Om skrivlust och skrivklåda, uppsatser och pannben

Ur led är tiden – eller om det möjligtvis bara är jag själv. En god stund har jag suttit här nu och stirrat på skärmen. Jag vill skriva nåt, hojtar alla fingrarna och det liksom kliar och rycker i dem – lite som det gör i mig när jag vill upp och träna på morgnarna fast jag egentligen borde vilja ligga kvar i sängen och sova en timme till.

Okej, säger jag. Då skriver vi nåt.

Ja. Så långt kom jag alltså. Och sen blev jag sittande här, stirrande på skärmen en lång stund. Lusten finns, men huvudet är tomt.

(Det där är ju en klar fördel med morgonjoggandet, där spelar det ingen som helst roll att huvudet är tomt – tvärtom, det är nästan en fördel. Jag fyller skallen med träningsmusik och kör på. Ju mindre jag tänker dess bättre.

Det är uppsatsskrivandet som ställer till det för mig. Å ena sidan borde jag jobba en stund till nu på kvällskvisten när lugnet lägrar sig och terroris… eh, barnen somnar, å andra sidan orkar jag verkligen inte, inte när hjärnan känns som ett urblåst påskägg. Å tredje sidan har jag det här suget i fingrarna efter att skriva i alla fall – jag skämtar inte, det påminner faktiskt om rastlösheten jag får under träningsfria dagar. Å fjärde sidan kan jag i alla fall inte.

Å femte sidan kom jag visst igång till slut, trots allt. Fast det tog emot.

Av #uppsatskoma återstår nu en helg och två arbetsdagar. Det har gått trögt ett par dagar, men jag ska nog få ihop det. Jag är inte så orolig, mest uttråkad. Folk brukar kommentera mängden självdisciplin som måste behövas för att plugga så mycket och så länge på distans som jag gjort. Jovars, säger jag. Och det är inte direkt så att det krävs mindre självdisciplin i maj än det gör i, säg september…

Såhär års är distansplugg helt och hållet en fråga om tjocklek på pannben. Så är det bara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.