70

Egentligen har jag ju redan bloggat för idag, men eftersom jag nu upptäckte att det är ett litet jubileum idag, kan jag ju åtminstone kommentera det lite kort.

Idag är alltså dag 70 i #blogg100-utmaningen. I 70 dagar har ni fått uthärda mina mer eller mindre krystade utläggningar om livet, tillvaron och ingenting särskilt. Arma satar, jag lider verkligen med er… Särskilt de senaste veckorna, för det har verkligen varit uppförsbacke ett tag nu. Jag vet att jag just nu sällan hinner eller orkar vara så rolig som jag skulle önska, och som jag till och med själv tycker att jag kan vara emellanåt, under gynnsamma omständigheter.

Men jag tänker att de gynnsamma omständigheterna kommer igen. Om inte förr, så kanske om 30 dagar. Och med lite tur, kanske tidigare ändå.

Men det är onekligen lockande att fundera på – vad händer om 30 dagar då? Vad händer dagen efter det 100:e inlägget? Kommer jag att blogga dag 101? 102…?

Jag hoppas det. Jag hade flow där ett tag under och efter Kolbäcks- och Stockholmsresan i mars, då jag ofta bloggade flera gånger om dagen, korta reflektioner, om stort som smått, tankfullt som ytligt. Det är då jag verkligen trivs med att blogga, det är så jag vill ha det. Sju dagar i veckan är inget självändamål (ja, förutom under de närmaste 30 dagarna dårå), men den där känslan eller det där läget där hjärnan tänker och fingrarna skriver, och de är så synkade att ingenting egentligen känns särskilt ansträngande.

Där vill jag vara i mitt bloggande. året runt. Kan jag greja det, behöver jag inte vara med i något Blogg100-jippo för anno 2015.

Men – vi får väl se vad som händer. Det som redan känns fint med den här utmaningen är att den gett mig den där tydliga målbilden av vad jag vill med mitt bloggande. Sådär ska det vara, just sådär!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.