Himmel & Ord

Från en småländsk tjärn…

| Inga kommentarer

De senaste åren har barnen haft sitt höstlov i början av oktober – när hösten är som vackrast och man fortfarande kan ha ganska mycket tur med vädret – och det har vi haft också. Tur. Och ljuvliga höstlov med höga blå himlar och färgsprakande skogar.

Höstfärger_650

I år var höstlovet senare – och det passade egentligen bara bra eftersom det då sammanföll med att min nya kurs startade i Växjö. Men det innebar förstås också att höstens ruskfas redan inletts, och det här året var det glest mellan glimtarna av himmelsblått mellan blygrått och duggregn.

Fast en (1) dag med uppehållsväder, ljus och färger fick vi. Vi tillbringade den vid en småländsk tjärn.

Tjärnspegel-650

Vattnet låg sådär spegelblankt som det egentligen bara gör i sagor och filmer – fast det ville till att jag var kvick om jag ville fånga den där magiska stillheten, för sönerna ägnade sig helhjärtat åt att leta upp stenar, stockar och allsköns bråte att kasta i vattnet med praktfulla plums och ringar i kors och tvärs på vattnet.

Mina barn och jag har lite olika syn på hur man bäst njuter av en stillsam skogstjärn, kan man väl säga…?

Trädbrott-650

”Var försiktiga så ni inte har sönder något i naturen”, sa jag. Äldste sonen såg tankfullt på mig och frågade om inte naturen själv har sönder saker ibland. ”Jodå”, fick jag förklara. ”Det finns djur och växter som lever av andra djur och växter, fast då är det ju liksom… naturligt.”

Sen hittade vi det här trädet. Det hade knäckts av sin egen tyngd, och vi kunde tydligt se hur hela stammen var fylld av gångar från små, små djur som ätit sönder hela trädet inifrån. Det fanns rester också, som såg ut som sågspån, men ingen mänsklig såg hade kommit nära det här trädet. Det var djur som haft sönder det. Helt naturligt.

Tjärnglitter2-1

 

Det sägs att regn förstärker färgerna – och det kan nog så vara, även om regniga dagar oftast mest framstår som trista och färglösa. Och när regnet samlas som glittrande droppar på löven i vattnet… då känns de regniga dagarna nästan värda att uthärda. För det vackra som regnet gör.

Lingonblommor-1

Och just som vi lämnade tjärnen och gick tillbaka till bilen, det kanske märkligaste av allt. Blommande lingontuvor – i oktober.

Jag är egentligen inte mycket för skrock och vidskepelser, men just det där tar jag (av skäl som nog är uppenbara för några av er som läser, men knappast för er alla… fast så får det vara den här gången) som ett synnerligen gott omen och förebud om en ny vår – mitt i hösten.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.