????

    Hoppas snart det känns bättre och sköt om dej, dina barn har bara en mamma, för dom är det viktigare med en mamma som mår bra än att det perfekt hemma och trist supertrött mamma. Dom och din man valde dej för den du är inte för den du vill vara. Du är good enough!

    Kramizar Ann-Marie

    Pssst glöm inte att göra något skojigt och tanka livet fullt med liv!

  7. ”Jag måste bryta det här. Jag måste verkligen det, och gör jag inte det nu så kommer jag aldrig att kunna.”

    Om du verkligen är på gränsen kan din kropp tvinga dig att bryta. Det är bättre att välja själv än att bli tvingad.

    Du kanske bara skulle vara. Ibland?

    Du duger som du är, utan prestationer.

    Ok?

    1. Jag tror inte att jag är SÅ på gränsen, utan det är mer en känsla jag har. Om jag inte bryter vanan/beteendet NU, så kommer det att hänga med. Men absolut – jag borde definitivt bara vara, mycket, mycket mer. Men det är ju så svårt…?

      Tack för din kommentar – den både värmer och gläder! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *