Om kreativt fusk och olika slags penslar

TheTree-650

 

Det finns de som fnyser åt Photoshop, eller åtminstone åt ofoget att ”manipulera” sina digitala bilder. Bilden ska göras klar i kameran, och inte förskönas i datorn efteråt, för det är fusk! Kanske sneglar de åt analoga tider, då fotografen i betydligt högre grad än idag måste lägga tid och omsorg på att planera bilden redan före exponering.

Jag har aldrig fotograferat analogt, utan har lärt mig allt jag vet om foto sedan fotografi blev en digital historia. Dessutom är jag den första att erkänna att jag är en notoriskt ”trigger-happy” fotonörd, som lätt kan klämma iväg 10 exponeringar på samma bild innan jag tänkt på alla inställningar och lyckats sätta skärpan där jag vill ha den. Man kan liksom göra så nuförtiden – pixlar kostar ju inget.

Men jag hör också till den skara som hävdar att en bild inte blir färdig i dagens digitala kameror – pixlarna behöver rättning i ledet och en smula uppsträckning i fråga om färg och kontrast, för att faktiskt se ut som de ska.

Sen finns det tillfällen då bilden närmast uppstår först i bildredigeringsprogrammet, då en misslyckad exponering plötsligt får liv och blir något helt annat än man hade i sökaren när man tog bilden – men den blir i alla fall. Jag tänker inte så mycket att jag ”räddar” bilden i bildbehandlingsprogrammet – eller jo, det förekommer förstås det också, men det är en annan grej. Snarare upptäcker jag där hur den ska vara. Ser den, kanske till och med tydligare än på plats.

För vem har sagt att bilden måste vara precis så som saker och ting faktiskt såg ut där och då? Det kan ju lika gärna få vara som det såg ut – eller ser ut – i mitt minne, i mina tankar eller rent av i min livliga fantasi…? Fotografi måste inte nödvändigtvis vara dokumentärt, även om det kan tyckas som att en kamera ”aldrig ljuger”. Det är möjligt att den inte gör – men å andra sidan är det faktiskt inte kameran som försöker säga något heller, utan den som står bakom kameran.

Fotografen gör utsnitt, söker ljus, väljer vinkel och perspektiv. Laborerar med bländare och slutartid, skärpedjup och fokuspunkt. Kameran är bara ett redskap – och det är bildbehandlingsprogrammet också.

Bilden ovan tog jag under en fotopromenad för någon vecka sedan. Trädet påminde mig om en bild jag bar med mig under en tid för många år sedan, och som kom att symbolisera viktiga saker för mig. Sådana saker som balans, frihet, liv – och magin de rymmer. Men exponeringarna jag fick med mig hem var platta och tråkiga – långt från det jag kände och ville skildra med bilden. Först genom att släppa verklighetens färgskala, och släppa in ett färgstarkt sagoskimmer i bilden, tyckte jag att den kom fram – så som jag sett den, och med den känsla jag ville förmedla.

Fusk? Nej, jag tycker inte det. Jag målar mina bilder med olika slags penslar – inget konstigare än så.

1 comment
  1. När jag scrappar foton använder jag ofta photoshop för att förmedla en känsla i bilden, mjukar upp, svärtar eller vad jag nu vill att fotot ska säga, mer än bara bilden.

    Det är lite märkligt att det fortfarande är så ”tabu” att bearbeta sina foton i photoshop (att det fortfarande behövs försvarstal ;). Det var faktiskt inte så att fotona var perfekta direkt ur kameran på den analoga tiden heller, men betydligt besvärligare att bearbeta…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.