Medan bloggen slumrar…

…har jag tagit mig för med att reda ut och strukturera upp det som utgör min ständiga vardagsångest: Matlagningen. Eller egentligen middagsplaneringen. Jag är inte så road av att få en färdig matkasse med recept och allt levererad till dörren, även om den möjligheten finns här också (och företaget i fråga drivs av en svensk tjej, för övrigt. Go figure?). Jag vill bestämma själv – och dessutom väljer jag sån där konstig kost, som ratar bröd och potatis, men istället inte skäms för att peta i mig fettranden på kotletterna och sås gjord på riktig grädde istället för nån industriproducerad låtsasgrädde på margarinbas. (Googla LCHF.) Då går matkassegrejen bort.

För ett tag sen fick jag faktiskt hjälp att göra just en sån grej som jag håller på med nu – veckomatsedlar baserade på mat vi faktiskt brukar laga. Perfekt – steg två skulle vara att sätta ihop inköpslistor i excel, färdiga att printa inför veckoinhandlingen och bara kryssa i det som behövs. Det var bara det att jag läste igenom de där veckomatsedlarna och ville bara kräkas. Det fanns ingenting på den listan som gjorde mig sugen vare sig på att laga eller äta mat. Följdaktligen kom de där veckomatsedlarna aldrig till användning, men jag bär idén med mig i minnet nu, när jag går på projektet på nytt – och med nya, goda, enkla recept i kikaren.

Jag har alltid påstått att jag avskyr att laga mat. Det är inte sant. Det är ”vad-ska-vi-ha-till-middag-paniken” jag avskyr – och får ångest av. Jag kan improvisera – men inte på grovgörat, bara finliret. ”Vad händer om jag slänger lite curry i det här tro?” funkar, men inte ”Åkej, jag har skorpmjöl, fiskbuljong och en morot hemma, vad kan vi göra av det?” Men vet jag vad jag ska laga, och har alla ingredienser hemma – då kan jag till och med tycka att det är ganska meditativt att laga mat. (Bortsett från de där hungriga varelserna som hotar riva huset om maten inte står på bordet för fem minuter sen, dårå.) Och just därför ser jag fram emot att bringa ordning i matkaoset, och låta matlagningen BLI ”meditativ”, skapande och positiv, istället för den ständigt gnagande ångestfaktor det är idag. För vem tusan mår bra av sånt?

Jag fick faktiskt ett tips om en mat/hälsoblogg som tar fasta just på den sortens stress kring maten, och poängterar att man måste hitta ett sätt att förhålla sig naturligt till maten, och INTE göra den till en stressfaktor – för att vi ska kunna må bra av den. Det tror jag på. Det tror jag på oavsett vilken slags kost man väljer. Jag minns när jag gick på viktväktarna för många år sedan och satt och grät vid köksbordet för att jag var så hungrig att jag inte kunde tänka ut vad jag fick lov att äta. Hur sunt är det?

(Dagens inlägg hos Anna Hallén är för övrigt en ganska bra text att läsa innan någon får för sig att börja vifta pekfingrar åt lågkolhydratkost.)

Så om bloggen fortsätter vara tyst – jag har inte så mycket att säga just nu, förutom de två inlägg jag just skrivit nu ikväll – så vet ni vad jag håller på med. Och om det är så att ni har något patentrecept att dela med er av, snabbt, enkelt och gott – bring it ånn! Jag är idel öron! Du behöver inte fundera på om det är lågkolhydratiskt nog eller inte, jag kan oftast göra om recepten så att de funkar ändå!

3 comments
  1. Två andra tips för att slippa matångetsten, två tips som jag själv lever efter just nu faktiskt:

    1. Skaffa en sambo som gillar att laga mat, har koll på vad jag bör äta och hur mycket. Frysen är packad med små lådor som det bara är att ta fram och ta med till jobbet som lunch, eller värma i micron hemma till kvällsmat.

    2. Flytta till ett land där det inte är dyrt att äta ute och alla sorters mat finns på 10 minuters promenad från din ytterdörr.

    Se där, det var väl inte så svårt va;-)

    Kram
    Vickan

    1. Ah – skaffa sambo. Blir ju lite jobbigt när man redan är gift, förstås… 😉

  2. Varför det? Man kan väl ha en inneboende? Kanske en au-pair?

Lämna ett svar till Vickan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *