Etikett: recensioner

Den här boken var den sista av de fyra jag plöjde under veckan i Småland för över en månad sedan. Förvisso har jag försökt att sprida ut mina bokrecensioner lite, med tanke på att de ofta blir ganska långa och mastiga – fast den här långa väntan kändes väl lite överdriven, kanske…

Nu kanske ni tror att det betyder att det här var en dålig bok – den ser faktiskt inte så himla spännande ut på utsidan, måste man tillstå. Och om jag sen dessutom berättar att det rör sig om en diktroman om en fjortistjej, då gissar jag att hälften av läsarna hoppar av redan här. Helt i onödan, faktiskt – jag blev riktigt förtjust i den här boken, trots att jag inte skulle ha tagit i den med tång när jag var fjorton.

Jag tror att det kanske är det som är bokens både storhet och nackdel faktiskt – att den träffsäkert skildrar en målgrupp som själv fnyser föraktfullt åt den. Varken jag själv eller någon av mina kurskamrater ansåg att det här var en bok vi skulle ha läst som tonåringar – men vi var alla rörande överens om att den var överraskande bra. Så – kanske kan man föreslå att det här är en bra bok för tonårsföräldrar?

Fast då kanske någon tror att det är en handbok i ”Konsten att handskas med en tonåring” – och det är det ju inte heller. Det är en roman. En poesiroman. Huvudpersonen är tonårstjejen Tove och berättelsen skulle kunna vara hämtad ur hennes dagbok. Boken är egentligen inte speciellt dramatiskt upplagd, behållningen ligger snarare i de finstämda dikterna som målar upp de tankar och känslor som präglar Toves värld – den där världen som ibland kan te sig så fullständigt främmande för en vuxen som står utanför den och försöker agera rättrådig förälder.

Jag har bläddrat lite, försökt hitta nån snutt att citera, någon som fångar det jag gillade med den här boken. Men det är svårt. Det jag gillade med boken var ju helheten bortom diktmosaiken, så att säga. Men okej – ett litet stycke måste jag ge er, som aptitretare. Det här stycket förklarar bokens titel, lite indirekt sådär:

Recept på människokött (s 64)

I Märsta
fräser flygplanen förbi,
blanka av längtan
på väg mot coola ställen.
Och på marken går folk omking med hundar,
snorungar ivägen
med sina cyklar
precis som överallt,
inte ett spår
av alla kriminalzombies
som morsan/farsan tror
att jag ska bli uppkäkad av.
/…/

Hon tecknar tydliga och ganska yviga bilder med sin tonåriga berättarröst – huvudpersonen Tove. Jag vet att hon är uppdiktad av en kulturskribent i medelåldern/min ålder – men Tove är trovärdig. Åtminstone för mig som medelålders läsare – och mamma, en sån där ”jobbig fångvaktarsnuthagga” som Tove uttrycker det.

Jag skulle, som sagt, inte ha tagit i den här boken ens med tång när jag var tonåring. Jag kan inte komma på någon i min dåtida bekantskapskrets som inte hellre skulle dö med brallorna nere än bli ertappade med att läsa poesi, frivilligt. Typ. Jag skrev ingen poesi heller på den tiden – det har jag ju börjat med nu på äldre dagar, efter trettio åtminstone. Fast där kanske det är jag som var ovanlig? Den enda som inte fattade den förlösande tjusningen med att skriva poesi? Jag kanske har missuppfattat det där med brallorna nere kontra att ertappas med en diktbok…? Kommentera gärna, jag är nyfiken!

Jag sträckläste boken på en kväll. Den var lätt att läsa fort, och jag tyckte att den gjorde sig ganska väl i ett högt tempo. Vuxendiktsamlingar kan man ju ofta behöva ge tid och pauser till, för att låta dem sjunka in. Det kan man säkert göra med den här boken också, men jag tyckte att jag fick en känsla för tonåringars hektiska liv och tvära känslokast just genom att sträckläsa boken. Det var en trevlig läskväll – helt och hållet en bok jag inte skulle ha läst om jag inte fått den föreslagen genom litteraturförteckningen, men också en bok jag är glad att ha funnit.

Förutom att bloggen håller på att urarta (?) till en ren bokblogg, blir det nu lite bakvänd ordning på recensionerna; Häromkvällen recenserade jag boken jag läste senast, och nu kommer en bok jag faktiskt läste redan i november eller början av december.

Men faktum är att The Arrival (eller Ankomsten på svenska – fast jag begriper inte riktigt syftet med att översätta en bok utan text…) gjorde så stort intryck på mig, att den fick bli årets julklapp, och jag har därmed noga undvikit att prata om den – i väntan på att alla klappar skulle bli utdelade och lokalt begapade innan jag så att säga pratar brevid mun.

Det här är utan tvekan en av de vackraste böcker jag läst. Jag tycker att var och en som anser sig ha något uns av kultur och kärlek för livets sköna värden bör läsa den. Det är en roman – men den innehåller inte ett enda skrivet ord. Åtminstone inte skrivet på något språk som går att läsa i ord. Istället är det en tecknad roman – fast jag skulle inte heller vilja kalla det en serieroman, även om den förvisso är byggd kring bildrutor precis som vilken tecknad serie som helst. (Inte alltid just så smårutigt som i bilden – men ändå.)

Berättelsen handlar om en familj som splittras av hot och oro – men också av hoppet om att finna en ljusare framtid. Mannen reser i förväg till ett land på andra sidan havet för att finna bostad och arbete. Kvar i ett skrämmande hemland, där farorna hotar som draksvansar över himlen och staden, måste hustrun och dottern vänta på att få följa efter.

Temat är högst verkligt och har åtskilliga paralleller genom människans historia och kulturer. De konkreta detaljerna är däremot byggda på ren fantasi – figurer,  miljöer, skrivtecken, arkitektur… Ändå är det här egentligen inte en fantasybok, som så många räds och drar öronen åt sig och säger att de inte ”gillar”. Det är en högst realistisk skildring – som händelsevis råkar utspelas i en annan värld. Just de främmande världarna som möts under mannens första tid i det nya landet, illustrerar utanförskapet dess bättre. Det dubbla utanförskapet rentav – för förutom att mannen i sitt nya land har svårt att förstå sig på samhället han hamnat i, har människorna där en annan referensram än hans och lika svårt att relatera de. Och det känns igen.

Men – det är en god berättelse på så sätt att det är mestadels goda människor han möter, goda och öppna och nyfikna. Människor som delar sina egna berättelser, människor som blir huvudpersonens vänner och nya referensram i tillvaron. (I just den aspekten skulle man, med viss cynism, kunna argumentera för att berättelsen för ett ögonblick ändå blir orealistiskt fantasiorienterad – men låt oss helt enkelt den lilla detaljen därhän.)

Jag tycker att tecknaren Shaun Tan har tagit ut svängarna den här berättelsen på ett sätt som bara ett visuellt medium tillåter. Jag har svårt att se den här berättelsen förmedlad med samma intensiva behållning,  om den vore berättad med ord. På vissa uppslag är teckningarna snarast filmiska – de skapar ett slags panorering som bygger en stark känslomässig närvaro i berättelsen. Jag är där, känner mannens litenhet, hans längtan efter familjen, oron inför det han har framför sig – men också beslutsamheten att detta är vägen ut, för att rädda sin familj undan det som hotar hans land.

Den är en verklig pärla, den här boken. Låna den, köp den (och låna ut till dina vänner…!), läs den. Jag lovar – ditt liv blir lite rikare om du låter den här boken komma till dig.

Nejdå, ni kan andas lugnt – jag har inte plötsligt blivit en extrem snabbläsare. Jag läser lika långsamt och omständligt som alltid. Jag började på Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött redan i december – men den är utläst i år, och därför anser jag att mitt årsbeting på 30 böcker nu kan prickas av me åtminstone en bok. One down, 29 to go!

Jag har alltid haft ofantligt svårt för böcker som på ett eller annat sätt skriftligt tolkar dialektala särarter, som om dialekter vore egna språk och inte bara varianter av vårt gemensamma språk – svenskan. Precis samma reaktion hade jag när jag började läsa den här boken – som är skriven på vad jag skulle kalla Rinkebysvenska, men eftersom huvudpersonen Halim är uppvuxen i Skärholmen får jag väl hellre kalla det Skärissvenska då. Fy tusan – skulle jag behöva uthärda den bakvända ordföljden, slanguttrycken och andra märkligheter genom en hel bok? Ja, tydligen – för boken är kurslitteratur, så jag kunde inte bara lägga undan den (vilket jag nog skulle ha gjort annars).

Men jag måste erkänna att jag ganska snabbt blev såld på Halims dagboksanteckningar. Det är som många tidigare recensenter skrivit om den här boken – man kommer in i en rytm och då känns språket plötsligt naturligt. Ett öga rött är en bok där språket faktiskt inte bara är en bärare av berättelsen – det är en del av det, som en fond eller en kuliss mot vilken berättelsen utspelar sig – och jag tyckte väldigt mycket om det.

Boken är ett porträtt, snarare än en dramatiskt upplagd berättelse – en serie händelser utgör förvisso en slags utveckling som påverkar Halim och får honom att förändras, växa och kanske mogna lite. Men det är en ganska löst sammanfogad serie händelser och jag kan sakna en något tydligare dramatisk uppbyggnad, en kulmen och en upplösning. Hade jag nu inte varit tvungen att läsa ut boken för kursens skull, så hade den erbjudit många tillfällen för mig att tröttna och hitta något roligare i bokhyllan – även om jag nu är glad och upprymd som man blir när man läst ut en bra bok. Den var bra – men den bjöd ett visst ”lättjefyllt motstånd” kan man väl säga.

En snygg detalj som jag blev nästan barnsligt förtjust i – är hur Khemiri gjort en ”litterär Hitchcock”, och skrivit in sig själv som bifigur i berättelsen. En liten, liten detalj – men jag tyckte att det var snyggt och levande gjort. Och på något sätt blev också huvudpersonen, Halim, tydligare genom sitt sätt att relatera till författaren.

Jag tänkte Khemirikillen borde inte ge upp för Sverige behöver fler arabförfattare och kanske min hjälp kan lära honom att skriva äktare än dom andra. Om han inte litar jag kan visa honom skrivboken så han impas av alla filosofier och börjar be på baraste knän han får sprida dom i nästa bok.

Ja, som sagt – jag tyckte om Ett öga rött. Om den står i din bokhylla och du läst de första tre sidorna och sedan lagt bort den för att den är skriven på Skärholmensvenska – ge den en chans till. Ge den åtminstone 50 sidor – boken har charm, men man måste ta sig tid att upptäcka den.

***

En sak är jag skeptisk till, och det gäller det faktum att det här är en kursbok till min kurs om barn- och ungdomslitteratur. För mig är det här inte en ungdomsbok – utan en bok där man som vuxen/medelålders (svenneguss) kanske faktiskt kan få en slags nyckelhålsbild in i ungdomars värld och tankar. Där har den ett värde för mig. Men en jämnårig med Halim – vad skulle hon eller han få ut av att läsa den här boken? Jag vet inte riktigt – kanske är jag själv bara för gammal för att se, men jag tror faktiskt att den här boken gör sig bäst som bok FÖR vuxna, OM ungdomar. Och sådana böcker behövs också.

***

…för den som är road av vad jag läste under 2010, är sidan Bloggografen läser nu uppdaterad – med länkar och allt. Några böcker är ännu inte recenserade – några av dem ska bli det, andra inte. Men de finns listade  i alla fall!