Om läsning som ljus i mörka hörn

När mina studier var över i våras, var det läsandet jag längtade till; bokläsandet, skönlitteraturen – i motsats till kurslitteratur och sidoanteckningar. Missförstå inte: Jag älskar fortfarande att läsa facklitteratur, med överstrykningspenna och postit-block till hands, enbart för nöjet att lära något nytt, bredda ett perspektiv. Men min längtan handlade om den ”onyttiga” läsningen, att läsa utan syfte, läsning utan någon annan funktion än nöjet i stunden.

För att lyckas med studierna var jag tvungen att vänja mig vid att sökläsa effektivt och med ett syfte. Med fokus framåt. Hur kan jag använda det här? Och det här? Och…

Det är väl en egenhet jag har, lite på gott och ont, detta att ständigt vara på väg framåt. ”Här är jag nu, visst visst – men sen då?” Fokus framåt, alltid. Att läsa skönlitteratur är för mig en övning i mindfulness – att låta stunden, upplevelsen, här och nu, ta plats. I mig. Förankra mig.

Att hitta tillbaka till skönlitteraturen övar mig i att läsa mindfullt, och det i sin tur öppnar vägar som inte rymdes i det effektiva, framåtlutade läsandet. Det öppnar mig, som man öppnar ett sommarboende efter en lång vinter. Huset är gistet, det knakar och knäpper i fogarna, dammet ruvar i mörka hörn. Men det vänder, med ljus och ny luft och liv som vaknar upp om våren.

Än finns det kvar i mig – läshungern, pinnjakten, det sneglande ögat efter nästa bok, fast jag fortfarande har halva kvar av den jag läser nu, driften att börja läsa flera böcker parallellt. Men böckerna gör sitt jobb ändå, sipprar in i mig och fyller de där dammiga vinterhörnen med röster, känslor, berättelser. Kalibrerar om mig, flyttar fokus från ”alltid framåt” till ”här och nu”.

Kanske ’spring is coming’ ändå…?

6 comments
  1. Känner så igen mig i det där sneglandet. Att verkligen lägga hela fokuset på en bok och inte lockas av andra böcker, sociala medier eller annat är så himla svårt. För mig är läsningen ett mått på hur stressad jag är. Ju fler trådar desto sämre.

    1. (Oj, ledsen för sent svar – notissystemet för den här bloggen funkar uppenbarligen inte som det ska…)

      Får med en viss pannrynka erkänna att jag inte är där än. Jag väljer nästa bok långt innan jag kommit till hälften i den bok jag läser, längtar efter att få läsa det jag ska läsa sedan – även om jag gillar det jag läser nu. Så mycket för min mindfulness i läsningen… Men det kanske är en vanesak. Det är så många år nu som jag fått sluka böcker i hast, för när som helst tar ”läsfönstret” slut, tiden blir för knapp och läsmagen får svälta igen, till förmån för kurslitteratur och andra nödvändigheter. Nu är läget ett annat – nu ska jag ju få läsa ohämmat hela året. Kanske lugnar jag ner mig efter hand…? 🙂

      Så ja – igenkänning på ”det stressade läsandet”. Försöker hålla mig till en tråd i taget, men märker att hjärnan skenar iväg och vill mer, som en yster kalv på grönbete. 🙂

  2. Bra så. Det viktiga är ju att det sipprar in. Själv är jag precis tvärtom, jag fokuserar helt på en bok i taget (och läser ofta om) och ju mer jag har att göra desto troligare är det att du hittar mig djupt försjunken i en bok (mitt sätt att hantera stress). Fast mest av allt vill jag förstås veta vad du läser!

    1. Hehe! Du ska få läsa om vad jag läser. Är lite i osynk med mina recensioner/bokreflektioner just nu bara – i osynk med mitt bloggande över huvudtaget, om man ska vara noga. Men jag jobbar på det. Håll ut! 🙂

      Beundrar din förmåga att försjunka djupt i böcker när du är stressad – jag ser det som ett hälsotecken. Och dig som en förebild där!

  3. Ja, av med fönsterluckorna, även om drivan når upp till fönsterblecket! Eventuellt damm och döda flugor kan ligga kvar tills våren. Men en yster brasa i kaminen kan huset behöva! Liksom soffan, den vävda filten och den väsande stormlyktan, när solen gått ner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *