Caesarsallad á la ”man-tager-vad-man-haver”

Idag får det bli lite improviserad matblogg – inspirationen är låg och tiden tryter.

En gång i höstas fick jag för mig att göra caesarsallad hemma. Jag kände mig lat och köpte färdig caesardressing på flaska, samt två små romansallat-huvuden – parmesan har vi ju liksom alltid hemma i det här huset. Resultatet blev helt okej, och jag prisade den färdiga caesardressingen.

Nästa dag skulle jag göra om bedriften, med det andra av romansallat-huvudena – bara för att finna det ha ruttnat i kylskåpet. Kändes väldigt fräscht med tanke på att jag glufsat i mig hens brorsa (om nu grönsaker har syskon, men ändå) dagen före – och dessutom hade jag ju inga fler hemma.

Till kylskåpet och rota – fanns det ingen annan slags sallad jag kunde göra caesar på…? Jag fann – ett broccolihuvud.

Ni vet att rå broccoli är skitgott, va? Säg inte att ni missat denna kulinariska höjdpunkt i tillvaron – det räcker så väl att jag hade missat det i över 39 år, och upptäckte först i höstas att man inte behöver koka bort vitaminerna för att broccolin ska bli ätlig – tvärtom.

Så, sagt och gjort – jag hackade ner min broccoli i en salladsskål och vräkte riven parmesan och salladssås över… och jag har aldrig ens sett åt romansalladen sedan dess. Broccolicaesar är lätt det godaste jag vet – jag kan äta det som ensamrätt, fast oftast har vi det som ett tillbehör till kött, fisk eller vadsomhelst.

Och som sagt – jag använder caesardressing på flaska, eftersom den jag testade visade sig vara helt okej och är lätt att ha hemma, men det går säkert lika bra med hemgjord…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.