Himmel & Ord

Vad som händer om man låter en överhettad hjärna löpa fritt över ett tangentbord och några koppar kaffe…

| 5 kommentarer

Ibland känns mitt huvud som om det är så fullt att det nästan spricker, men ändå kan jag inte få ur mig allt det där som det är fullt av – trots att jag har en känsla av att det kan finnas bra grejer i den där överfulla röran. Det är som att det blir trafikstockning i hjärnan. Alltför många trådar, korsningar och vindlingar som måst vänta alltför länge på att redas ut, och i sitt otåliga stampande ohjälpligen trasslat in sig i varandra.

Detta inträffar vanligen efter en så kallad arbetstopp – eller i mitt fall, en inlämningsdeadline. När jag måst fösa egna tankar åt sidan för viktigare (hm, definitionsfråga – jag hävdar ju att egna tankar är rätt viktiga de också) saker; det är då de egna sakerna får tid att – i brist på uppmärksamhet? – trassla in sig i varandra.

Det bästa sättet att lösa upp kaoset brukar vara att skriva – mycket. Så idag överväger jag ett experiment: Kan jag skriva en hel dag? Vad skulle hända om jag på fullt allvar ägnar en hel dag åt att skriva mig genom hela huvudet, med trådar, korsningar, vindlingar och allt? Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det, så – det här är ett experiment. Om du läser det här, antar jag att jag tyckte det föll väl ut – i ett eller annat avseende.

Däremot får du helt enkelt stå ut med att det här blir en lång text utan egentlig struktur – det är helt enkelt en sådan text som ska få följa tanken och tankens alla mystiska krumsprång. En ren processtext skulle man kunna säga – men jag kanske låter dig läsa den ändå, för skojs skull.

Sitter just nu på ett trevligt kafé och ser hur baristan maler mina svindyra kaffebönor direkt ner i pressokannan. Jag har slutat dricka kaffe med mjölk – inte av någon särskild anledning, mer än att jag plötsligt mest tycker det smakar unk och sunk med mjölk i kaffe. Ett effektivt sätt att förstöra kaffet. Samtidigt hör ju mjölkkaffesorterna liksom till när man går på fik – bryggkaffe kan man ju dricka hemma…? Så nu har jag börjat testa snofsigare varianter av svart kaffe – som dyrare bönor, olika bryggtekniker. Inte vet jag om jag egentligen märker någon skillnad – jo förresten, bryggtekniken Aeropress har jag raskt dömt ut, ety den producerade en blaskig och tråkig dryck som mest fick mig att undra om det plötsligt utbrutit lokal kafferansonering – men det känns i varje fall lite roligare än att bara beställa ”Ein filterkaffee, bitte”.

Elbgold

Skrivmaskin, kaffe och böcker. Fina grejer.

Den ”arbetstopp” som avslutades igår kväll var min gamla släptenta i psykologi som jag tror jag nämnt förut. Jag har verkligt svårt för det där med att ha hamnat på efterkälken med något – hur rimliga och försvarbara anledningar det än funnits för att det blivit så. Jag bara avskyr känslan. Men nu är tentan klar ochinskickad i alla fall, läraren har bekräftat och lovat rätta under påskledigheten. Jag räknar faktiskt med att den blir godkänd – även om jag alltid måste dras med det där inre gnaget att jag nog kunde ha gjort lite mer, lite bättre, lite till.

För sanningen är ju att man ALLTID kunde gjort lite mer, lite bättre, lite till. Vi pratade om det hemma igår, det rimliga i att sikta på 80 % hellre än 120 – för sin egen skull. För att hålla hela vägen i mål. Och jag håller med – i sak. Men när det sen gäller sitter det där oroliga prestationsgnaget där lik förbannat. (Och nej, det hjälper inte att mina 80 % nog rätt ofta överträffar andras 120 med god marginal.)

Kanske handlar det om vetskapen att man faktiskt har 20 % kvar att ge – att man tjuvhåller en del av sina resurser för sig själv, OLOVANDES! *flämt, chock, infoga skriet-ikonen här* Ja, jag tror att det ligger något i det. Fast det är ju egentligen verkligt oroväckande. Att jag på allvar inte ser mina resurser som mina egna, utan som ägda av någon annan, utanför mig själv.

Det är dock oklart vem. Jag tror inte det är just Linnéuniversitetet jag sålt (eller skänkt?) min själ till direkt. Snarare någon allmänt överhög moral- och prestationsdemon, allestädes närvarande, omöjlig att undkomma. Åtminstone med mindre än att man faktiskt lär sig be hen hålla truten och låta en avgöra själv – och det är ju det som är så svårt. Jag har blivit bättre på det, men ekot av ”bättre kan du”-demonens ständigt mässade mantran ringer fortfarande i öronen ofta, ofta.

Tänker på detta och relaterar till alla nyhets- och debattartiklar om skolans sjunkande resultat och barn som uppvisar allt tydligare tecken på stress, i allt yngre åldrar. Det är illa nog att vi – den medelålders, sedan länge förlorade generationen – redan fuckat upp oss själva bortom all räddning, men vad värre är att vi normaliserat prestationshetsen så starkt att vi inte ens ser att vi gör samma skada för våra barn.

När barnen var små bloggade jag om dem, skrev om dem på Facebook, delade alla deras små under och mirakel – av kärlek och gränslös stolthet förstås. Föräldrar är ju inte heller mer än människor. Men sen kom en dag då jag började inse att deras under och fantastiska prestationer är deras, inte mina att dela hur som helst. Sedan dess funderar jag alltid både två och tre gånger innan jag delar något alls som har med barnen att göra. Det händer förstås, men inte så ofta som förr (och långt ifrån så ofta som barnen skulle önska, de vill ju ha många lajks juh!).

Något knyter sig i mig när jag ser föräldrar i mitt FB-flöde som ständigt delar barnens prestationer, skolbetyg, duktighet – och får ”lajks” från sina bekanta. Bekräftelse. Instant gratification. Vår tids främsta knark. Men vad händer den dagen barnet inte längre klarar att ”leverera”? Då skryter mamma inte längre, så vart tar barnet vägen då? När det inte längre syns och får sina ”lajks”?

Jag vet inte om jag gör rätt, men jag försöker verkligen lära mina barn att huvudsaken är att man lägger ner tiden och mödan på att lära sig, inte att man når resultatet ditt eller resultatet datt. Att alla barn alltid kommer att ha olika lätt eller svårt för att lära sig olika saker, och att det inte är det inte säger något om ”hur bra man är” – utan att det viktiga man försöker så gott man kan. Men jag hör på mina barn vad andra barn får lära sig hemma, och något knyter sig i mig igen.

Ett barn – nej förresten, det är flera – som hela tiden talar om för mina barn att de gör fel, det ska inte vara si, det ska vara så. Om detaljer, saker som inte spelar någon roll. Måla inte grönt där, det ska vara blått. Lek inte si, lek så. Lek rätt.

En förälder som inte vill följa med sitt barn på träningen, för att hen är rädd att barnet inte ska vara duktigt nog och hen måste skämmas. Hen frågar mig efteråt istället: Hur gick det? ”Jag tycker alltid att de är duktiga”, svarar jag och går därifrån. Arg, men vad ska jag säga?

We live in the age of instant gratfication” skriver Leo Babauta på bloggen zenhabits.net. No shit, säger jag. Vi är vuxengenerationen som inte vill bli stor, en civilisation med ALLA förutsättningar – och ingen vilja större än nästa ”lajk”.

Jag tänker på en bok jag läst och tänkt skriva en hel artikelserie om. Jag drog mig länge för att läsa den på grund av den ultracorniga titeln ”Seven habits of highly effective people”. Jag ryser fortfarande när jag tänker på titeln – men boken är riktigt bra. Den handlar om att hitta mål, mening och principer som hjälp att styra sitt liv så att man inte bara åker med och hamnar där man hamnar utan att veta varför eller vart man egentligen vill komma. Det är en bok det är lätt att bli religiös kring – ska man vara brutalt ärlig verkar författaren ha varit mer eller mindre religiöst förtjust i sina egna tankar – men om man skalar bort det pekorala är råden och tankarna faktiskt högst användbara. Jag märker på mig själv att jag återkommer till dem hela tiden, osökt och i alla upptänkliga sammanhang.

I boken finns bland annat en modell där författaren skiljer mellan bråttom och viktigt i en fyrfältare som korsar de båda parametrarna:

Covey_matris2

(Jag ska förklara både den här modellen och resten av boken ordentligt i senare texter, för den här gången får du nöja dig med att bli nyfiken. Jag ska ge dig ett tips: Högsta prioritet är INTE det som är både bråttom och viktigt. Högsta prioritet är det som är viktigt men inte bråttom. Klura på den ett tag du…!)

 

När man läser om vad som hör till de olika fälten inser man snabbt att hela vår kultur hänger väldigt mycket i ”bråttom”-fälten, medan vi inte riktigt hinner med ”viktigt”-fälten. Och då tänker jag att man skulle kunna byta ut termen ”bråttom” mot ”instant” – som i instant gratification-resonemanget ovan. Bråttom och instant är de massiva distraktioner som gör att vi, samtidsmänniskorna, tappar kontakten med det viktiga. Och allvarligt talat – vet vi ens längre vad som är viktigt? Alltså på något djupare plan viktigt, vad som ger våra liv mening och riktning? Vad vi vill – beyond nästa lajk, liksom? Tänk om vi kunde lista ut det, och sen lära våra kids DET perspektivet…

Jag läste den där boken i somras – och har tänkt att läsa om den nu i vår, repetera för egen del och skriva den där artikelserien – och har försökt praktisera tankarna i den sedan dess. Det jag hela tiden fastnar på är just det där med vad jag egentligen vill. Vilka är mina vägledande livsprinciper? Jag trodde verkligen att jag var en person som hade styr på det där, men det är där jag fastnar hela tiden. Vad vill jag? Vilka principer vill jag leva efter? Eller… egentligen har jag nog koll på mina principer, men jag har haft förbluffande svårt att formulera dem, trots att jag funderat mycket på saken under året.

Samtidigt har jag tänkt att det nog är en bra grej att låta vara en process, att även om jag inte lyckats bestämma mig för en färdigformulerad och principiell livsdevis, så händer det saker just för att jag går omkring och funderar på saken. Men hur många gör sånt idag? Någonsin? Vad skulle hända om vi gjorde – och vad händer egentligen med oss när vi inte…?

Kaffet är urdrucket, en ny inbeställd. Mot bättre vetande en cappuccino med extra espressoshot. Den smakar mjölk, surprise. När ska jag lära mig?

Hm. Var var jag? Var började jag?

Jo, psykologitentan. Den är alltså inlämnad och jag kunde samla ihop hela den nådiga luntan med psykologilitteratur från skrivbordet och bära tillbaka till bokhyllan. Det är normalt sett en behaglig symbolhandling efter ett avslutat kursrace – men den här gången stack det lite i hjärtat. Jag är inte redo. Min examination kommer säkert att bli godkänd, men jag känner mig inte färdig med den här kursen.

Det var en tuff kurs, rent känslomässigt. Den tog upp saker som personlighet, stress, konflikter, kriser och svåra samtal och vår lärare var en beteendevetare från Previa som föreläste med exempel från företag och organisationer där hon varit involverad som konsult. Fantastiska föreläsningar, dynamiskt berättande, engagerande och livfulla. Och omöjliga att värja sig från om man råkade ha varit med om en stor del av de problem och situationer som togs upp. Man kan säga att kursen väckte upp saker som jag hade slumrande inom mig, och det blev till att bearbeta om saker jag stuvat undan inom mig väldigt länge. Det var nyttigt att få en teoretisk referensram till saker jag tidigare ”bara” sett från insidan. Det hjälper till att utveckla en slags distans – det berömda akademiska helikopterperspektivet. Nyttigt som sagt – men också väldigt jobbigt.

Letar fram ett exempel ur mina anteckningar – ”Organisatoriska stressreaktioner”, alltså ett avsnitt om vad som händer om en hel organisation eller grupp i en organisation lider av stressymptom:

minskad arbetsglädje
sjunkande prestationer
samarbetssvårigheter
missnöje och frustration
vi-mot-dem inom gruppen
mobbning
personalomsättning
tigande
revirtänkande
blockerad inlärningsförmåga
sjunkande arbetsförmåga
otrygghet
misstänksamhet
ryktesspridning
minskad kreativitet
avståndstagande
konflikter
låsta regler/inga regler
lägre initiativförmåga
kommunikationsproblem

En lång lista. Har ni någon gång varit i en sådan grupp – en som uppfyller hela listan? Arbetsgrupp eller i något annat sammanhang? Det har jag. Det är en sorglig historia. Alla de där ”symptomen” hänger liksom samman, det ena ger det andra och karusellen snurrar snart nog så fort att ingen ser mycket längre än vad de nu råkar ha att klamra sig fast vid. Till slut glömmer man hur det var när det var bra – minns inget annat än det man klänger sig fast vid, märker inte ens att världen är en vansinnigt snurrande karusell av allt det där som står i listan.

Men jag har också varit i grupper som varit det rakt motsatta. Där dynamiken på något magiskt vis lyft var och en av gruppens medlemmar över vars och ens individuella ribba, utan att någon behövt känna sig otillräcklig eller i behov av ytterligare bekräftelse – utöver glädjen att vara en del av det som händer i gruppen. Det är… vackert. Jag kan inte komma på något bättre ord. Det är vackert och ja, en säregen slags magi när det fungerar.

Jag tänker att det är en styrka att ha båda världarna i minnet, det goda och det ”onda”, det fungerande och det trasiga. Det sorgliga och det magiska. För att kunna bygga vägar från den ena platsen till den andra, måste jag ju kunna se dem båda klart – jag måste ha varit där.

Nu har jag skrivit åtminstone nästan halva dagen, och ryggen ryter åt mig att röra på mig. Utanför skvalar regnet – på tvären i den friska vårvinden. Nästan som hemma för en skåning.

***

Planen med avbrottet var att gå ut i ”friska luften”, få i mig lite lunch och sedan leta upp ett nytt café där jag kunde fortsätta skrivprojektet. Men efter lunchdejt med maken drabbades jag av ett anfall av ”sunt förnuft” och beslöt ägna eftermiddagen åt att göra nytta, genom att hämta barn och göra ärenden – som att hämta glasögon och handla gummistövlar. Ack min arma idiot… Där rök den eftermiddagen, kan man konstatera – såhär 10 timmar senare, då jag nyss lyckats få en lugn stund att sätta mig ned igen… Hm.

Så hur gick experimentet då? Några analytiska slutsatser? Mja, alltså – du läser ju det här, alltså har jag väl någonstans godkänt resultatet. Det är ju inte så att jag hann tömma hjärnan med den här lilla, om än långa, texten – långt därifrån. Fast jag känner mig heller inte som en vandrande mental tryckkokare redo att explodera – och det är då en välsignelse.

Fast huvudet är fortfarande fullt – för att inte tala om alla de många långa kilometrarna med utkast jag skrivit på sistone men aldrig fått tillräcklig ordning på för att lyckas publicera… Det lär, med andra ord, komma mera. Stay tuned!

5 kommentarer

  1. Från ett sprängfullt huvud till ett annat – det här var bra! Och intressant. Om än ganska omöjligt att kommentera för det finns så mycket att säga om allt det här. Men helt kort; jag fattar vad du menar. Och det är så svårt med prestation och barn… jag vill ju absolut inte att mina barn ska bli som jag (helt avhängig på att lyckas prestera, emellertid inte alls inne på lajks och sån’t faktiskt förmodligen för att internetkompisar känns som fel målgrupp) och anstränger mig verkligen för att de ska slippa den pressen. Fast de har ändå gått ut så hårt! Det där med träningen gjorde mig ledsen! Jag försöker tänka på situationer där jag skulle skämmas över mina barn och kommer bara på saker som att om de mobbade andra, betedde sig illa, var elaka, körde över andra, stal något… ja men, du fattar?Och jag är jättenyfiken på modellen!

  2. Huh, långa kommentarer via mobil g1r dåligt! Staying tuned och kram,

  3. Gah, förlåt, jag glömde ställa en praktisk fråga? När jag såg ”skrivmaskinen” på bild… vad använder du för något till paddan för att skriva längre texter på? Tänkte att du måste vara rätt person att fråga

    • Hej! Kort svar från bilen: Jag har köpt ett tangentbord till min padda – tror det är från Logitec. Älskar det, är så himla smidigt!

  4. Smart :)! Och app? Är word värt det eller använder du någon gratis/billigare variant? Tänker inte hänga på låset för svar, jag lovar ;). Ha en fin påsk!
    Kram,

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.