Etikett: recensioner

Jag har kommit av mig lite, både med bokkommenterandet och själva läsandet. Vad kan jag säga – maj är en hektisk månad. Men snart stundar sommarlovet, och då ska här läsas – sju kvart i timmen, minst!

Jag har redan nämnt Extremely loud and incredibly close, det gjorde jag när jag fick hem den och lyckligt upptäckte att den var illustrerad. För en vecka sedan läste jag ut den också – och den senaste veckan har jag ägnat åt att processa den. Vad tyckte jag nu egentligen? Jo, jag tyckte om den. Jag tyckte rent av mycket om den.

Det här är en bok som tänjer på de litterära begreppen, och det är åtminstone i min värld något oerhört värdefullt. Alltför många böcker stöps i form, skrivs utifrån ett urgammalt recept på ”husmanslitteratur” – och bjuder egentligen inte stort mycket mer än en variation på ett tema.

Ibland tänker jag att det är min leda med den gängse romanformen som gör att jag inte hittar någon skrivlust som jag kan få att vara längre än en kvart eller två. Jag vet inte om det är så – men den här boken hamnar i samma inspirerande fack som Magnus Florins Ränderna, som jag tydligen inte kan sluta tjata om. Båda böckerna utmanar den litterära formen – och det är egentligen det som gör att jag tar dem till mig.

För det gör jag, även om ”Extremely close…” egentligen är en ganska rörig historia, vars upplösning egentligen inte är mer än ett enda (eller egentligen flera stycken) antiklimax. Jag brukar tycka att den sortens berättelser är frustrerande, att de kräver mer än de ger tillbaka – men här var jag hela tiden intresserad av vart berättelsen skulle ta vägen härnäst, för förutsägbar var den verkligen inte!

Huvudpersonen är nioårige Oskar, som två år efter som fars död i 11-september-attentatet i World Trade Center, hittar en nyckel i sin pappas garderob – och blir besatt av att hitta låset nyckeln går till. Samtidigt handlar det om hans farföräldrar, som är märkta av ett helt annat trauma, och deras relation. Berättelserna vävs med flera, mycket olika berättarröster. På sina ställen känns stilgreppen möjligen lite konstlade – där det poetiska formspråket vinner, förlorar karaktärerna en smula i trovärdighet. Och jag köper det, för att det skapar en läsupplevelse utöver det vanliga – men jag köper det inte lika förbehållslöst som jag gör med Ränderna, till exempel.

Sen funderar jag på detta med att läsa en bok på originalspråk kontra att läsa den på mitt eget språk. Det är inget väsentligt fel på min engelska, skulle nog påstå att jag läser, skriver och talar engelska så obehindrat som man kan som icke-infödd och icke-bosatt i ett engelsk-talande land. Men engelska är lika fullt inte mitt språk. Och medan många läsnördar starkt förordar att böcker ska läsas på originalspråk i möjligaste mån, så är jag nog böjd att säga att för mig är en bra översättning att föredra – därför att läsupplevelsen blir mer omedelbar när berättelsen inte måste gå omvägen om en ”intern översättning” innan den når min hjärnas fantasi- och inlevelsecentra.

Därför är det med stor sorg – och mången svavelosande ed, kan tilläggas – som jag noterar att det är halvt omöjligt att köpa en översatt bok på svenska, bara några år efter utgivningen. Extremely loud and incredibly close gavs ut på engelska 2006 – på svenska gissningsvis 2007. 2011 gick översättningen inte att få tag på…!

Jag brukar undvika att läsa böcker som höjs till skyarna just när de ges ut – jag vill hellre läsa dem senare, när proffstyckarna tystnat och låter mig höra vad jag själv tänker om boken. Men ska det innebära att jag måste läsa på ”fel” språk, så kanske jag måste tänka om – och det känns oerhört stressande. Nu såg jag att Jonathan Safran Foers Allt är upplyst, som gavs ut före Extremt högt och otroligt nära (som ”Extremely loud…” hette i svensk översättning) ska ges ut på nytt i höst. Kanske kommer även en ny upplaga av ”Extremt högt…” – man kan åtminstone hoppas.

Jag läste den här boken, Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt för säkert en månad sedan, trots att den är till ett bokklubbsmöte som är först om ett par veckor och jag kanske borde ha väntat med den. Men jag var sugen på att läsa något lättsmält efter all misärläsning som mina skrivkurser bjuder på, och när jag då fick den här boken i min hand tycktes den perfekt för ändamålet. Jag var dessutom nyfiken på Hans Rosenfeldts romandebut, eftersom Rosenfeldt är en sån formidabelt fantasifull – och språkligt begåvad – berättare i radioprogrammet På minuten.

Låt mig börja med att slå fast en sak, bara: Jag gillar inte deckare. Jag tittar gärna på Hollywood-action i filmformat, så kallade ”pang-skjut-spring-och-göm”-filmer. Men jag vill inte läsa dem. Det är inte fråga om snobberi – jag läser ju Stephen King med stor förtjusning, till exempel. Men just deckargenren är mig helt ointressant – fylld av plattityder och knappt skönjbara variationer på ett tema som börjar kännas oerhört urtvättat.

Det kan hända att jag hyste en önskan om att Hans Rosenfeldt, med sin berättartalang och åtminstone i radiosammanhang gränslösa fantasi, skulle revolutionera deckargenren och faktiskt lyckas åstadkomma något nytt. Det kan vara så, det måste jag erkänna. Och i så fall gjorde jag mig skyldig till alltför högt ställda förväntningar – för jag blev grymt besviken, trots att det här är en helt okej deckare.

Jag menar – den är som deckare är. Fylld av plattityder och byggd kring en knappt skönjbar variation på det gamla urtvättade deckartemat.

Jag gjorde faktiskt en kort blurb-analys redan innan jag började läsa, den borde nog ha fått mig att ana oråd. Ni vet vad en blurb är va? De citat ur tidningar, eller ibland från andra författare som läst boken i recensionssyfte, som trycks på bokens omslag för att övertyga oss om att boken är värd våra surt förvärvade slantar. Det fördolda stoltserar med översvallande blurbar från: Hallands nyheter, Kristianstadsbladet och Skånska dagbladet. Inget fel på dessa källor – men har verkligen INGEN rikstidning haft något trevligt att säga om boken? Jag vet att jag delade min farhåga på twitter och fick bekräftat från några fellow boknördar där: ENBART lokalpressblurbar är sällan ett gott tecken.

Som sagt – det är inget fel på den här deckaren, den är som en frozen TV-dinner i bokformat. Du tuggar dig genom den på ett par dagar, och sen när du svalt infinner sig en känsla av mättnad och tomhet på samma gång. Den är… ingenting särskilt.

På ett ställe i boken stönade jag för övrigt ljudligt och kved svavelosande eder om att ”det där var bara FÖR mycket”. Jag säger inte mer än så – den som ger sig på att läsa den kommer att veta vad jag syftar på när ni kommer dit.

Och givetvis, som alla massproducerade dussinprodukter i dagens konsumtionssamhälle, är boken utformad för att bli en serie – och mycket riktigt ligger nu uppföljaren Lärjungen redo för släpp efter sommaren. Ska vi gissa på Jakob ”Vafaan” Eklund får huvudrollen som Sebastian Bergman i filmversionerna? Eller finns det fler bud…?

”Sidan 49. Det börjar ta emot. #böckermanintevaltsjälv”

Så skrev jag på Twitter för någon vecka sedan. Boken som började ta emot redan på sidan 49 var den här:

Igår gav jag mig själv litterär asyl från den här boken, då hade jag pinat mig till sidan 203 (av nåt på 400), med ett alltjämt växande motstånd. Det här är helt enkelt ingen bra bok. Jag vill gå så långt att jag sätter den som en av de sämre jag läst. (Eller ja, försökt läsa, då…)

Berättelsen handlar om övergrepp mot barn – och i viss mån mot kvinnor. Karaktärerna är stereotypa, och berättelsen onyanserad – vilket i relation till angelägna ämnet skapar en berättelse som mest känns som ett pornografiskt frossande i incestuös misär. Och då har jag alltså ändå inte läst mer än halva boken.

#böcker-man-inte-valt-själv skrev jag på twitter – för boken är alltså månadens läsning till en bokklubb jag gärna vill vara med i (vilket vi ska återkomma till, så småningom). Idag träffade jag tjejen som bjudit in mig till klubben (och vars bok jag lånat). Hon frågade försynt vad jag tyckte – och jag kunde inte annat än svara att jag inte klarade av att läsa den. Jag sa att jag funderade på att hoppa över det mesta och läsa de sista kapitlen, bara för att kunna vara med i diskussionen på tisdag. Då svarade hon: ”Du – jag tycker inte du ska läsa de sista kapitlen heller, om du har svårt för boken redan nu.”

Jag hade faktiskt läst ett par recensioner som sa ungefär detsamma – att boken blir värre och värre, mörkare och mörkare. Och om jag redan halvvägs tycker att boken ägnar sig åt ett onyanserat frossande… Nej, då tror inte jag heller att jag vill läsa tvåhundra sidor av ”same-same-but-more”…

På sätt och vis för den här boken mig fram till samma frågeställning som häromsistens, när jag frågade mig vad boken egentligen har för roll, eller funktion att fylla. Är det bra att någon skriver en bok som får läsarna att påminnas om att det finns vuxna som förgriper sig på barn och tillfogar dem livslånga trasigheter, är själva påminnelsen ett mål i sig?

Jag känner nog att det inte räcker. Att jag vill ställa högre krav på den som ger sig på att skriva om något så viktigt som utsatthet – krav på fler nyanser i färglådan, om inte annat. Att inte förenkla världen – och därmed i någon mån förringa verklighetens utsatta – till dessa stereotypa, alltigenom onda eller goda människor. Verkligheten är inte svart och vit, med skarpa skiljelinjer emellan. I en humorbok kan det ibland vara skojigt när författare lekt med stereotypa drag hos karaktärer, därför att de ändå är karikatyrer som gör sig i en sådan berättelse. Men här, i en berättelse om utsatthet… Då blir karikatyren snarast ett hån.

Den här boken, Igelkottens elegans av Muriel Barbery, skulle jag egentligen ha läst för länge, länge sen. Första gången jag såg den, eller åtminstone på sätt och vis såg den, då var den inte ens utgiven på svenska. Niclas som delvis står för formgivningen av boken twittrade om boken medan han jobbade med omslaget och när han sedan visade en bild på det rykande färska omslaget tänkte jag direkt att ”Den boken måste jag läsa så fort den kommer ut!”.

Jo tjena. Det var 2009 det. Nåja – nu har jag läst den i alla fall.

Faran med att vänta så länge med att läsa en populär bok är att man, om än mot bättre vetande, färgas av vad ”alla andra” tyckt. Och det är synd – om vilken bok som helst – att behäftas med förutfattade meningar, egentligen oavsett i vilken riktning de går.

Jag jämför lite grand med de många människor som läste Alkemisten för att ”alla” sa att den var så fantastisk. Till och med förlaget marknadsförde den som en ”magisk” bok som ”verkligen kan förändra liv”. Det är svårt att inte få förutfattade meningar om boken mot den bakgrunden. Så – många människor grep sig an Alkemisten med ett mentalt ”Oboy, oboy, oboy, snart kommer det att hända grejer…!” – och efteråt var de givetvis djupt besvikna. ”Vars är den alkemiska magin och de litterära fyrverkerierna som skulle fylla varenda sida? Det där var ju bara en bok…!”

Personligen hör jag definitivt till Alkemistens tillskyndare – jag hann läsa den innan den blev alltför hårt promotad som ”magisk” och allt vad det var. Däremot förstår jag dem som förväntat sig mer, givet alla översvallande omdömen boken fick, både från kritiker och läsare. Och när det gäller Igelkottens elegans gick jag själv på precis samma ”nit”. Jag hade väntat mig mer.

Jag känner mig lite fånig, det måste jag erkänna. Jag vet ju bättre, som sagt. Eller – borde åtminstone ha gjort det.

Och missförstå mig inte nu – det är ingen dålig bok, inte alls. Den är välskriven, intressant och strukturerad på ett sätt som känns lite nytt och behagligt dynamiskt att läsa. Det är mycket i den som är bra. Men den var inte så fantastisk som jag hade förväntat mig utifrån vad jag hade hört från andra.

Bitvis tog det nästan emot att plöja sig vidare. Inte för att texten i sig var svår – jag skulle säga att den var lite sirlig, fast då skulle ni tro att jag menar att den använde gammeldags och konstiga ord, och det gör den inte. Det är mer en ”sirlig känsla” i själva språkstrukturen, som jag har svårt att sätta fingret på – mer om det senare.

Men jag hade exempelvis väldigt svårt för den yngre av bokens huvudpersoner, 12-åriga Paloma Josse som framträder i boken i form av högtravande och rätt egofixerade dagboksanteckningar. Hon beskriver sig själv som en slags felfri übermensch, fångad i en ond värld av mänsklig futtighet. Jag tänkte på tonårsarrogans och hoppades i det längsta att boken skulle bjuda på någon slags vändning där jag skulle få se Paloma genom någon annans ögon. Men när det väl händer, när portvakterskan Renée beskriver flickan – är bilden av Paloma lika okritiskt förskönande, och det gör henne föga trovärdig för mig.

Överhuvudtaget känns personskildringarna rätt svartvita – möjligen med undantag för Renée, som är den egentliga huvudkaraktären i boken. Hon är en beläst, filosofiskt sinnad portvakt – som är livrädd att de boende i huset hon sköter om ska upptäcka att hon inte är så dum som en portvakterska förväntas vara. Just det där med att hon spelar dum inför de boende i huset – som alla är rika som troll, neurotiska och enfaldiga – är bokens huvudpremiss, kring detta utspelas en mängd händelser och förvecklingar, då Renée så när försäger sig, och måste skyla över med extra tröghet. Jag vet inte jag… Jag köper inte det där charadspelet riktigt. Det är – återigen lite väl svartvitt. Världen består inte av rika kräk och fattiga dumskallar – men Renée verkar utgå från det – och boken lyckas inte riktigt med att nyansera den premissen.

Men visst, bortser man från sådana lite karikatyriska drag, har boken en skön balans mellan humor, djup och stillsamhet. Jag är glad att ha läst den – men rekommenderar hugade läsare att ta de fan-tas-tiska recensioner och tyckanden som följer Igelkottens elegans med en liten nypa salt, just för att få göra sin egen läsupplevelse. Det är den värd.

En sak som jag funderade på när jag läste var om man kan urskilja något särskiljande drag hos fransk litteratur. Jag har läst mycket lite av franska författare – det är den här och så något litet av Anna Gavalda (som jag ju inte heller blev vidare imponerad av, motvalls som jag ju är) och har jag vaga minnen av en och annan bok jag läste i min ungdom. Men jag inbillar mig att det finns ett drag där, en gemensam nämnare som jag ännu inte riktigt kan sätta fingret på – ”sirlighet” är det ord jag kommer att tänka på, men jag är rädd att jag behöver plöja fler franska författare för att kunna utveckla det närmare.

Tips på modern fransk litteratur (i översättning, föv böfvelen!) emottages tacksamt…!

Ja, det blir en omöjlig recension – för hur recenserar man en känsla, en upplevelse? Min kan aldrig bli detsamma som din – och Magnus Florins bok Ränderna är en bok som jag tror måste upplevas, på ett väldigt subjektivt plan.

Det är morgon. Jag står vid ett övergångsställe. På andra sidan är ett hus, där jag har varit förut. Jag ser på ränderna. De vita strecken på den svarta gatan. Jag ska gå över gatan och in i huset till en trappa. Jag ska gå uppför trappan, steg för steg. Jag ska hålla höger hand på ledstången. På tredje våningen är rummet.

Så börjar boken. Och fortsätter i samma stil. Jag vet inte vad riktiga litteraturkännare kallar den här boken – jag kallar den prosapoesiroman, vilket är ett ord med medveten rundgång. Det är prosa – fast poesi… fast en roman, eller kanske en biografi? Jag vet inte så noga – men det spelar ingen roll. Det jag vet är att den här boken – som helt klart är en sådan jag skrev om för lite sedan; en som kräver – berör mig på ett sätt som jag inte kan påminna mig om när (eller om) det hänt förut.

Jag förundras över berättartekniken. Hur den är drömsk och otydlig och surrealistisk och verkar utspela sig ömsom i ett mycket förvirrat sinne, ömsom i en slags verklighet – och ändå hela tiden driver på framåt. Man tror att man är vilse i berättelsen, men det är man aldrig. Berättelsen leder framåt, genom dimma och töcken, utan att tveka eller förirra sig. Det är oändligt fascinerande.

Boken handlar om en man. Han heter Magnus Florin och han letar efter något. Han letar efter ränder – och han letar efter något han förlorat för så länge sedan att han inte riktigt minns vad det är. Ränderna påminner honom, och ränderna finns överallt.

Ungefär så skulle jag beskriva handlingen i boken. Det låter ganska banalt när man skriver ut det sådär – men det är i bokens uttryck jag berörs. Jag rafsade ner några rader i en anteckningsbok just efter att ha läst ut de sista sidorna i boken och skrev bland annat att ”Det är en gestaltning av det ogestaltbara” – och jag tror att däri ligger en beröringspunkt för mig. Alla de känslor, förnimmelser och minnen jag bär omkring på – utan att lyckas göra något av… Här får de ändå något slags indirekt gestalt, eller åtminstone en kvittens på att sådana känslor finns, och att prosagestaltning ensamt inte förmår uttrycka dem.

Så – det här är nog en av de starkaste läsupplevelser jag haft, om än på ett subtilt plan jag inte fullt ut kan förklara. Ändå är det inte okomplicerat att rekommendera den. Jag är ganska säker på att många skulle avfärda boken som märklig och flummig – precis som jag ofta avfärdar poesi som inte når in på just min frekvens, så att säga. Men den här når in – i mig.

Inga fler bilder. Jag saknar dem. Jag oroas av att det som varit pålitligt och haft sitt förlopp nu har upphört. Jag saknar inte bara bilderna i sig, utan även de yttre skeenden som hängde samman med dem. Det var förutsett att det skulle ta slut, men det skedde så oväntat tvärt. Jag känner mig tomhänt och villrådig. Men det finns en möjlighet till fortsättning. Att jag tar en ny kontakt med M och säger att jag behöver fler bilder… /…/ Men slutligen finner jag en njutning i att inte ta det steget. Bilderna är slut. Låt det stanna vid det.

Det här stycket klingade så starkt i mig när jag läste det – jag blir själv precis sådan när betydelsefulla processer tar slut. ”Tomhänt och villrådig”. Just så. Jag vet också bättre än att ta det där steget, vet att det som är slut är slut, det kommer inte tillbaka för att man försöker gå tillbaka. Men ibland kan vilsenheten ta över, och överskugga den där ”njutningen” av att inte ta steget tillbaka, försöka återskapa den trygghet man en gång hade. Någonstans känner jag nog en slags tröst i att någon annan än jag kunnat skriva det här stycket, att jag inte är ensam om att känna så.

Jag läser i princip aldrig om böcker. En utläst bok är en förbrukad bok. Det har hänt att jag som vuxen har läst om böcker jag redan läst som barn, men det är ju också en slags ny läsupplevelse – boken blir ny, för att jag läser den med ”nya ögon”, vuxenögon. Det har hittills aldrig hänt att jag läst om en bok jag redan läst som vuxen. Men jag tror, att Ränderna kan bli den första boken jag läser flera gånger, som vuxen. Den känns inte förbrukad, tvärtom lockar den mig nästa mer nu, än innan jag började läsa första gången.