Himmel & Ord

Tankar från en nattsuddande penselsucker

| Inga kommentarer

Men vänta, stopp. Jag är inte redo för natt riktigt än. Det är ju nu det blivit sådär vidunderligt tyst och jag äntligen hör mig själv tänka. Och då ska man stänga av och släcka ner och lik förbannat missa alltihop…?

Egentligen skulle jag vilja ta fram penslar och färger och experimentera med akvarell en liten stund, men det är inte riktigt läge att rumstera om och leta efter prylar mitt i natten, så det får väl vara då. Dessutom har jag insett att de penslar jag har är rätt värdelösa – använder bara såna där plastpenslar med inbyggd vattenbehållare – de är väldigt smidiga att ta med, och visst de fyller väl någon slags penselaktig funktion, men… Bra är de inte.

Det är kluvet det där med prylar medan man lär sig saker. Visst klarar man sig med enklare grejer när det ändå bara är för ”hobbybruk” – men samtidigt kan jag tycka att de billigare produkterna är svårare att använda och få riktigt som man vill. Och det gynnar ju knappast lärandet heller. Särskilt om man råkar vara utrustad med lite dåligt tålamod.

Med akvarellfärger har det varit så för mig. Winsonr&Newtons Cotman är rätt klassiska studiekvalitetsakvareller som man ofta rekommenderas att skaffa som nybörjare. Men jag har aldrig kommit överens med dem. De är inte dåliga – men de uppför sig bara inte riktigt som jag förväntar mig, och då blir det mycket svårare.

Jag tror att det är samma sak med penslar. En bra pensel gör målandet lättare – en dålig pensel gör det svårare, omöjligt i värsta fall. (Plastpenseln ligger nog någonstans mellan svårt och omöjligt på skalan, skulle jag tro.)

Jag ska inte bli snobb och inbilla mig att mina skeva akvareller ska bli konstnärliga mästerverk om jag bara köper mig en riktigt dyr pensel – men en sak jag fastnade för i veckans teckningskursfilmer var just lärarens pensel. Den såg inte alls ut som jag väntar mig att en bra pensel ska se ut.

(Jag har sen listat ut att jag främst sett syntetpenslar, och de har en annorlunda, stelare karaktär.)

Kurslärarens pensel påminde om ett levande, yvigt väsen när han sköljde ur färgen ur den, håren var kortare men samtidigt mjukare än hos de penslar jag använt. Kortare men ändå mjukare? Hur blir det då…? Jag ser det framför mig, men vill känna också. Känna, testa, leka.

Nackdelen är att riktigt bra naturhårspenslar är riktigt, riktigt dyrt. Man får många syntetpenslar för samma pengar…

Fast… Min tanke återvänder hela tiden till den där bilden, av de mjukt vajande penselhåren i vattnet, med den ursköljda färgen virvlande omkring. Mjukt och skönt och levande. Jag har svårt att släppa det.

(Sucker? Moi…?)

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.