by Jenny -

Ett år efter Utøya

För precis ett år sedan satt jag i soffan och skrev det här, medan jag uppdaterade och uppdaterade och uppdaterade nyhetssajter och twitterflöden i jakt på… Jag vet inte riktigt vad. Att alltihop skulle försvinna, helst. Jag skulle uppdatera flödena och allt skulle vara borta, folk undra vad i helvete jag yrade om. Det gick inte att ta till sig det som hände, gick inte att förstå att det verkligen hänt.

Jag hade börjat följa nyhetsflödena redan på eftermiddagen, då regeringskansliet i Oslo sprängdes. Jag fick flashbacks från 9/11, men det här var ju – Oslo. Jag såg amatörfoton cirkulerade på twitter, och förstod tidigt att det skulle finnas åtskilliga döda människor i bråten som varit det norska regeringskansliet. Det var illa nog – men skulle bli ännu värre.

Framåt kvällen, kanske vid 17-18-tiden började spridda tweets skickas omkring, retweetas, på twitter:

Det är någon som skjuter på oss. Han är klädd som polis.

(Jag har inga sparade tweets att citera, utan refererar ur minnet, så som orden brände sig fast hos mig.) Tweetsen kom från Utøya, och det var de där korta raderna som fick en iskall hand att sluta sig om mitt hjärta. Det var rader från ön, från barnen/ungdomarna själva, rader skrivna på flykt, från gömställen – medan skräcken och terrorn fortfarande pågick.

Det var det jag inte kunde släppa. ”Det händer nu. NU.” tänkte jag, och kunde inte sluta visualisera gråtande och rädda ungdomar på flykt för sina liv, samtidigt som jag dukade fram middag till mina egna barn… ”Det pågår nu” malde det i mitt huvud. ”Det pågår NU.”

Jag skrev på twitter i morse att i en del av mig har den där isande känslan i hjärtat ännu inte släppt. Det låter kanske konstigt, jag kände ingen av dem som var på ön, är inte personligt berörd av tragedin på det sättet. Men det kom så nära. ”Det pågår NU.” Och maktlösheten i att bara kunna ”följa flödet” och vänta på uppdateringar var enorm.

***

Nu har ett år gått. De döda är fortfarande döda, Breivik väntar på sin dom och åtskilliga är de som försökt analysera sig till hur detta oerhörda, otänkbara kunde hända. Den politiska bakgrunden, den personliga. Jag läste den här artikeln av Karl Ove Knausgård i dagens DN. Jag har också läst kritik mot den, kritik mot att den är ensidig och bara resulterar i att ytterligare demonisera Breivik och belysa hans brott enbart ur ett personligt perspektiv, där det politiska helt kommer i skymundan. Jag håller med om kritiken, men tycker fortfarande att artikeln är intressant. Jag tror att ”sanningen” är än mer komplex, men jag tror inte att de politiska motiven heller räcker till för att ensamma förklara det som hände.

Personligen tror jag att de personliga motiven, det Knausgård hypotetiserar kring (för det är det han gör, utvecklar hypoteser, ingenting annat. Han ”visar”  eller ”bevisar” ingenting som går att dra slutsatser ifrån, det bör man komma ihåg då man läser artikeln), måste komma först – för de kommer inifrån. Det som finns utanför kommer senare, och ”fäster” bara vid oss om vi har inre betingelser som det yttre så att säga kan haka fast vid. Och inte ens då är det så enkelt som en ”om-så”-konstruktion. Verkligheten fungerar inte så. Verkligheter måste också rymma tillfälligheter, nycker, flyktiga skeenden som i sig kanske är obetydliga – men lika fullt kan få oåterkalleliga konsekvenser, i den ena eller andra riktningen.

Så några svar kommer vi aldrig att få. Om det fanns svar att få, skulle de ändå inte kunna göra något ogjort, och inte ens att förstå skulle lösa vanmakten som är det vi egentligen brottas med. Men det finns något mänskligt i att vi ändå söker svar, trots att vi vet och begriper ”bättre”, och det mänskliga måste man någonstans respektera och känna en slags värme inför.

by Jenny -

Om rädsla, mod och balans

Dagens tanke:

Det enda som är farligare än en rädd människa måste vara två människor som är rädda för varandra.

Det är rädsla som gör människan farlig, precis som vilket annat djur som helst. Och människan är ett mycket lättskrämt djur. Vi är rädda för allting, för döden, för livet, för världens storhet, för vår egen litenhet, för allt vi inte vet, för allt vi inte förstår, för varandra. Den onödigaste av dessa rädslor måste vara just den där sista: Rädslan för varandra.

Kruxet är att en rädd människa är ganska skrämmande – och vi är ju som sagt en flock mycket lättskrämda djur allihop. Så en rädd människa skapar två rädda människor, skapar fler rädda människor. Till slut en rädd – och farlig – värld. Lokalt eller globalt. Liten skala eller stor.

Enda sättet att bryta det här skenande mönstret är att möta rädslan med mod. Inte mod uttryckt i spända muskler, utan mod uttryckt i en öppen dörr. Att behålla sig själv, men samtidigt lämna rum för den andre. Ingen annan väg leder någon vart – bara runt i samma vapenskramlande, uppbröstade cirklar, varv på varv.

Tove Jansson skrev (och jag ler när jag googlar citatet, för jag står själv för åtskilliga av träffarna som kommer upp… Men det ÄR ett bra citat, okej?) att ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Och jag tänker att om vi nu ska vara skapelsens krona och lite förmer än de andra djuren, är det här ett bra sätt att visa det: Genom att sätta oss över vår instinkt att bli rädd först och fråga sen. Istället vara modiga, fast vi är rädda.

***

Med ”farlig” menar jag i det här inlägget det vilt slående, oberäkneligt destruktiva som rädsla manar fram i en. Ni vet känslan. Det trängda djurets vildsinne – i människohamn.

Och uttrycket ”behålla sig själv” är faktiskt också taget – och något omarbetat – från en barnbok: Behåll dig av Hans-Eric Hellberg (1977). Jag gillar uttrycket. Så mycket vi människor gör resulterar i att vi tappar bort oss själva på kuppen. Att behålla sig är viktigt – men också att behålla sig själv utan att ta plats från andra. Det ena måste inte utesluta det andra.

by Jenny -

Sagan om två torn – och en man på lina

”Have you guys heard the news? Apparently some terrorists have taken over two American airplanes.”

Jag måste erkänna – jag reagerade inte ens på den där inflikade raden i mejlkonversationen jag hade med en av översättarna jag jobbade med. Det var en vanlig dag på jobbet och jag hade ett skrivbord fullt med uppdrag som skulle sättas igång. Alla översättare i mina listor var fullchokade med jobb och varje samtal var ett pockande och lockande och lirkande för att få favoriterna att pressa in ännu ett jobb i sina arbetskalendrar. Hänga med i nyheterna på arbetstid – vilket skämt, vem hade tid med sånt?

Tjugo minuter senare stod jag, tillsammans med hela resten av företaget, i det gemensamma köket och stirrade på TV-skärmen. Då hade jag förstått att det som pågick var på allvar. CNN visade repris på repris av hur de båda kapade flygplanen kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Reportrarna var påtagligt chockade. Vi själva inte mycket mindre chockade. Hela företaget var inklämt i det lilla köket, men det var knäpptyst. Alla tittade förstummat på TV-bilderna.

Och sen…

Sen föll tornen. Jag tror att  jag såg det första tornet kollapsa direkt när det hände, när det som redan var en knappt greppbar mardröm som utspelades inför våra ögon, blev till något fullständigt, otänkbart overkligt… Jag kunde inte ta in det. Stod där och blinkade, som om jag förväntade mig att kunna blinka bort det som hände. Blinkade och blinkade. Men mardrömmen fortsatte spelas upp framför TV-kamerorna.

Av allt det fasansfulla som hände den där eftermiddagen, berördes jag allra mest av dem som hoppade. Jag vet inte, men kanske var det för att jag själv lider av både svindel och höjdskräck och knappt kan gå nära en balkong på 8-9:e våningen (och knappt nära ett stängt fönster på 15-16:e) som jag tog just hopparna till mig. Det blev personligt för mig, jag kunde med lätthet ana djupet i den skräck som gör att man ändå väljer att kliva ut genom ett fönster på kanske 70:e våningen. Jag undrade hur mycket de hann tänka på vägen ner. Jag såg bilderna i TV och tidningar, de små tumlande prickarna längs den till synes ändlösa och gedigna husväggen (som var vare sig det ena eller det andra). Jag kände deras fall svindla i min maggrop. En bild minns jag allra mest – två fallande människokroppar, hand i hand.

Igår var det tio år sedan.

Boken jag läser just nu, Världens väldighet av Colum McCann, börjar just vid World Trade Center – fast en tidig augustimorgon 1974. Fransmannen Phillippe Petit sätter en stadig fot på en lina spänd mellan tvillingtornen – och börjar gå. 417 meter upp i luften, på lina över det yrvakna New York. Jag var bara liten då, för liten för att komma ihåg några nyhetssändningar om fransmannens vansinnestilltag. Så när jag snavade över McCanns roman, snavade jag också över Phillippe Petits berättelse – den var helt ny för mig.

Återigen – mitt höjdrädda sinne förstärker säkert respekten för den sorts vansinne Petits balansakt innebar. Samtidigt… Någonstans i filmklippet nedan säger Petit, troligen som ett försök till svar på frågan varför han gjorde något så absolut vansinnigt som detta, att det handlar om poesi och skönhet.

Jag ser också poesi och skönhet i det han gjorde. Kanske särskilt mot bakgrund av det som skulle komma att utspelas i samma två byggnader mer än 25 år senare. Det ”konstnärliga värdet” i Petits lindans mellan tvillingtornen, skönheten i att riskera livet bara för att man kan, och bara för att det är vackert, för att det är poesi – ja, det kontrasterar. Och ja, det har något att säga – ännu idag.

Så – mitt sätt att hedra minnet av den där fruktansvärda eftermiddagen för tio år sedan, blev de här bilderna.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=uEU7lrtehDs’]

(Klippet är ur filmen Man on wire, en dokumentär från 2008 om Phillippe Petit och hans lindanser på hög höjd över och mellan höga byggnader över hela världen – bland annat World Trade Center, New York, 1974.)

by Jenny -

”…the indifference of good men.”

Det var inte ”bara” människor som sköts sönder på Utøya i fredags utan även en smått naiv illusion om trygghet. Jag tror att de flesta av oss delade den.

Jag kommer att tänka på en filmreplik som jag tror att jag nämnt någon gång förut. Filmen är Boondock Saints, och den inleds med en katolsk mässa, där prästen avslutar sin predikan med orden:

Now, we must all fear evil men. But there is another kind of evil which we must fear the most, and that is the indifference of good men.

Jag har filat på det här inlägget några dagar, det är svårt att fånga orden när tankarna flyger och är så laddade med känslor som nu. Jag blev lite glad åt att läsa Deepeds text på samma tema – och kände också igen mig en hel del i hans ord om sorg som process. För det är en sorg, även för oss som inte var på Utøya, som inte hade personliga vänner och bekanta på ön – som inte ens är norrmän. Men det gör ont när illusioner skjuts i stycken – och illusionen om nordens små, trygga och fredliga länder var nog lika mycket svensk som norsk.

Någon sa på Twitter igår att vi borde tiga ihjäl mördaren och hans agenda. Och det ligger något i det – publicitet är ju det attentatet i första hand syftade till. Men det ligger också något i att en tyst minut inte hörs särskilt långt, att vi borde höja våra egna röster istället.

Våra röster behövs, för att överrösta de ondas röster. För om vi står tysta, hörs de mer.

Jag har liknande tankar nu som när jag skrev det här när SD valdes in i den svenska riksdagen i höstas. Den gången valde jag att hämta referenspunkter i Tyskland, för ett sjuttiotal år sedan. Nu är läget ett annat. Nu hämtar vi referensramarna från Norge. I fredags.

Men jag tänker, nu som då, att det viktiga är att vi inte sjunker tillbaka i likgiltighet. Inte tillåter oss att vänja oss och glömma bort. För att ”de godas tystnad” är lika förödande som ondskan i sig. Kanske har vi börjat ta vår dyrbara demokrati för given? Kanske har vi glömt bort vad den faktiskt innebär – och därmed glömt att värdera den som vi borde?

Jag kommer också att tänka på Stéphane Hessels pamflett Indignez-vous, som jag skrivit om förut (andra halvan av det långa, långa inlägget). Den handlar om att vi faktiskt måste bry oss om vårt samhälle, inte sitta i soffan och skaka på huvudet åt det som är fel. DN kallar pamfletten ”en hyllning till motståndet” – och det är väl just en smula motstånd som behövs just nu, tycker du inte? (För den som, i likhet med mig själv, är en smula rostig på franska, kan jag meddela att den svenska översättningen ges ut i augusti. Den inväntar jag med stor iver!)

En annan filmreplik. Den här är från The return of the King, yttrad av konungen själv:

A day may come when the courage of men fails, when we forsake our friends and break all bonds of fellowship. But it is not this day.

Nej, så fan om det här ska vara en dag, en tid i mänsklighetens era, då vi ska vika oss för ondskan och stå likgiltiga inför mörkret! Indignez-vous, medmänniskor! Säg ifrån!

by Jenny -

När ondskans frö slår rot

Diskussionerna på twitter och andra av nätets alla pratplattformar rullar vidare idag. Jag kan inte låta bli att tycka att det är bra att dessa plattformar finns, dels för att det blir ett nätverk som hinner fånga upp mer information på kortare tid än jag själv skulle kunna, dels just för att de är ”pratplattformar”.

Det är, förstås, på gott och ont. I ett öppet flöde av röster dyker det upp både röster som klingar klokt i din värld – och röster som skär sig genom allt du tror på och står för. Att börja kasta partipolitiska pajer kring det som hänt i Oslo och på Utøya är för mig att kasta smuts på det som hände. Att försöka ta in och förstå, hitta visioner och möjliga vägar till en värld där sånt här inte skulle behöva hända – är ett sätt att visa respekt för de människor som mist sina liv eller ”bara” sin trygghet i det som hänt.

Så – jag välkomnar samtalen och diskussionerna, även om jag då och då önskar att folk kunde låta takhöjden vara något högre…

Det som jag själv återkommer till, gång på gång på gång, är detta med att gärningsmannen ägnade minst en timme åt att metodiskt finkamma ön i jakt på så många offer som möjligt. Minst en timme – utan att något samvete, en skugga av tvivel eller tvekan kom över honom, medan han sköt och dödade flyende och skräckslagna barn och ungdomar.

”Man ska inte demonisera” säger några, och jag både förstår vad de menar och håller med i princip. Men det är nog så lätt. Som människa är det svårt att känna igen något av sig själv i kallblodigheten. Jag kan inte ens föreställa mig en politisk övertygelse som skulle kunna rättfärdiga mord överhuvudtaget, och mord på barn i synnerhet.

Jag tänker ibland på Adolf Hitler, det har jag redan berättat. Jag bor i Tyskland, och kan knappt gå ut utan att påminnas om det ofattbara som hände här för bara några få årtionden sedan. Jag brukar tänka mig en ”baby-Adolf” med knubbiga ben och runda kinder och påminna mig om att även han, den mänskliga ondskans kanske starkaste symbol, började så en gång – precis som alla andra. Någonstans längs vägen gick något väldigt, väldigt fel.

Just nu diskuteras mördarens politiska åsikter och utspel på diverse högerextremistiska och främlingsfientliga nätforum mycket ingående på twitter. Det var den vägen jag fann den här DN-artikeln, som jag raskt twittrade vidare med kommentaren ”Tänkvärt”. Senare fick jag en lite småsyrlig kommentar om det där, och förstod att den som skrivit den ursprungliga tweeten nog tyckt att den var uppenbart ironisk. Den ironin gick dock mig förbi – för jag tycker att det är en tänkvärd artikel.

Den är tänkvärd just för att den pekar på att det inte nödvändigtvis är politiken som är utgångspunkten, utan att gärningsmannen hade en personlig benägenhet, kanske rent av så starkt som ett behov, att betrakta världen på ett visst sätt. Hans världsbild färgades av utanförskap och en känsla av att vara hotad. Den känslan drev honom att söka sig till högerradikala grupper och miljöer, utveckla sina åsikter, driva diskussioner. Och i nästa steg har något hänt som sått ett frö, en fix idé som slutgiltigen puffade honom ”över kanten”.

Det är inte en faktor som skapar en massmördare, utan många faktorer som samverkar. Fröet till ondska bär vi alla inom oss – men vi bär ju också, i lika hög grad, ett gott frö. 

Jag vet faktiskt inte om jag tror att det är i partipolitiken vi ska söka svaren. Jag tror nog att det i lika hög grad är i ”mellanmänskligheten”, i vårt sätt att leva tillsammans, skapa samhälle, bygga kultur, vår förmåga att se och inkludera varandra. För det är därifrån partipolitiken kommer, det är där den har sina rötter.

***

Bilden är tagen av den danska konstnärinnan Nina Maria Kleivan och föreställer hennes egen dotter, utklädd till Hitler. Hon har även gjort bilder av dottern som Stalin och Saddam Hussein, för att illustrera att potentialen för, eller fröet till, ondska bor i oss alla.