2015 är slut, men ingenting är färdigt

Nyårsafton igen. Var vi inte här nyss? Det känns som bara härom veckan vi stod på en balkong i Hambur och ringde in 2015 med buller och bång, skumpa och hopp om ett Gott Nytt År. Och lika nyss väntade vi på 2014. Och 2013. Och 2012… Det går fort nu, kan man krasst konstatera. Vi måtte ha väldigt roligt, så fort som tiden går.

Nyårspannacottan puttrar på spisen och nyårsreflektionen i bakhuvudet. Pannacottan är jag ganska säker blir klar i tid – värre är det med reflektionen. 2015 var ett svårt år – och då menar jag svårt som i knepigt. Jag är inte säker på att jag är klok på det ens nu, med facit i hand.

2015 är slut, men ingenting är färdigt. Det får bli min korta nyårsreflektion för i år.

Jag har landat på fötterna efter ett turbulent år. Jag lämnar det med rak rygg, blicken höjd och riktad framåt – men jag gör det med en irriterande känsla av att ingenting egentligen är färdigt.

2015 har varit ett år av uppbrott och förändring; ett år med sin egen milstolpe mitt i, som delat tiden i före flytten och efter. ”Före” hade sin tid, sin berättelse, sina frågor och sin verklighet – men de är alla borta nu, långt borta. Nu är tiden ”efter”, med en ny berättelse, nya frågor och en ny verklighet. Och den berättelsen är inte redo att summeras eller göras bokslut över än. Ingenting av det är färdigt, i något avseende.

Allt flyter, och vi med.

Det känns mycket märkligt. Bokslutet och reflekterandet är ju hela poängen med nyår – och nyår brukar ju vara min favorithögtid just därför. Min högtid. Men det är något jag får finna mig i den här gången, det ofärdiga.

***

Ofärdig blev också den långa reflektionen jag tänkt skriva. Mer än så här blev det inte. Inga nedslag i året som gått, inga tillbakablickar, inga egentliga reflektioner. Pannacottan står klar i kylen, men tiden för att göra ens den minsta ansats till årsbokslut smalt ihop mellan Askungemåsten och plikter, precis som jag anade redan när jag började skriva.

Nåja, vad är väl en reflektion till nyår? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig och dötrist och… Well, maybe next year.

(Och det är väl lite symptomatiskt ändå, att reflektionen över det ofärdiga året 2015 blev lika ofärdig den?)

***

Till er alla som läser önskar jag ett gott – och framför allt nytt – år. Må 2016 bli året vi alla längtat efter.

Året som gick – 2013

Året som gått, 2013… Hur var det egentligen? Egentligen gör ju jag mitt mesta reflekterande under sommarsemestern och trivs rätt bra med att se återkomsten till vardagen efter sommarens ledighet som starten på ett ”nytt år”, men det ena måste ju inte utesluta det andra…?

Lite allmänna reflektioner

Jag har svårt att sätta fingret på 2013. Vad hände egentligen? Jag kan inte komma på något särskilt… Förutom att jag fyllde 40 det här året, och åkte till New York för att fira. Det var förstås roligt – New York är verkligen en stad med något extra.

NYC-3

Men om jag hade oroat mig för någon inre kris vid 40-årsklivet, så fick jag nog tji. För jag skulle snarare säga att fylla 40 var det bästa jag gjort på länge. Inte för att det är själva siffran som gör skillnad, förstås – men 40 är en ålderssiffra som nog rätt ofelbart får en människa att fundera. Och när jag funderade, upptäckte jag att jag nog faktiskt äntligen blivit torr bakom öronen och att jag hittat diverse saker jag letat efter tidigare.

En god vän, som händelsevis går en smula före i ålderstrappan, hade redan i förväg försäkrat att ”version 4.0” nog skulle falla mig i smaken, att det är en ”stabil och relativt driftssäker version”. Och jag måste ge honom rätt. Det är så det känns. Stabilt. Jag har kastat en massa invanda gamla nojor överbord, slutat sätta andras tyckanden och tänkande högre än mitt eget omdöme och börjat hitta en frid med den jag är. Balans.

Men annars då? Annars var nog 2013 i stor utsträckning ett mellanår, ett som mest rullade på och inte gjorde så enormt mycket väsen av sig. Det gör det lite tråkigt att skriva om, för jag kan inte dra så våldsamt mycket slutsatser av ett sådant år – men någonstans tror jag att det är nyttigt för själen att ha sådana år emellanåt också. När jag läser om min tillbakablick på förra året känner jag mest att jag pustar ut och är tacksam över ett mellanår i vila och återhämtning.

2014 är egentligen ett lika öppet och oförutsägbart kort som 2013 var för ett år sedan, men nu känns det inte lika jobbigt att det är så. Nu kan jag ta det och det inre kontrollfreaket rycker mest på axlarna. Jag antar att det är skillnaden på att avsluta ett tungt år och att avsluta ett år i relativ vila.

Bokåret

Först hade jag sånär beklagat och sagt att 2013 var ett bedrövligt år vad gäller bokläsningen. Men sen slog det mig att jag trots allt kan glädjas åt icke mindre än två nya favoritförfattare som upptäckts under året. Och det är ju inte det sämsta…

Båda utgjordes av böcker som länge stått och dammat i bokhyllan, olästa och uppskjutna på obestämd tid. ”Ja, den hääär måste jag ju läsa… nån gång”. Ni vet. När viljan och tiden inte riktigt kommer överens. Men till semestern kom de faktiskt med, den här gången. Carlos Ruiz Zafòns Vindens skugga (och sedermera även Ängelns lek) och Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (och sedermera även en rätt lång rad annat av Nesser).

Men om vi ska prata böcker i termer av läskvantitet får jag väl också nämna att jag plöjt cirka 4500 sidor av Sagan om Is och Eld, ni vet böckerna bakom TV-serien Game of Thrones. Jag blev så sur på att behöva vänta på säsong 3 på DVD (på TV får jag välja mellan tyskdubbat eller betalkanal – vägrar båda delar), att jag beslöt mig för att läsa böckerna medan jag väntade istället.

Då, när jag började läsa, hade jag nog inte riktigt förstått att serien faktiskt inte heller är färdigskriven än… (Och tja, jag kanske inte riktigt föreställde mig att jag skulle ta mig genom de 5000 sidorna så… snabbt?) Nu har jag en halv bok kvar, och sen… Sen får jag vackert vänta lik förbannat. Bok nr 6 ska visst släppas 2015, har jag hört… Gaahh!

(Fast, utan att spoila själva handlingen nu… Sista boken är mer än lovligt seg. Författaren gjorde det enkelt för sig själv när han delade upp handling och karaktärer mellan bok 4 och 5, så att ungefär hälften av karaktärerna och handlingen helt sonika inte fick vara med i bok 4. I bok 5 byts rollerna om. Jättepraktiskt för en författare som plötsligt sitter med en superintrikat handling och myriader av nyckelkaraktärer – men komplett värdelöst för läsaren. Karaktärerna som inte var med i bok 4 har jag redan glömt och tappat intresset för. Men i bok 5 är det bara de som är med, medan jag tydligen förväntas vänta till 2015 på att få veta något om de karaktärer jag fortfarande är intresserad av… Njäeh, som dramaturgiskt grepp köper jag det INTE.)

Träningsåret

Jo men 2013 var ett träningsår. Det var det. Inte på det gamla vanliga på-och-av-sättet, då man tränar som en galning några veckor, sen ingenting, sen som en galning några gånger igen, och sen inget mer. Utan kontinuerligt, inte som en galning, men ändå tillräckligt för att jag ska märka skillnad.

Fast sen var det ju det där med att mina axlar blev övertränade, eller överansträngda eller hur det nu var. Inför doktorn ville jag verka lite duktig och berättade om hur jag tränade, styrketräning si och kondition så. ”Varför tränar du?” frågade han. ”Vad vill du uppnå med träningen?”

Öh… Bli stark, sa jag. Och gammal.
Då ska du sluta med styrketräningen, och börja yoga istället, sa doktorn.

Och just då var jag desperat nog att prova vad som helst, fast jag nog just då såg det som ett sätt att trappa ner träningen… Mitt nöt. Jag hade ju faktiskt tränat yoga tidigare och borde vetat bättre än så. Yoga är långt ifrån en ”nedtrappad” träningsform. Jag minns inte när jag senast haft så mycket träningsvärk som under de senaste veckorna sedan jag började med yogan. Och jag får fan mer muskler av yogan än jag fick av styrketräningen förut – utan att några muskler går i permanent kramp och slutar funka pga överansträngning.

Biten? Jotack, jag skulle tro det.

Och ibland tänker jag på det där samtalet hos läkaren. Att träna för att bli stark och gammal, och att läkaren sa åt mig att sluta nöta ut kroppen vid styrketräningsmaskinerna, och börja yoga istället. Jag tänkte inte så mycket på det då, men… Det stämmer ju.

Styrketräningsmaskiner är bra på att belasta muskler en i taget, men de tar ingen hänsyn till om personen som använder dem är ojämnt stark. Som jag, som generellt är rätt stark – men tydligen inte är lika tålig i nacke/axlar. Jag märker av det där i yogan också, men det blir på ett annat sätt – en följsam träning som jobbar MED kroppen, inte mot den. Och utan att någon muskel tar skada av att inte hänga med de andra – kroppen tränar som en helhet, inte som separata delar. Svårt att sätta ord på utan att det låter flummigt, men det känns i kroppen.

Utan att förvandlas till någon enkelspårig yogafanatiker här, kan jag bara konstatera att jag har hittat något jag trivs med och vill fortsätta med under nästa år. Det som brister i träningen just nu är att jag inte hinner passa in så många träningspass som jag skulle vilja – nu när jag inte längre bara kan åka dit när jag känner för det, utan måste passa de tider då lämpliga klasser går.

Lösningen på det problemet måste vara att börja yoga även hemma i vardagsrummet. Yogamattan är inköpt, men ännu inte invigd. Det är liiiite tröskel till att dra på sig trikåer och ställa sig i yogaposition på hemmaplan, begapad av nyfikna män och barn. Det får bli ett projekt för 2014, helt enkelt.

Pysselåret

Ja, det om något har varit en erbarmlig historia… Jag kan inte längre kalla mig ”scrappare” om jag nu skulle vilja göra det – fast det vill jag inte heller, så det gör inte så mycket. Jag tror att jag svängt ihop… två eller möjligen tre albumsidor under året. Inte mer. Häromdagen beställde jag vanliga jäkla fotofickor att sätta in familjebilder i albumen med. Huvudsaken är ju att de kommer in, faktiskt. Inte att de limmas upp på kulörta kartongark och dekoreras enligt konstens alla upptänkliga regler. Så ja, jo – just scrapbooking har jag nog faktiskt tröttnat lite på, för stunden i alla fall.

Det pysslande jag ägnat mig åt under 2013 har istället handlat om att binda böcker:

Bokbinderi

Och så har jag börjat fuska lite med att rita, fast… Det är svårt. Dels är det förknippat med så mycket prestationsnojor att det tar tid att ta sig över alla trösklar. (Och nej, det hjälper inte om folk säger åt mig att jag är ”duktig”.) Dels är det rent praktiskt svårt – för jag vet inte riktigt hur man gör, eller var jag ska börja för att lära. Det är svårt att acceptera alla misslyckanden, all skit som måste produceras för övnings skull.

Nåväl. Jag har inte släppt det än, och hoppas att det kommer  när det kommer. Jag har i alla fall köpt mig en väldigt bra ritpenna med mjukt blyertsstift. Den är jag glad för. Och några streckgubbar ska jag väl i alla fall lyckas åstadkomma under 2014.

Fotoåret

2013 var ett fotoår på många sätt. Jag köpte nytt kamerasystem och började fotografera igen, mer än jag gjort på länge. Jag läser en fotokurs och lägger mycket tid på att tänka visuellt och i termer av bildkomposition och vad jag egentligen vill förmedla. Ändå är jag ganska missnöjd med mitt ”fotoår”. Jag går genom bilder, och finner färre bilder än någonsin som jag känner mig nöjd med. Antingen har jag blivit sämre, eller åtminstone slarvigare, som fotograf även om jag egentligen kan det mesta inom foto som går att lära ut. Exponering, bländare, slutartid och komposition och sådär. Jag kan allt det där – ändå får jag inte bilderna som jag vill ha dem.

Eller också är det bara att jag letar bilder jag inte riktigt får tag på än. Inte riktigt hittar de bilder jag vill ta. Jag känner mig ganska sökande inom fotograferandet just nu, fast utan att riktigt veta vad jag letar efter. Det är enormt frustrerande – fast jag antar att det är därför som jag är inriktad på att göra även 2014 till ett dedikerat fotoår. Jag har dragit igång och försöker driva en liten fotogrupp på nätet, i brist på stort fotoumgänge lokalt. Fotogrupper online blir ofta väldigt stora och opersonliga, och min förhoppning är att kunna skapa en ”tajtare” och mer personlig grupp genom att hålla antalet medlemmar nere. Det är roligt, även om gruppen än så länge är ny och det krävs en del pådriv fortfarande.

Fast ibland tänker jag att jag skulle vilja ha hjälp som bara handlade om mina bilder, och min utveckling. En fotomentor, kanske. Någon som kunde följa med ut och med mild och vänlig röst säga ”Men du – om du vill ta den där bilden måste du göra så här. Annars blir det inte bra.” Eller ”problemet med dina bilder är att du…” – utan att det känns jobbigt, eftersom en mentor skulle förstå mina bilder och mig som fotograf, och kunna kritisera utifrån vad jag vill åstadkomma. Den mesta bildkritik jag kan få online handlar om hur andra skulle ha tagit min bild, och visst… det hjälper väl i någon utsträckning – men på ett ganska tekniskt/opersonligt plan.

Det är en lite egocentrisk önskan, men sådana kan man väl också få ha ibland?

(Jag hade nog hoppats på att få lite mer av den typen av kritik/feedback i fotokursen jag går, men… Nej. Vet inte om jag fått någon bildkritik alls under första terminen. Bilderna jag lämnar in blir godkända och sen är det momentet över. Lite… trist, kanske?)

SVF_glasögon

Men jag tuffar väl vidare på egen hand med mitt fotograferande. Under 2013 har jag upptäckt charmen med att fotografera med gamla objektiv med manuell fokusering, och inte vara så beroende av kamerans ibland lite nyckfulla autofokus. Det är lite svårt, och inte alltid jag lyckas bättre än kameran skulle ha gjort, men det är ett roligare sätt att fotografera, för jag känner  att bilden ligger i ”mina händer” rent bokstavligt.

Jag tänker också försöka utmana mig själv månadsvis, genom olika slags teman. Jag vill inte styra och ställa för mycket med vad jag ”får” eller ”inte får” fotografera – den sortens utmaningar tilltalar mig inte. Men för januari 2014 har jag ställt om min kamera till svartvitt, och tänker att jag ska träna mig i att komponera bilder enbart utifrån ljus, skuggor och kontraster i bilden. Jag fotograferar i RAW-format, så när jag tar in bilderna i datorn kommer de att vara i färg i alla fall, så då kan jag välja om jag vill behålla färgerna eller inte.

Men tanken med utmaningen handlar mer om fotoögonblicket, vad jag ser och utgår från när jag tar bilden. Det ska bli lite spännande faktiskt. Det är annorlunda att se världen i svartvitt, ska bli roligt att se om jag också tar en annan slags bilder då.

Musikåret

Musikåret är enklast att sammanfatta. Jag tycker om att lyssna på musik i mycket bred blandning, och lyssnar snarare till enskilda låtar jag tycker om, än till ”allt” av en viss artist. Jag slänger in låtar lite huller om buller på en Spotify-lista, och när jag är trött på den listan jag har, börjar jag på en ny. I slutet av året, som nu, klipper jag ihop alla listor från året till en årslista – och börjar om på ny kula för nästa år. Mycket enkelt. (Och det är ganska roligt att gå tillbaka till sina gamla listor också…!)

Ungefär såhär lät mitt 2013, för den som är nyfiken.
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:user:jenny_li:playlist:1dz3HpsFBHZPWSwwXr9Lbw” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Nyårsmorgon – nu börjar det!

Gott nytt år, govänner. Nu börjar 2013 på riktigt; när champagnen bubblat ut, fyrverkerierna är slut och nyårsnatt har blivit nyårsdag.

Jag har ätit årets första frukost och druckit årets första kaffe. Nu sitter jag här och tycker att året känns bra nytt ändå. Fast det bara är en dag i raden – egentligen. Men ändå. Nu börjar det om. En ny dag, ett nytt år, ett nytt blad i boken.

Året börjar bra grått, måste jag dock säga. Regnet skvalar utanför och himlen är tungt blötgrå. Som den varit hela julen. Jag antar att detta är den slags tyska vinter man varnat mig för – enstaka snödagar, då rosenkindade barn kan skrapa upp tillräckligt med snö från gräsmattorna för att få ihop en snöboll eller två. Och sen regn och gråhimmel.

Överskattat, tycker Bull, fast jag aldrig riktigt trodde jag skulle få höra mig själv föredra snö – i något sammanhang.

Jo det där nyårslöftet förresten…

Egentligen är det inte mycket till löfte, du vet – jag sysslar ju inte med såna längre. Men ett projekt och en utmaning blir det i alla fall.

Utmaningen är en impulsgrej egentligen, jag kom på det igår och tänkte varför inte. Jag kallar den Dagens planka, och det är precis vad det låter som. En daglig plank-övning, du vet sån där när man står på armbågar och tåspetsar och håller sig spikrak och försöker att inte avlida av ansträngningen. Så länge man orkar. Det är inte särskilt länge just nu, kan jag meddela (dagens planka är redan gjord, en svajig och föga imponerande historia), men aktare vad jag kommer vara stark om ett år… 365 plankor senare, liksom!

Och så projektet, en gammal bekant som jag nu ska ge mig på igen, men försöka vara mindre överambitiös och mer realistisk med den här gången: Matlagningsångesten ska bort. Eller egentligen är det inte själva matlagningen i sig som är det värsta utan planeringen. ”Vad fan ska vi ha till middag”-ångesten.

Ja, jag har försökt göra matscheman flera gånger om – men aldrig hittat något system som faktiskt funkat för mig/oss. Antingen har det blivit för mycket jobb, för många olika krångliga recept att följa, eller så har barnen inte gillat maten, eller så har det varit något annat som inte stämt. Och så har mina tjusiga men alltför överambitiösa receptsystem varit för krångliga att uppdatera. Så 2013 gör jag om och försöker hitta rätt.

Mycket av inspirationen till det här kom för övrigt från det där gamla Sommarprogrammet jag skrev om för lite sen – med Lotta Lundgren. (Ni känner henne säkert främst från Historieätarna, men eftersom den serien inte varit tillgänglig via SVT Play från utlandet, har jag faktiskt aldrig sett den. Fast jag har förstått att den är bra.)

Hon pratade bland annat om just den där stressiga matlagningsångesten, hur vi marginaliserar maten till något nödvändigt ont vi helst skulle slippa, fast mat faktiskt är något ganska fundamentalt i våra liv. Dessutom lägger jag till hälso- och kroppsideal-parametern i det hela, vilket ger maten ännu en negativ dimension, ännu ett skäl för oss att omedvetet marginaliserar maten och ätandet. För mat blir man ju tjock av också, HERREGUUUD!

Jag vill ta den här inspirationen som radioprogrammet gav – och göra något bra av den. Hittar jag den där balanserade matglädjen som jag söker, så är jag säker på att jag kommer att ha hittat en bonus som varar länge – och det blir på något sätt 2013 års gåva till mig själv.

Sådär som ”nyårslöften” alltid borde vara.

Bloggrapport 2012

WordPress har gjort sin egen lilla sammanställning av mitt 2012. Det var väl inte mitt bästa bloggår genom tiderna direkt – bland annat blev jag informerad om att jag hade 7000 färre besökare i år än 2011, men jaja. Aktiviteten på bloggen har ju varit som den varit. 109 inlägg har jag tydligen skrivit – det var fler än jag skulle ha trott, men sen kom jag på att jag skrivit närmare en fjärdedel av dessa inlägg under decembermånads julkalenderbloggande… (Dessutom framgår inte av statistiken hur många av resterande inlägg som är rena ”jag lovar att blogga mer snart”-inlägg.)

Men några intressanta grejer fanns med i rapporten, faktiskt.

Bloggrapport1

Ja, det kunde man väl ge sig fan på – att nakenchocken jag skrev i april skulle vara årets mest populära inlägg…! Sen tycker jag väl att det är lite synd att de bara redovisar kommentarer och inte visningar, om de nu ska visa ”populära inlägg”, men ändå. Jag tyckte att det var lite roligt ändå – fast nej, med den titeln inte helt oväntat. Man vet väl vad som säljer, va…? 😉

Det här däremot:

Bloggrapport2Det blev jag lite förvånad över. 51 länder? Vilka ÄR ni egentligen, ni som läser här? Jag skulle kunna gissa mig till kanske 10 på sin höjd, men 51?? (Fast jag antar att den statistiken mest handlar om att spambotarna kommer från lite alla möjliga länder… Inte lika roligt, i så fall.)

Jag tror och hoppas att Himmel & Ord är tillbaka för att stanna. Jag börjar tycka att det är rätt kul att blogga igen, vilket jag lite grand hade glömt bort. Efter allt snuttifierat 140-teckenspladdrande känns det lite fint att kunna breda ut sig lite i text och tankar. Och pretto-ångesten verkar också ha lagt sig igen.

Så gott nytt bloggår från Himmel & Ord – vi ses på andra sidan tolvslaget!

 

 

2012 i backspegeln

Å ena sidan:

Om du frågade mig om mitt 2012, skulle jag svara spontant att det var ett tungt år, för så känns det.

Våren präglades av en tröstlös kamp för kurser som var alldeles för tekniska för mig (I don’t do code, så enkelt är det) – och ovanpå det, självförtroendekrisen som det är för en livslång Duktig Flicka™ att inte klara något. Att bara erkänna för mig själv att jag faktiskt hade tagit mig vatten över huvudet… Tungt.

Utöver det hade jag en ideell grej. Du vet – en sån där som man går in i full av vision och engagemang och lust… Och så visar det sig vara en ultrakonservativ ormgrop, där alla försök till nytänkande slås ner. Jag har en svårartad, extremt svårartad, allergi mot sådant, och engagemanget förvandlades efter hand till ännu ett dränage i energitanken.

Sommaren – då jag var 100% ledig heela sommaren, och utomlands i fem veckor (ja, alltså mer utomlands än till vardags, dårå) – gjorde mig inte ens utvilad, så när höstterminen började kände jag mig lika sliten som när vårterminen slutade.

Och sen var det ju allt som hände under hösten. Diverse turer till sjukhus med barnen – inget allvarligt någon av gångerna, men att åka till sjukhus med sitt barn är ett trauma oavsett, så är det bara. Och så inbrottet. Och… så vidare.

Å andra sidan:

MEN, sen fanns det ett annat spår också: 2012 var också ett år då jag gjorde saker. Bra saker – för mig själv. Inte accepterade att dåliga saker fick mig att må dåligt, utan försökte hitta… tja, alternativ.

Jag lade ner uppdraget som gjorde narr av mitt engagemang. Det var rätt sak att göra just där och då – men det var dessutom en slags symbolhandling. I’ve been there before, om man säger så. Men att släppa taget har aldrig förut varit mitt vägval. Nu finns det åtminstone inskrivet i kartboken.

För hösten valde jag också en annan typ av studier, och ett rimligare studietempo. Det var också rätt sak att göra. Fast jag måste erkänna att det är en grej jag (eller om det är demonen som bor inom mig) fortfarande träter med mig själv om. Prestationsbehovet sitter djupt. Men jag har ändå visat mig själv att jag kan agera bortom Luthers gnällande. Ännu en symbolhandling.

Jag skaffade kort på världens bästa gym och valde att gå dit av vilja att gå dit, vara där. Inte bara för att snickra på något projekt i ”självförbättring”, utan för att vara där i sig fick mig att må bra. Ner i vikt, bättre kondition, mer muskler, mindre fläsk… Bra grejer – men som drivkrafter är de… en smula tvivelaktiga. Kanske mer komplicerade för några av oss än för andra, men komplicerade hur som helst. I år lyckades jag hitta en annan drivkraft.

Men visst – resultat i hälsospalten är inte oviktiga. Jag upptäckte på julaftons morgon att det var 11 kg mindre av mig som firade jul 2012 än 2011. Det var otippat, jag visste inte att det var så stor skillnad. Det är roligt – och det finns mer att ta av, så det gör absolut ingenting. Men det som verkligen känns stort är att ha hittat en motivation som inte är destruktiv på något undermedvetet, mer obskyrt plan. Som gör det komplicerade enkelt igen.

Bortom kröken: 2013

Jag är egentligen inte mycket för tillbakablickande, inte ens – eller i synnerhet inte – i nyårstider. Det är ju inte det gamla året som är grejen, utan det nya!

Fast just 2013 är… komplicerat, minst sagt. Ett sånt där år igen, som 2010. (Jag är ganska säker på att jag skrev något liknande i samband med nyår 2009, fast jag är för lat för att vaska fram det.) Ett år jag inte riktigt kan se in i. Där jag inte har en aning om vad som väntar. Där min bästa gissning är en mängd öppna parametrar, tänkbara scenarier, flervalskorsningar utan vare sig karta eller kompass.

Det gör det knepigt att blicka framåt, såhär inför årsslutet. Och bakåt blir det enda jag har att blicka på. Det gillar jag inte riktigt. Det får kontrollfreaket i mig att bli nervös och börja kallsvettas lite.

Så när jag redan är lite lagom nervös och kallsvettig, känner jag inte riktigt att jag vill peta in fler stressfaktorer i ekvationen. Nyårslöften? Glöm d… Eller jo, kanske ett då, för sakens skull.

Fast det får jag berätta om någon annan gång.