by Jenny -

En svart fredag för Oslo – och världen

Det blev en annorlunda fredag. Jag slog upp datorn för att meddela världen att El Maco var hemkommen med nytt moderkort och utan kostnad – och såg några första förvirrade tweets om Oslo.

Oslo? Vad händer i Oslo? tänkte jag. Lite naivt, som om ingenting ont kan hända i ett land där man äter gulebøy och ger varandra knuseklemmer.

Men ont kan hända. Till och med i Norge. En konstgödselbomb blåser ut regeringens kansli i centrala Oslo, och en galning utklädd till polis jagar och skjuter  skräckslagna ungar på ett politiskt ungdomsläger på Utøya en bit utanför Oslo. 

Och om man nu kan/ska rangordna onda handlingar – på ett sätt kan jag tycka att politiska institutioner rymmer ett visst mått av… låt säga ”exponering” för terrorism och andra våldsbenägna galningar. Det är hemskt – men måste ändå finnas någonstans i bakhuvudet när man jobbar i den politiska sfären. Men ett ungdomsläger…?

Jag skrev inte den här tweeten, det gjorde Maria Wetterstrand, men den är ändå ungefär vad jag tänker och känner:

För det spelar inte så stor roll just vilket parti det nu var som hade sitt ungdomsläger på den där ön – att ungdomar som samlats för att dela en lust och ett engagemang för att förbättra världen och samhället de lever i och en gång skulle ta över, möttes av kulor, våld och död… Det är ofattbart, fegt och förvridet. 

Och så genuint, hjärtslitande tragiskt. Inte nog med att livet togs ifrån dessa barn – deras sista minuter i livet måste ha präglats av skräck och ångest. Samma skräck och ångest måste även deras överlevande vänner nu bearbeta – och leva med.

(Om jag menar att det är värre att mörda politiskt aktiva barn än att mörda andra barn? Nej. Men kopplingen mellan sprängningen av regeringskansliet och morden på ungdomslägret tolkar åtminstone jag som att de här barnen mördades just för sitt politiska engagemang, som symboler för ett politiskt system som attentatsmannen uppenbarligen hade något emot. Det är extra sorgligt – för de var ändå bara barn.)

Gärningsmannen är gripen. Det senaste jag hörde var att han sitter i förhör och att han kommunicerar med polisen. Under de närmaste dagarna kommer vi att få veta hans motiv, bakgrunden till de fasansfulla brotten. För honom finns det säkert ett motiv, ett skäl för hans handlingar som han säkert tror ska te sig lika uppenbara för oss andra som de är för honom. Men det enda vi kommer att förstå är det fullständigt hisnande slöseriet med människoliv.

Det blev en sorglig kväll. Inte alls en kväll då jag kunde glädjas åt min lagade dator och skriva tramsiga blogginlägg som jag tänkt, utan en kväll då världens fula sidor gjorde sig påminda.

Nåväl. En annan tweet som utmärkt sig under kvällen (skärmdumpen lånad från Nattens bibliotek) ska jag dela här, för att den pekar framåt och kanske, kanske visar att vi lärt oss något:

Ja. Det är lite skillnad.

***

Och ja, jag följde hela kvällen via Twitter och NRKs livesändningar på webben. Det är svårslaget på flera sätt – inte minst för mig som har svårt att hänga med i tyska nyhetssändningar. Någon gång kanske jag ska fördjupa det där – men det blir inte ikväll.)

by Jenny -

Den demotiverade generationen?

Jag skrev på twitter att jag just kontaktat universitetet för att påminna dem om att jag redan tidigare efterlyst respons från min lärare, som jag senast hörde av den 5 mars. Sedan den kontakten har jag själv sänt in uppgifter för två kursmoment, utan att få någon respons alls – vilket känns ganska… trist. ”Demotiverande”, rent av.

Sen blev jag osäker på om demotiverande är ett riktigt ord, så jag googlade lite, och hittade en presentation från en handledarutbildning på Uppsala universitet. Där listades ”10 goda sätt att demotivera folk”, som jag tyckte var lite intressanta – inte nödvändigtvis i relation till Mittuniversitetet (även om punkt 1 väl stämmer rätt väl just nu) ska tilläggas, utan mer generellt:

  1. Ignorera deras prestationer.
  2. Anta att du vet vad som är viktigast för dem, fråga inte. Skulle du ändå fråga, ignorera vad de svarar, även om du lovar tänka på saken.
  3. Utgå från att goda prestationer är normen, men var extra noga med att uppmärksamma och kritisera varje tillkortakommande.
  4. Skapa normer utan någon som helst relevans för arbetet. Skapa även många detaljregler och följ upp dessa nyckfullt.
  5. Om någon är osäker på hur de ska utföra en uppgift, säg bara åt dem att sätta igång. Låt dem inte störa dig med sina problem.
  6. Ge inget stöd, men förvänta dig bästa tänkbara resultat.
  7. Var nedlåtande, eller om du misslyckas med det sarkastisk, särskilt i offentliga sammanhang.
  8. Tillskapa situationer där de utvecklar en rädsla som bygger på konkurrens mellan kollegor.
  9. Ta åt dig äran för deras framgångar, och kritisera dem för deras misslyckanden.
  10. Tolerera inte misslyckanden och se till att folk täcker igen spåren efter sina tillkortakommanden. Detta kommer att leda till ett klimat av skam och misstroende, vilket uppmuntrar skyttegravskrig som i sin tur hindrar arbetet.

Den sista är min favorit, tror jag. Så känns det i ganska många situationer – att det viktigaste inte är att slutresultatet blir bra, utan att ingen märker att jag gjorde lite fel…

Jag tänkte på den attityden när jag såg Uppdrag granskning om Fas 3 i regeringens arbetsmarknadspolitiska program, i slutet av programmet, när ansvariga på arbetsförmedlingen ställs inför uppgifter från sina egna interna undersökningar – och genast börjar prata om att ”jaså, jamen jag tolkar frågan såhär…”, även när det som står i svart-på-vitt borde gälla över personliga tolkningar.

Varför är det så jäkla svårt att säga ”Shit, vi har gjort fel. Det här funkar inte. Nu får vi slå våra kloka huvuden ihop och se till att fixa det här”?

Jag är inte så specifikt påläst just om Fas 3, så just den diskussionen får anstå, är jag rädd. Det jag funderar på är ett eller ett par steg högre upp på abstraktionstrappan, och hänger ihop med det jag skrev om för lite sedan om Indignez-vous – om hur vi blivit avtrubbade och likgiltiga inför vårt samhälle, och helt enkelt inte bryr oss längre.

Och jag tänker: Är det det här som är felet med oss? Är vi Den Demotiverade Generationen? Som spelar säkra kort, följer detaljreglerna och de irrelevanta normsystemen – för att inte riskera att få skallen avblåst om man råkar sticka den för högt upp ur den kulturella skyttegraven?

Ta och läs igenom den där listan en gång till, och tänk makroperspektiv – det samhälleliga och kulturella perspektivet. Ser du några paralleller? Eller finns de bara i mitt huvud…? 🙂

by Jenny -

”Varning för starka bilder”

I kölvattnet efter att USAs specialstyrka spårat upp och dödat Osama bin Laden, går nu diskussionerna kring om man bör visa bilder på den döde terroristledaren eller inte. USA har lagt locket på och menar att man inte ska göra det för att inte provocera fram ytterligare hat från grupper som är lojala mot den döde. (Jag vet inte riktigt om jag köper den förklaringen, men jaja – världspolitiken ska jag lämna därhän.) Svenska Aftonbladet visar däremot bilder från platsen, och bilder av de andra personer som dödades i attacken.

Och sen ställer man frågan till läsarna: Är det rätt att visa bilderna – samtidigt som chefredaktören går ut och förklarar varför Aftonbladet anser att det är rätt att visa bilder på dödsskjutna människor i tidningen, inklusive nätupplagan.

Det här är en annan fråga jag tänkt skriva om förut men inte kommit till skott med. Nu blir det så tydligt, när jag kan länka till exempel. Jag tycker att det är fel att visa sådana bilder. Jag hävdar – bestämt – att det inte tillför någon väsentlig information, och att nyheter kan förmedlas alldeles utmärkt även utan bilder på döda och/eller lemlästade människor i medierna.

När jag var liten var jag sjukt allmänbildad. Jag var hemmabarn och tyckte om att leka framför TV:n – släpade ut mina Sindydockor och legolådor och ritblock och grejer till TV-rummet och kunde spendera hela förmiddagen med att låta Utbildningsradions program utgöra en slags ljud- och bildfond som jag tittade på mer eller mindre aktivt, beroende på vad det handlade om. Men det sjönk in, jag lärde mig saker.

På kvällarna såg jag nyheterna. Det var väl inte det roligaste programmet jag visste, men mamma och pappa tittade på nyheterna och för min del var högsta prio att slippa gå och lägga mig, så då var till och med nyheterna att föredra. OCH – på den tiden var det okej för en åtta-nioåring att titta på halvåttanyheterna. De kunde prata om krig och döda människor – vilket var otäckt nog – men man slapp SE.

Och återigen – jag lärde mig saker, viktiga saker om världen, genom de där nyhetssändningarna.

Idag vet man aldrig vad som kommer på TV-nyheterna, och jag skulle inte låta mina barn se ett nyhetsprogram, trots att jag vet hur värdefullt det skulle kunna vara. (OK, så länge vi är i Tyskland är det ingen riktig ordning på nyhetstittandet ens för oss vuxna – men det är en parentes i sammanhanget. Det här handlar om saker jag tänkt kring svenska nyhetsmedier – främst TV, kanske.)

På senare år verkar det inte finnas några gränser för vad som är okej att visa. Jag har sett döda människor i TV, döda barn, jag har sett en film där en far och en son förtvivlat försöker gömma sig undan skottlossning. Jag har sett en alldeles fasansfull bild av en människa med ett nyss avslitet ben – förvisso på nätet och inte på TV, men ändå. Som vuxen känner jag inte att jag tar till mig nyhetsskildringen mer eller bättre, att det kommer närmare mig ju blodigare det är. Snarare tvärtom.

För att fördjupa min förståelse och skapa engagemang för de pågående oroshärdarna i världen är det inte blodiga bilder som ska till – utan helhet, bakgrund, analys.

Det finns säkert de som vill argumentera att det inte är meningen att barn ska titta på nyheter för vuxna, och menar att Bolibompa har egna nyhetssändningar för barnen att titta på. Jovisst. När jag var liten hette programmet Barnjournalen, numera är det väl Lilla Aktuellt om jag inte minns fel. Men det är inte samma sak. Barnnyhetssändningar är bra – men blir lätt spretigt, för att man har en halvtimme i veckan på sig att gå genom allt som händer i världen. Och ofta blir det lite väl tillrättalagt, dessutom. Det är inte fel att barn får (och kan) ta del av världen och samhället som det nu är. Det är de som ska ta över den här världen – och jag tror att förmågan till idealism och vision grundläggs i barndomen. Men då måste ju barnen också få vara med och se hur världen verkligen ser ut. Och då måste jag som förälder veta att nyheterna illustreras med bilder som barnen klarar av att hantera. Så är det inte längre.

Och jag tycker att det är en stor förlust.

by Jenny -

Dags att bli förbannad: Om sjukförsäkring och motståndsrörelse

Jag var inte på Medborgarplatsen på annandag påsk och deltog i påskuppropet mot utförsäkringarna, men hade jag varit i Stockholm skulle jag definitivt ha tagit mig dit. För ingen annan fråga får mig att skämmas så djupt för mitt land och den politik som bedrivs där, som denna. Utförsäkringarnas Sverige är inte ett land att vara stolt över.

Jag blir beklämd, förbannad och långt in i själen ledsen när jag läser om hur den svenska sjukförsäkringen kör över och krossar människor som är för sjuka för att arbeta, och än mindre klarar av att stå på barrikaderna och slåss för sina mänskliga rättigheter. Vad fan har hänt med oss, vi svenska folk? Hur kunde vi bli så formidabelt avtrubbade att vi låter det här hända – och pågå?

(Vill du ha fler exempel, så har jag skrivit om samma sak förut, där finns fler länkar. Fler exempel finns att Googla fram.)

Till och med Försäkringskassans handläggare protesterar – att skälla ut dem, kalla dem onda och hjärtlösa, är inte heller rätt väg att gå. Politikerna ödslar hälften av debatten åt att skylla på varandra – och den andra hälften åt att förfasa sig över ”sjukskrivningsepidemin” man nu säger sig ha kommit tillrätta med. Men fanns den ”epidemin” verkligen på riktigt? Eller var den en medialt uppblåst propagandabubbla, avsedd just att trubba av vår mänsklighet, och få oss att tro på lata spöken som hellre lyfter bidrag än går till jobbet.

Jag känner då ingen som valt sin sjukdom.

Hade det handlat om ett enda isolerat fall, där en sjuk och svag människa hamnat mellan stolar och farit illa, så hade det varit en skandal. Men det är ju ändå värre än så. Här sker felet systematiskt, monotont upprepat som ett mekaniskt maskineri. Gång på gång på gång. Bilden av ”enstaka, olyckliga fall” där sjuka och svaga utförsäkras ”av misstag” som man gärna vill få oss att tro – håller helt enkelt inte. Snarare växer en bild fram, där det är jakten på ”enstaka, olyckliga fall” av fusk som mejar ner hela folkmassor av svaga och utsatta människor.

(Jag vet att jag också sett en artikel någonstans, där man jämförde kostnaderna för att jaga fusket – med kostnaderna för själva fusket. Men jag hittar inte den artikeln nu, och minns inte var/när jag sett den. Om någon sparat den länken, är jag idel tacksamhet om jag får komplettera med den här!)

***

Jag tänker på den där skammen jag känner, och kan inte låta bli att dra en parallell till landet där jag bor just nu. Här är den sociala skammen en del av kulturhistorien, ett oläkt sår, ett ärr ingen talar om. Den är som ett osynligt spöke, ett mörkt och farligt djur som lever djupt i själens djupa irrgångar. Och samma svarta skuggdjur har börjat röra sig även i min själ.

Är liknelsen överdriven? Är det att jämföra helt olika saker? Äpplen och päron? Kanske. Rent krasst är det klart att det är en viss skillnad mellan att frakta iväg och mörda människor, och att ”bara” marginalisera och beröva dem deras ekonomiska och sociala trygghet.

Men på det sociala planet ser jag ändå åtminstone ett par paralleller. Dels i hur ”offren” inte vill tro att det är så illa som det är. Man tänker att ”klart det finns ett socialt skyddsnät” och ”jag är ju en del av det här samhället och har betalat skatt i många år” och ”det ordnar sig säkert”. Tills den där dagen man står där med Försäkringskassans hårda myndighetsbeslut i darrande händer och undrar vad det ska bli av en.

Och dels i hur ”de andra” människorna inte heller vill se, inte låtsas förstå det som händer mitt framför deras ögon. Hur man bortförklarar, konstruerar, efterrationaliserar och intalar sig att det som sker är av godo och nödvändighet. Man vänder bort blicken – och är bara glad att det inte händer en själv. Den här gången.

Det finns en parallell till, som är lite mer ur makroperspektiv: Det handlar om att utförsäkringssystemet redan är ett väl utvecklat, tungt maskineri. Det kommer inte att stoppa av sig självt. Om vi sitter kvar i våra TV-soffor med vårt fredagsmys och passivt väntar på att saker ”ordna sig”, så kommer det bara att fortsätta och fortsätta, och i dess spår går människor under. För att förändra systemet måste vi, du och jag, säga STOPP! Det här är inte okej!

Det krävs alltså civilkurage och engagemang. Frågan är: Har vi något kvar av den varan?

Jag läste en text ur DN igår, det var kanske den som fick mig att dra parallellen till andra världskrigets förföljelser förresten. DN-artikeln är skriven av Bodil Malmsten och är en reflektion kring en nyskriven fransk pamflett, Indignez-vous av Stéphane Hessel (svensk översättning lär vara på gång!).

Den handlar just om hur vi försjunkit allt mer i passivitet och likgiltighet, vi sitter avtrubbade i TV-soffan och låter oss inte nås eller beröras av något längre. Pamfletten heter alltså Indignez-vous – rakt översatt ”indignera er” eller ”bli indignerade”. Bodil Malmsten konstaterar i sina reflektioner att alla försök till översättning mest låter fåniga, men jag hävdar att det får låta hur fan det vill, det här är för viktigt att låta falla på semantiskt finlir.

”Bli förbannad!” föreslår jag som svensk översättning. Eller möjligtvis ”Våga bli förbannad!”

Svenskar blir nog inte ”indignerade”, det kanske fransmän blir. Svenskar blir hellre förbannade, tror jag – om de nu ska bli något alls. Alltför länge har vi suttit i våra TV-soffor och låtit oss trubbas av, passiviseras, slätstrykas och likriktas. På sin höjd knyter vi en näve i byxfickan och svensson-gnäller lite – men det leder ju ingen vart. Så låt oss börja bli lite förbannade, okej? Det är hög tid, och det behövs.

Hessel menar att det vår tids kultur behöver är en motståndsrörelse, men också att det var enklare att bilda motståndsrörelse som ”på hans tid”, under andra världskriget – eftersom nazisterna var en tydligare, mer konkret fiende. Vilken är vår fiende nu? Apatin? Uppgivenheten? Hopplösheten? Världsproblemens ändlöshet?

Jag tror att det handlar om alla de där faktorerna – och att det sistnämnda kanske är den verkliga nyckeln. Var ska man börja? Vad kan lilla, lilla jag göra åt ALLT som är snett och skevt och fel i världen? Gentemot blotta mängden av sinsemellan samberoende problem, kroknar den lilla människan, sjunker ner i sin TV-soffa, drar för skygglapparna och tittar på senaste Idol-säsongen istället. Men som jag tolkar Malmstens tolkning av Hessel (!) är det själva principen att man bryr sig, att man reser sig – blir förbannad för NÅGOT åtminstone, istället för bara likgiltig inför alltihop.

Om jag ska börja i någon ände, så är sjukförsäkringssystemet antagligen det som just nu gör mig mest förbannad, som väcker mig ur den apatiska slummern och får mig att vilja slå näven i bordet och göra något. Nu kunde jag inte stå på Medborgarplatsen i måndags och bua mig hes över ett system som mycket väl skulle kunna illustreras med Matrix-filmernas ”mänskliga batteri-odlingar”. När människan inte längre kan producera tillräckligt effektivt, har hon tjänat ut sitt syfte, blivit redundant och spolas ur systemet för att ersättas av en enhet som producerar enligt plan. Säg mig – är den liknelsen också överdriven? Eller önskar vi bara att den vore det?

Men jag kan åtminstone skriva om det jag är förbannad på. Jag kan skriva och hoppas att du läser, att du sprider vidare och inte minst att du också tänker till och blir förbannad – över det här, eller över något annat. Men bli förbannad, res dig ur soffan och gör något!

***

Det här är för övrigt en färdigskriven version av det utkast som råkade gå ut via Google Reader av misstag redan i natt – gravt ofärdigt. Jag känner att jag kanske har hastat ihop den lite nu, kanske hade jag filat lite mer om jag inte råkat outa den i förtid. Men nu får den vara som den är – och jag tror nog att den får sagt vad jag ville att den skulle.

 

by Jenny -

JA-böcker och NEJ-böcker

Lägger ifrån mig en utläst deckare (som jag ska be att få återkomma till) och plockar upp månadens sista kursbok: Åsa Anderberg Strollo, Bryta om. Efter att ha läst baksidestexten konstaterar jag: Jaha, så blir det misär igen. (Missförstå mig rätt nu, boken verkar riktigt bra – men den handlar definitivt om misär.)

Bland kursböckerna har misären dominerat stort. Social misär, ekonomisk misär, känslomässig misär. Mycket misär blire.

Så slår mig frågan: Varför läser vi och skriver så mycket om misär, olycka, elände? Varför skriver ingen om hur man blir lycklig? Varför avfärdas de få försök som gjorts att skildra lycka och förnöjsamhet som banala? Är det konstigt att vi förblir olyckliga, ytliga och rastlöst sökande efter något som fyller den där tomheten (ja, du vet vilken jag menar) – när vi avfärdar sökandet efter sätt att bli lycklig som banalt?

Pengar blir ingen lycklig av, inte av prylar heller. Så mycket vet vi alla – ändå avstannar inte jakten på dessa båda storheter, som om vi på något sätt tror att FÖRST måste vi ha dem, SEN kan vi börja leta efter den Vises sten som ska göra oss magiskt lyckliga. Kärlek är komplicerat – rymmer lycka men också olycka, smärta, kamp och vardag.

Så vad gör oss lyckliga? Vari består nyckeln? Vad är det vi egentligen söker, vad är det som passar in i den där tomheten? Är det lycka vi letar efter? Och om inte – vad är det då?

Jag läser alla dessa misärskildringar och jag kan inte låta bli att tänka att de pekar på ett ont sår, säger ”Aj” och sen kommer de inte längre. När jag skrev om boken ”Att springa” för lite sedan var jag inne på samma tankegång – vad är bokens syfte? Är det bra med böcker som pekar på onda saker och säger aj och sen är det inte mer? Vad får sådana böcker oss att göra? Får de oss att förändra? Förbättra? Läka?

Jag tvivlar.

För mig är misärskildringarna bara just det. Skildringar av misär, av ont och hemskt och svårt. Men de förändrar ingenting, pekar inte på något alternativ, någon utväg.

Kan en bok göra det då? Är det rimligt att ställa sådana krav på böcker? Är det inte bra att böckerna pekar på det som är fel, och lämnar ansvaret till människorna? Mer kan väl ändå inte en bok förväntas göra?

Nej. Det kan de väl inte, antar jag. Fast jag kan heller inte se att böckerna får oss att ta något större ansvar, förändra våra mönster, förbättra vår värld.

Jag vet att jag skrivit om detta någon gång förut – men är för lat för att orka rota i arkiven efter den texten just nu – att det är så lätt att fastna i tankar på vad man inte vill. Det konstruktiva ligger i att skapa ett tydligt VILL, därför att det är det som leder någon vart. Ett JA att ledas av – inte ett NEJ. Ett NEJ är stillastående, nästan paniskt stelfruset. Det leder ingen vart alls, utom möjligen djupare ner i apatisk handlingsförlamning. För att kunna göra något måste du ha ett JA att följa, ett ”JA, dit vill jag”.

Jag tänker att boken Alkemisten var ett försök att skriva ett sådant JA, en bok som skulle bryta handlingsförlamningen, förändra perspektiv och ingrodda mönster. Men den missförstods, och många läste boken i naiv tro att boken i sig skulle åstadkomma något – magiskt. När det inte fungerade så, avfärdades boken – som banal.

Varför gör vi så?