#storymooc: About a story I remember – and why

Today’s post will be – in English. ”Huh? English, howcome?” you might say – and I’ll tell you why: Well, it’s because this is also a post for my MOOC.
– Your… what?
– My umm, MOOC…?

OK, I’ll explain. A MOOC is a Massive Open Online Course, and is a next-bigh-thing in distance-learning. I’m telling you, all ye stale old Swedish universities, trying to keep up distance courses – this thing’s here to stay, and their interfaces are beating the shit out of yours even as we speak…

(Sorry about that, the state of interface design for online learning platforms has been a pet peave of mine ever since I started studying at distance. Ask any distance student – we all know this to be true. And YES, this includes the school where I’ve studied usability and interface design. The irony…! I’d laugh if it wasn’t so damned tragic…)

But anyways. I’m taking a MOOC as extra-curricular activity, starting now and until just before Christmas. I know I shouldn’t have, but I just couldn’t bring myself to pass on this… It’s called The Future of Storytelling, I mean – you see my dilemma here, don’t you? How could I possibly not take it…? As every year, when October is starting to fade and November comes up, I start thinking of NaNoWriMo. I know I don’t really have time for it, and know it will only make me sad to fail again – for however human and understandable reasons, but it’s the same deal there, I can’t really just let it go. But when this course came up I decided in an instant – I’ll do the course instead. I’ll do the assignments if I have time for them, but if not that’s fine too. But I’ll learn something, filling my warehouse with inspiration and energy, and it will just be fun.

Storytelling is also more than just writing books. Today, with all information overload we’re living in and to one degree or another suffer from, anything that you want to get through to someone else will have to be ”storytold”. The first lecture of the course brings up a number of terms, among others there are ”hook, hold and payoff”, which is what every story needs to do, to keep their audiences. Now, any marketer out there who doesn’t get what THAT is all about? There’s a lot of talk of storytelling in other areas than strictly cultural these days, simply because storytelling appeals to our attention, and our attention is in a way the Holy Grail of our time.

It all fits together quite nicely: On one hand I’m studying linguistics and plain language and grammar and structure and all that, and on the other hand I’m now aiming to learn a bit more of what needs to come underneath the grammar. The content, the story itself. The key to the Grail, if you will.

So enough of the justifications already – I’m taking the course and that’s it – on to the first assignment, the real reason I’m writing this in English. I’m writing my respons to this weeks creative task here, because it’ll just be easier for me to keep track of it here, but I will link back to it from the course-forum to ”submit” my assignment.

***

So. Here goes:

The assignment is to retell a favourite story, and try to analyse what makes it such a great one.

One story I remember enormously from my childhood was the animated film Krabat that I saw in school as an 8 or 9-year-old. Today the animated film seems very simple and slow – but to me, back then, it was amazing. I have since read the book several times (it’s a rather classical story by German author Otfried Preussler),plus watched the movie remake they made a few years back. I love all of them, so I’m a total sucker for this story, one might conclude…!

It is set in medieval times, and starts with a poor orphan boy, Krabat, wandering around and singing christmas songs for food and hope of a place to sleep for the night. He starts dreaming of ravens calling his name, telling him to come to a mill in a village he’s never heard of. And after three nights of dreaming this, he decides to leave his friends and go look for the mill. He finds it, and although the miller is a scary old man, Krabat is happy to be accepted as an apprentice in the mill.

Krabat works hard and grows friends with the other 11 apprentices at the mill, but eventually it turns out it is no ordinary mill, and the miller is no ordinary miller. There are also lessons of black magic and the boys are in fact prisoners or hostages to the evil miller. Every new years eve one of them may challenge their master to a fight for freedom, but the master always wins this black magic challenge, and so the life continues in the mill, for another year. And another.

The apprentices are sometimes sent on missions to the surrounding villages, and during one of these missions he sees and falls in love with a girl, Kantorka. And in the end, of course, it’s the love that saves him and the other apprentices, and finally brings down the evil miller.

It’s a rather classical story. You have a hero being a poor orphan boy struggling against winter, homelessness and starvation. Just when he thinks he’s saved, it turns out he’s really gotten himself in trouble, and the real adventure starts – even if most of it consists of just surviving in the mill, and the evil millers lessons of black magic. When he finds love, finally he has one more motive than just staying alive – he wants to live again. And love leads the way, as it always does.

Already as a child I loved the parts showing the bonding between the boys in the mill, against the evil that had them captured. And of course the excitement of the dark and evil magic that the miller stood for, I think of all evil antagonists I ever read about in my childhood, the miller was the worst, darkest one, because evil was ”just” his nature, there was no motive, nothing to reason with. (I realise this is true for every witch or monster or whatever a child might read about, but somehow this seemed more ”real”, fictional as though it was. It was told as a historical story rather than a fairytale, perhaps that was it? I’m not sure – but it worked fine on me…!

There. A bit about my ultimate story!

#blogg100: En ekfras

Min Gud, var med mig nu,
gör mig stark, led min hand.
För min hand är i natt,
folkets hand,
och din, min Gud.

Svärdets dunkla tyngd
vilar i min hand.
Ännu ett ögonblick
kan jag vänta.
Ännu ett ögonblick
kan jag tveka.
Ännu ett ögonblick
ser jag håret flyta över bädden,
hör ljudet av den drucknes sömn.

Nej!
Ett djur är han,
ej människa!
Han ville bara ont,
för mig, mitt folk, oss alla!
Ett ondsint rovdjur som nu,
i stål och blod ska drivas bort!

Hans död
för min hand,
är ljuset,
livet,
för mitt land.

Min Gud, var med mig nu.
Gör mig stark.
Led min hand.

Nu.

judith_beheading_holofernes_by_caravaggioKonstverket är Caravaggios Judith och Holofernes, dikten min egen ”ekfras” till bilden. Det hela var en uppgift till skrivkursen jag går nu, även om jag nu råkat missförstå den – tanken var tydligen att vi skulle skriva en prosatext, inte en dikt. Men min lärare var nöjd med texten och lät saken bero.

Jag fastnade så för hennes ansiktsuttryck, för vämjelsen och rynkan mellan ögonbrynen. Hennes ansikte är annars så vekt och skört, och hon ser så ung ut – knappt mer än ett barn.

(Har ni hört berättelsen? Jag läste den här, där den förvisso illustreras av ett annat konstverk på temat – som också är intressant, kanske en smula mer realistiskt, rent av?)

Jag valde att låta texten utgå från sekunderna innan Caravaggios bild skildrar, Judith samlar mod och intalar sig att den hon strax ska döda är ett djur, inte en människa. Dehumanisering, heter det, det har vi hört – fast vi tänker oss nog oftast ett annat ansikte än Caravaggios Judith när vi hör det. För mig var Judits sköra ansikte som motpol till det hon håller på att göra i bilden den huvudsakliga inspirationen i skrivprocessen – kontrasten. Dubbelheten.

Och så dådet i sig, förstås. Moralen. Rättfärdigandet, att döda i Guds namn. Vad säger Gud om sånt – egentligen?

 

 

 

 

#blogg100: Åt helvete med lyriken!

Lösryckt citat ur dagens skrivarbete:

”Kapitel 5
– i vilket två pojkar övervinner ett körsbärsträd och hittar en skatt i ett skatbo.”

Det gick, krasst uttryckt, åt helvete med lyriken. Första deadline var i förra veckan, och i det läget hade jag exakt NOLL skrivna ord att lämna in. Paniken var fullständig. Vad gör man? Jag bannade mig själv, hade ångest, ont i magen, och försökte förtvivlat pressa ur mig några lyriska rader – vad som helst, bara nåt att lämna in.

Pyttsan. Lyrik, särskilt inte existentiellt orienterad sådan som den jag planerat, kommer inte till så. Prosa kan man alltid skriva på tvång och viljekraft, den kan man pressa sig fram till – ni vet med den klassiska formeln ”1 % inspiration and 99 % transpiration”.

Med lyrik är det en annan femma, det vill jag nog påstå efter de senaste veckornas kamp mot den totala skrivkrampen. Jag har försökt alla knep jag kan: Skriv nåt annat, skriv vad som helst, bara skriv (hej #blogg100). Gör andra kreativa saker. Gå ut, få luft, läs, träna…

Men icke. Ju mer jag försökte, desto mer lossnade det inte.

Så idag gav jag upp. Måtte fan ta lyriken, jag har en deadline! skrek jag och slet fram två kapitel av en barnbok som jag började på för några år sedan. Sen skrev jag: ”Kapitel 3…” Resten av dagen förflöt helt enligt formeln ovan – 1 % inspiration och… ja, ni fattar.

Men jag skrev i alla fall.

Jag kom så långt som till ett halvfärdigt Kapitel 5. När det blir klart imorgon ska jag skicka in hela rasket till handledaren – och så är jag faktiskt bara en vecka sen med första inlämningen. Min handledare – som ju var väldigt förtjust i mitt upplägg till lyrikprojekt – kommer möjligen att bli en smula förvånad, men det kan inte hjälpas.

Det blir det här – eller ingenting alls. Och därtill är jag alltför envis…!

Apropå citatet

Jag älskar när bokkapitel börjar med en presentation. ”Kapitel X, i vilket person A möter person B och händelse C inträffar.”  Jag twittrade om det där häromdagen och fick tillsammans med en annan twitterboknörd ihop en liten lista på böcker med kapitelpresentationer:

Tre män i en båt (och Tre män på velociped skulle jag tro, fast den har jag inte läst) av Jerome K. Jerome
Trollkarlens hatt av Tove Jansson
Candide av Voltaire
Don Quijote av Miguel de Cervantes (som jag inte heller läst, så gudarna allena vet hur jag visste att den har kapitelpresentationer)…

Men nog måste det finnas fler minnesvärda böcker att lägga till listan? Tillskott emottages tacksamt – keep ’em coming, bara…!

#blogg100: Förlagda ord

Ursäkta, har ni sett mina ord?
Jag tycks ha förlagt dem.

De fanns här nyss,
redo för dans,
för strid,
för sanning, lust och strävan!

Och nu?
Utan dem
blir det ingen dans
och striden är redan över.

Kanske har de
lämnat mig för gott,
sökt sig vidare
har det bättre
utan mig…?

Men jag då?
Vad är jag utan dem?

Ordlös
Värnlös
Maktlös

Ursäkta, har någon sett mina ord?
Jag måste faktiskt hitta dem, för jag
behöver dem mer
än de behöver mig.

Den här dikten skrev jag som en del av en diktsvit till skrivkursen i höstas. Och den kan väl få passa när man så när missat en dag i #blogg100 – förvisso inte så mycket på grund av borttappade ord (nej, bloggidéerna står faktiskt mer eller mindre i kö just nu) som brist på tid att skriva ner dem. Men ändå.

Och nu blev det ju ett inlägg ändå!

Statusrapport #nanowrimo – dag 13

Jovars, framåt går det. Men hu så trögt det går. Så sent som igår var jag redo att lägga hela skiten på hyllan och börja knyppla istället. Vad som helst, bara inte detta tröstlösa texttröskande som just nu mest påminner om att vada i sirap. Jag är trött på min berättelse, trött på mina karaktärer, har skrivit de avsnitt jag hade tydliga scenarios av i huvudet, har skrivit inledning och större delen av slutet, har bara den där vedervärdiga transportsträckan i mitten kvar.

Samtidigt – det är just nu hela poängen med #nanowrimo sätts i spel. För NaNoWriMo handlar om att komma över sina trösklar, om att man faktiskt inte har tid att fastna i den kreativa sirapen, för om man gör det så kommer man rent krasst inte att hinna i mål. När jag började skriva gick det fort – 2000 ord på en timme, 8000 ord på en dag, inga problem. Just nu kämpar jag och pressar ur mig några stycken, det tar en evig tid – och sen tittar jag på ordräkningen och svär åt att ha lyckats få ur mig 260 ord. Det vore så lätt att ge upp just nu. Faktum är att det är i det här läget jag brukar ge upp. Och det är just därför jag ska fortsätta den här gången. För att en gång göra annorlunda.

Så – vad som än händer, hur uselt det än blir, och hur berättelsen än vägrar röra sig längs mina uttänkta röda trådar, så fäster jag mitt fokus vid siffrorna. 21.000 ord idag. 50.000 ord den sista november. Minst 1600 ord om dagen, helst 2500 – för att ha lite marginal. Hur segt det än känns.

(Ibland kan det förstås vara lite spännande och intressant när berättelser väljer egna vägar, fast just nu känns det som om den planerade rutten är den dynamiskt berättande, medan berättelsen vill välja tryggare stigar. Och det kan man ju fundera över om man vill – varför mitt omedvetna autoväljer de trygga, statiska och konfliktundvikande vägarna. Eller så skiter man i det, för att det faktiskt inte spelar någon roll.)

Just nu alltså: Läget under kontroll, jag ligger en liten bit under par, men det är marginellt och loppet är definitivt inte kört än.

It ain’t over til the fat lady sings, and I ain’t singin’.