by Jenny -

Den angenäma vägen

Den här veckan har jag börjat testa mig fram i yogautbudet på mitt gym. Det hade väl varit mer idealt om jag vänt mig till ett specialiserat yogaställe – särskilt som jag fortfarande minns den underbara yogan jag gick på i Stockholm. Det var i en källare på Södermalm, det fanns 12 platser och sen var det fullt – bokstavligen. Men det var fantastiskt bra yoga. (Här gick jag, men känner inte igen vare sig yoganamnen eller tränarnamnen. Det var ju, som sagt, ett tag sedan jag gick där…!)

Gymyoga är oftast lite en annan grej, fast jag tycker ändå att de gör det rätt bra där jag går: Yogan har en egen sal, högst upp i huset där det inte är en massa flåshurtigt svettiga människor som gör andra sporter. Det finns ett förmak till själva yogasalen där man kan ta av sig skorna, eller sitta och filosofera en stund före eller efter passet. Det är inrett i någon slags fritt japansk och minimalistisk stil, och en skylt förkunnar att här ska det vara ”Ruhe, bitte!” – så de har faktiskt tänkt till lite kring det där.

Hittills har jag testat ett pass Hathayoga och ett pass Yoga für Rucken und Gelänke. På Hathayogan upptäckte jag att jag faktiskt är mer rörlig och mindre kassaskåpslik än jag trott, även om jag givetvis inte lyckades knyckla ihop mig som tränaren. Men ändå. Tant behövde inte skämmas för sig i alla fall. Rygg- och ledyogan var lite värre (fast inte så illa som jag föreställt mig där heller) – men det är ju inte heller så konstigt: Ryggen är mitt problemområde, det är där mina stelheter och fastrostade flöden sitter. Jag kände faktiskt under ryggyogan i morse precis var jag har mina besvärligheter: Axlar/nacke samt höftpartiet. Där är det stelt. Allt annat funkar fint – för att vara på en tant som inte tränat yoga på över 10 år, det vill säga fint men med utrymme för förbättring. Konstigt vore det annars.

(Hm. Ett problemområdet till kom jag på: Balansen. Herregud så usel balans jag har! Stå på ett ben och göra ”Trädet”? Visst – fast jag kör Furan istället, rätt ner i parketten…!)

(Nej, inte bokstavligen. Men nära nog.)

På tisdag blir det Poweryoga. Avskyr namnet, för att det får mig att tänka på någon flåsig träningsyoga  jag testat på SATS i Stockholm, och som var långt, LÅNGT ifrån den yoga jag var van vid. Men jag hoppas ändå att den ska vara bra. Dynamisk, men inte flåsig. Rörelse, utan att tappa närvaron och själen.

För yoga är träning och fysik – men också andlighet. Ni vet den där delen av oss som vi inte vet var den sitter, och därför håller på att helt tappa kontakten med, i denna vår fysiskt ytliga samtid. Yogaläraren på passet i morse sa något som fick mig att le lite, och som jag tror fick min själ att känna sig lite hågkommen trots allt: ”Här väljer vi den angenäma vägen” – och syftade på att i valet mellan att pressa på och att lyssna på kroppen (eller själen) ska vi välja att lyssna.

Den angenäma vägen. Hur ofta väljer vi den vägen, egentligen…?

by Jenny -

Om läkarbannor, träningskultur, piskor och processer

Idag har jag varit hos doktor och fått bannor. För att jag tränat för hårt. Vad ger ni mig för odds på den va…? Men han sa så, herr doktorn. ”Sluta styrketräna, du har tillräcklig muskulatur och behöver inte mer. Du siktar väl ändå inte på att se ut som Schwarzenegger, heller? Börja yoga istället!” Ord och inga visor, doktorns order!

Det är nacken som krånglar, och ger mig en huvudvärk som icke låter sig beskrivas med ord, men i princip får mig att vilja klösa av mig huvudet. ”Oje…!” var sköterskans kommentar när hon skulle tejpa om min cementnacke med ”kinesiotejp” som jag provar just nu och som ska hjälpa musklerna att slappna av. Fråga mig inte hur det funkar riktigt, men jag kände mig desperat nog att prova ungefär vad som helst.

Och ja, jag ska prova yoga också. Gu hjälpe mig (och de arma satarna som kommer på på samma yogaklasser som jag, och kommer bli tvungna att kämpa för att inte skratta ihjäl sig åt skröpeltanten som rör sig lika gracilt som ett kassaskåp på tandpetarben), men jag ska fanimej prova det också.

Jag yogade faktiskt förut. För 10 år sen eller så, före barnen. Inte särskilt länge – ett år kanske. Jag var inte överdrivet gracil då heller – och då var jag ju UNG! Fast han pratade faktiskt om det där också, doktorn. Om att det är rätt tufft i början, när man är stel och alla rörelserna är ovana, och man inte ens lyckas komma i position, än mindre röra sig när man väl är där. Allt medan alla andra rör sig som smidiga ormmänniskor omkring en… Minst 6 månader menade han, för att komma in i yogaträningen.

Men tja. Varför inte. Träningsgnistan har falnat en del på sistone, mycket för att jag fått sådana problem med nacke och huvudvärk efter träningen. Det är svårt att masa sig till träningen när man vet att man kommer få ont i huvudet så man knappt fungerar i flera dagar efteråt – ungefär lagom tills det är dags att gå och träna igen.

Och sen tänker jag, inte utan sorg, på vad det säger om min kroppssyn att jag faktiskt gjort just det. Gått och tränat, fått ont, knappt fungerat, och gått och tränat igen. Och fått ont. Och knappt fungerat igen. Om och om igen. Jag sa till doktorn ett par månader, men det har nog varit så i åtminstone ett halvår redan…

”No pain, no gain.” Lite ont får man väl ta, herregud. Det är bara en dålig ursäkt för att slippa träna. Jag läste någonstans, fast minns inte var och det var länge sen som tusan, att det där är en typiskt svensk inställning till träning och kroppsvård. Att vi svenskar vill straffa våra kroppar i trim, ser smärta och värk som positiva kvitton på att vi kämpat hårt nog, gett kroppen vad den tål – och lite till. Jag kan inte bedöma om det är ”typiskt svenskt” eller inte, men jag har ju helt uppenbart gjort just så i det här fallet. Att jag fick så ont att flera dagar efter varje träning var förstörda, det hörde liksom inte till saken. Dålig ursäkt, intalade jag mig.

Fast grejen är – det var ingen ursäkt. Jag ville ju inget hellre än träna – glädjen i att få och kunna röra på sig är något fantastiskt att ta vara på. Som en väninna sa för några år sen: Tänk att kunna säga åt sin kropp att hoppa, och den bara frågar: ’Hur högt?’…! Det behöver man inga ursäkter för att ”slippa”, heller.

En tanke slår mig. Tänk om grunden till alla ursäkter, och våra eventuella behov av ursäkter, ligger i just det där synsättet – typiskt svenskt, eller typiskt samtiden eller typiskt vad det nu än är – att kroppen ska straffas i form, och ”no pain, no gain” och allt vad det är. För mig hänger det ihop med det som jag skrivit om förut, att vi börjat blanda ihop hälsa med kroppsideal, och sätta likhetstecken mellan sund och smal, på ett ofta direkt osunt vis. Det här är en annan aspekt av det.

– Vad är ditt träningsmål? ville läkaren veta. Gå ner i vikt?
– Bli stark och sund, sa jag. För även om alla ideal och normer och mallar säger att jag borde gå ner några kilo i vikt, vägrar jag sätta det som mål. Vägrar. Och folk säger något om min inställning, märker jag att den är svår att förstå och acceptera för många. Vikt är ju… viktigt! Men läkaren köpte det rakt av, och det var ofantligt skönt! Slippa argumentera, slippa försvara att jag inte har en aning om vad jag väger, och inte har någon avsikt att ta reda på det heller. När jag lever bra, kommer kroppen att justera vikten till vad den tycker är bra – och då är det bra, oavsett vilken storlek på kläder jag då kommer i, och oavsett vilken siffra det står på vågen.

I början var det superkul att träna som en galning. Vi brukade skoja hemma om att jag lämnade gymmet i slamsor och att de fick skicka in reparationsteamet för att återställa maskinerna när jag var klar med dem. Sen var det nog mer jag än gymmet som var i slamsor, och motivationen sjönk. Jag bannade mig själv för att vara lat och karaktärslös, att jag skyllde på dumheter för att slippa. Fast egentligen var ju träna jätteroligt, så varför skulle jag ens vilja slippa undan med dåliga ursäkter?

Det är en inlärd retorik, alltihop. Vi har lärt oss att se på träning som något som ska vara mer eller mindre plågsamt, göra ont och liksom härda kroppen genom smärtan. No pain, no gain. Se på elitidrottarna, i med lite smärtstillande bara och kör vidare! Bit ihop! Fuck motivation, sånt är bara för veklingar, du är väl starkare än smärtan?

Är jag? Borde jag vara det? Borde inte frågan hellre gälla om smärtan är starkare än glädjen, och om den verkligen borde vara det?

Det finns en sådan oändlig glädjereserv i träning och rörelse. Men ibland tänker jag att vi glömmer bort den glädjen, för att vi helt enkelt lär oss att se och uttrycka oss i prestationstermer kring träningen. Vi lär oss att jaga siffror, mäter hela tiden resultaten – och väldigt sällan processen. (Jag har tidigare skrivit om resultat- kontra processfokus i fråga om kreativitet – men det är i princip samma tankar som här.

Jag känner redan hur det här inlägget lite grand är som att svära i kyrkan – och vem är jag att ha en åsikt överhuvudtaget, en småfet, långt ifrån topptränad medelåldring, utan tillstymmelse till formell friskvårdskompetens. Men lugn. Jag säger inte att vi ska sluta träna eller försöka förbättra våra respektive hälsolägen genom att röra på oss, och var och en blir salig på sin fason. Men när jag nu fick bannor av läkaren, ironiskt nog för att ha tränat för hårt, kom jag att tänka på den där artikeln jag inte längre kan hitta, om att vi har en träningskultur byggd kring piska och prestationsmål snarare än morot och processtänkande.

En annan intressant aspekt är att jag aktivt har strävat efter, och faktiskt inbillat mig att jag hade uppnått ett processtänkande kring min egen träning. Dagens läkarbannor krossade den illusionen – och fick mig också att fundera på hur hårt de här vanorna egentligen sitter… Inget ris till någon alltså, jag är ju minst lika illa däran själv! Jag tycker bara att det är intressant att vända på tankegångar ibland.

by Jenny -

Hoppas du är smal – avsnitt 3

De senaste dagarna* har det blåst – om inte storm så åtminstone styv kuling på Twitter. Igen. Jo, det är väl lite så där. Det går att nyansera sig även på 140 tecken, men många låtsas inte riktigt om den möjligheten.

*) okejrå, nu har det kanske hunnit gå några dagar till sedan själva stormen, medan jag filat på min text…

Den här gången handlade det om hälsa och vikt under hashtaggen #hälsohets – som startades med goda intentioner att diskutera samtidens diverse fixeringar kring människors former, vikt och vanor. Fast sen var det ju det där med nyanserna… I mer eller mindre sedvanlig twitterordning har diskussionen sedan dess urartat till ett svart-vitt ställningskrig som mer handlar om vem som varit mest oförskämd mot vem och varför.

Jag tänker inte diskutera diskussionen – och jag har heller inte deltagit i den. Jag håller ju med om att det finns en hets som är både osund och många gånger rent skadlig. För grejen är att det medier och samtidskultur ”hetsar” om är inte hälsa. Det är utseende. Att bli och vara smal har blivit hälsans mål och mening, och det är där hela diskussionen går över styr. För att man pratar om olika saker.

Det finns en skevhet i hela synen på våra kroppar, deras funktion och skötsel. Det är som om allt handlar om hur vi ser ut, om ytan.

”Nej men alltså, jag påverkas inte av tidningsbilderna, jag är ju normalviktig! Och titta här, jag har till och med en liten valk här, kolla själv…”

Mmm, just det. För hur vi ser på människokroppen speglas ju utan avvikelse i hur vi själva ser ut. En normalviktig person har följdaktligen en normal syn på människokroppen, en smal/mager person har ”sjuka ideal” och en överviktig…? Ja, de överviktiga har ju uppenbarligen helt tappat greppet. Det ser man ju!

Och därmed är överviktiga evigt lovliga villebråd.

Hur många gånger har jag fått långa näsor nedstuckna i min lunchtallrik i matsalen på jobbet? Min lunchportion vägd och befunnen… vad? Lätt nog? För fet, för tung, för stinn, för… vad? Ingen menar något illa och man försöker slå ifrån sig, inte ta åt sig. Men näsorna finns där, blickarna, orden. De petar i gamla sår som aldrig riktigt tillåts läka, så länge det anses tillåtet för andra att peta i dem.

Men klart de får – jag är ju faktiskt tjock. Ett öppet statement av vandrande ohälsa, och därmed fredlös.

Det slog mig idag, att jag sluppit det där under åren här. På gott och ont är jag ensam rätt mycket – ibland passar det mig fint, ibland håller jag på att få lappsjuka och bli galen. Men just det där är faktiskt en uppsida jag inte ens tänkt på – förrän nu. Inga långa näsor, inga kommentarer, inga upprivna sårskorpor. Och det har gjort skillnad. Jag umgås med min egen syn på ätande, kropp och hälsa, jag äter mat jag mår bra av, undviker sådant jag mår dåligt av och rör på mig av samma skäl. För att jag mår bra av det. Inte för att någon annan tittar konstigt på min lunchtallrik – eller på min kropp.

Rätten att vara stolt och glad över sig själv, sin kropp och allt den kan göra och uppleva; rätten att förvänta sig samma respekt från sin omgivning oavsett om man är tjock, smal eller mittemellan – den borde vara odiskutabel. Det är den inte.

Och de friheter omgivningen tar sig att invadera överviktigas personliga integritet med synpunkter och långa näsor – de är hjälpligt förklädda till ”hälsoargument”, fast vi egentligen alla vet att det handlar om helt andra värderingar.

Det här är problemet, det verkliga. Att kalla det hälsohets är direkt felaktigt, för det har inte med hälsa att göra – och om något leder det till ohälsa, inte hälsa.

Och i förlängningen tror jag att de verkliga hälsoproblemen hade varit mindre om det sociala stigmat med övervikt inte lagt sten på börda för alla överviktiga som faktiskt jobbar med sin hälsa. Om man tilläts fokusera just på hälsan, istället för att distraheras av omgivningens synpunkter på hur man ser ut, vad man äter, vad man inte äter, vad man gör, vad man inte gör.

När det gäller undervikt är problemet inte lika stort (i betydelsen vanligt), men vi kan knappast slå oss för bröstet och prata om ”hälsoideal” när vi bemöter en underviktig träningsfanatiker med prat om duktighet när det är rätt uppenbart att hen tränar av helt andra skäl än hälsa och välmående. När vi egentligen, som närvarande vänner, borde se demonens dreglande skugga över hens axel och säga något helt annat än ”Gud vad duktig du är!”

Men det gör vi inte, för träning och hela ”att vara smal”-konceptet har blivit så inpräntade i oss som själva definitionen av hälsa, så vi vet inget annat. Förmår inte se nyanserna bortom svart och vitt. Tjock och smal. Hälsa och icke-hälsa.

Missförstå mig inte nu – träning är jättebra och en självklar del i ett hälsosamt liv. Men att göra bra saker av dålig skäl blir inte heller rätt. Inte i förlängningen. Om du tränar enbart för att ”bli smal” kommer du kanske att nå ditt mål, men vad händer med din självbild? Du gör dig själv, din identitet, till resultatet av en prestation och måste hela tiden fortsätta prestera och prestera för att bibehålla din identitet. I den ekvationen finns ingenting som heter underhållsprestation, för prestationsdemonerna kräver bara mer och mer, hela tiden.

Och säg att du misslyckas då? Att misslyckas är mänskligt – vi gör det allihop då och då. Men vad händer då med din identitet? Ja, den pulvriseras förstås. Utan prestationen finns du inte. Vem ska i det läget ta hand om din hälsa?

Och vad är i det läget ”hälsa”? Att träna mer? Att träna mindre? Ingetdera – lösningen ligger i att träna av rätt skäl. För att må bra.

Väldigt ofta när jag är på mitt gym – som är en fantastisk anläggning med spa och sauna-avdelning och massa annat godis utöver själva gymmet – kommer jag att tänka på ordet ”kroppsvård”. Att ta hand om sin kropp, sköta om den, skämma bort den – det tänker jag på när jag är där.

När svenskar (nu generaliserar jag en smula, för att få fram en poäng) pratar om träning gör de det ofta i termer som för tankarna till bestraffning, tortyr, självplåga. Svenskar verkar gulla med och vårda sin träningsvärk ömmare än sin kropp. Vi plågar och bestraffar våra kroppar – för att de inte ser ut som vi vill. Än. För jävlar, när vi är färdiga med dem, då… DÅ, minsann.

Jag vet inte – jag kan ha fel, men jag tycker det finns en gradskillnad där. Självplågeri kontra kroppsvård. Vilken inställning verkar hälsosammast…?

Jag är överviktig. För ett år sedan var jag fet. Men det viktigaste som hände mig, hälsomässigt, förra året var inte att jag gick ner i vikt. Inte ens att jag började träna var i sig det viktigaste. Det viktigaste var att jag började ta hand om min kropp, istället för att försöka plåga den i form.

Det är stor skillnad.

***

Egentligen vet jag inte om det blir riktigt rätt att skriva det här inlägget under rubriken ”Hoppas du är smal” – de tidigare inläggen (Del 1, del 2) har varit mer personliga, och mer fokuserade på ätstörning. Men samtidigt handlar även det här inlägget om ätstörning – för hela vårt samhälle är idag ätstört, och det är det som är vårt problem. Vi har tappat balansen, kollektivt, och det är det som skapar såväl hälsoproblem som hets och sociala stigma som vi inte klarar att hantera. Det är balansen vi behöver, inte fler bantningstips.

Så på sätt och vis tycker jag nog att den här texten platsar under ”Hoppas du är smal”-rubriken. Och jag tycker gott att man kan läsa de tidigare texterna som fördjupning och perspektiv på vikt-/hälsodiskussionen.

 

by Jenny -

Nu blir det lite naket!

Jag firade påskafton genom att utmana en rejäl komfortzon gentemot den lokala kulturen häromkring. Maken har skaffat kort åt oss båda på ett gym inte så långt härifrån, ett rätt lyxigt gym med spa eller så kallat ”wellness-bereich”. Idag var det mitt premiärbesök där. Själva gymmet var väl inte mycket att orda om, jag valde bort crosstrainern (sån har jag ju hemma, och ryggen har redan åtskilliga gånger velat säga upp bekantskapen med mig när jag använt den – han är för klen för såna övningar ännu, stackarn) och körde istället cykel (finns det något tråkigare än motionscykel? Gahh!) och roddmaskin (som de flesta andra tycker är rena döden i träningstråkighet, men som jag har någon form av perverterad böjelse för), samt lite blandade styrkemaskiner i brist på instruktör på plats. Det kändes rätt likt Friskis & Svettis hemma i stan, inget konstigt där liksom.

Men efter träningen var det då dags att bege sig till det där ”wellness-bereichet”. Och det är förstås där själva kulturkrocken inträffar. Ni förstår – jag upplever ju tyskar som något stiffare än svenskar i nästan alla avseenden… utom ett. Tyskar bastar och spa-ar nämligen helt skamlöst i gemensamma utrymmen. Gubbar och gummor i samma bastu, samma duschar och så vidare. Näck.

”Jag är inte alls säker på att jag är bekväm med det här”, gnällde svenne-Jenny på väg ner i spaavdelningen.
”Äsch, kom nu, du måste ju ha sett det åtminstone”, menade maken, som väl varit där åtminstone en 5-6 gånger förut. ”Jag tyckte också det kändes konstigt i början, men tyskarna bryr sig ju inte. Titta!”

Och där fick jag ju ge honom rätt. Inget fluktande, och män såväl som kvinnor gick omkring mellan basturna (jo, SAOL säger att det heter så) och dinglade med både det ena och det andra, och det var liksom inte mer med det. Själv virade jag badlakanet om mig så många varv det ville räcka till (inte riktigt så många som ett badlakan i den sizen borde räcka till – men så var det ju också första besöket) innan jag stultade in i ”aroma-bastun” – som bjöd på dämpad belysning, fågelkvitter och en avslappnande doft av eukalyptus.

Medan jag satt därinne och drömskt stirrade in i en skärminstallation som visade gröna ljusduttar glittrande och droppande som vatten, konstaterade jag att det visst var en viss skillnad mellan detta och gamla Friskis & Svettis hemma, trots allt. Och fast jag fortfarande satt där och nöp i mitt badlakan och en del av hjärnan maniskt tjatade om att jag aldrig-i-livet-aldrig-aldrig skulle våga mig hit på egen hand, insåg en annan, smartare eller åtminstone snålare, del av hjärnan att det vore bra korkat att avstå från den här delen av gymmet av ren feghet.

Att gå och träna är en pliktgrej för mig, jag tycker att det är kul och skönt när jag väl gör det – men den saken har ringa eller ingen bäring på den enorma tröskeln jag har för att faktiskt ta mig dit. Fast att ha en lyxig spa-avdelning med 5-6 olika bastur, bubbelpooler, vilrum, japansk trädgård, utomhuspooler och så vidare, och så vidare – där alltihop dessutom ingår i träningskortet… Det är faktiskt en sån grej som slipar ner tröskeln till något som faktiskt känns… hanterbart.

Så – vad väljer man? Sin svenska prydhet inför nakenhet i varje form – eller den tyska axelryckningen och en gläntad dörr till lyx och avkoppling i vardagen? Gå och träna, duscha och åka hem – eller gå och träna, sen koppla av i bastu-bereichet en halvtimme innan dusch och hemgång? Tja. Vad skulle du valt?

***

Något mindre lyxig känns träningsvärken som redan börjar göra sig påmind i ungefär varenda större muskel i kroppen. Jag fasar redan inför morgondagen…

 

 

by Jenny -

Om spindelvävstäckta bylten i hjärnans dunkla vrår

Kanske någon faktiskt räknade ut det? Att prosadikten jag (om än med vissa komplikationer) postade häromkvällen var en reflektion om ätstörning? Tanken var att försöka sätta ord på den där obegripliga dubbelheten i att se och mycket väl förstå vad som händer, vad det är man gör och utsätter sig för – men ändå inte kunna bromsa, ändå inte kunna/vilja/förmå göra annorlunda.

Jag hävdar att ätstörning är en kronisk sjukdom. Du blir inte ”frisk” – du blir symptomfri och sjukdomen vilar latent någonstans inom dig. Förhoppningsvis i ett bortglömt hörn, där den får ligga ostörd, dammtäckt och höljd i fridfulla spindelnät. Men försvinner gör den inte.

Det märker jag nu när jag, som så många andra, gått in i 2011 med ambitionen att i år äntligen renovera mitt liv – med början i det stora rummet Hälsa. Jag har BMI 29 – och jag är inte överdrivet vältränad så att jag kan skylla på en stor mängd muskler som drar upp BMI. Jag är tjock, helt enkelt. Eller ja… ”överviktig”, heter det förstås. För ”tjock” handlar ju om en visuell värdering – det handlar om hur man ser ut, och är ett förbannat dåligt skäl att ge sig på att konstra med vad man väger.

Så varför ska jag börja konstra med vad jag väger då? Ja, mitt huvudsakliga skäl är att jag vill avlasta min struliga ländrygg så mycket som möjligt – för att i gengäld bättre kunna träna och stärka upp den. Det är trögt att komma igång att träna när man hela tiden får ont – och då snackar jag inte om träningsvärk, utan kvidande höftleder, ledband och annat subtilt grejs jag inte ens visste att jag hade. Och jag kan inte annat än tro att det måste bli bättre om ryggen slipper baxa omkring på 10-15 kilo för mycket av mig. Att det är som att skruva ner belastningen på crosstrainern för att inte överbelasta leder och ligament och varenuär.

Men. Samtidigt märker jag ju hur utseendet, självbilden och alltihop smyger sig in i tanken – även om det inte är vad det skulle handla om. Även om jag medvetet försöker fokusera på rygg och stabilitet och träning och tålamod – så har jag ett undermedvetet som lever sitt eget liv, och som helt uppenbart gick raka vägen in i det mörkaste skrymslet och ruskade liv i det damm- och spindelvävstäckta byltet därinne.

Nejdå, jag säger inte att jag håller på att insjukna igen, eller ens att jag är nära. Men jag märker att det irrationella tankemönstret finns kvar, liksom inpräglat i en avlägsen, sällan använd del av hjärnbarken – och att jag faktiskt inte har råd att vara naiv.