#blogg100: Mera foto – om strutar, blyghet och kärlekslösa bilder

Raindrops

 

Jag kommer – helt osökt – att tänka på Karl Marx mamma, eller rättare sagt på det där citatet som tillskrivits henne:

”Det vore bättre om Karl, istället för att skriva om kapital, skaffade ett.”

Lite sådär är det med mig och kamerafunderingarna just nu. Å ena sidan är jag fortfarande sjuk och eländig, och kamerasurfning samt specifikationsdiskuterande på forum är ungefär det mest ansträngande jag orkar med. Å andra sidan ser jag ut genom fönstret, på den färglöst murriga tillvaron som inte direkt kastar fotolust i ansiktet på en – och dessutom inte inbjuder till att ta av sig handskarna i för att ratta på en kamera.

Med andra ord – det är mycket snack och lite hockey i det här just nu.

Och så fick jag den där frågan igen idag: ”Vad vill du fotografera?” Vännen Ylva menade klokt i en kommentar till mitt senaste kamerainlägg, att jag inte skulle fundera så mycket på vad, utan mer på om. ”Händer det någon gång att du stannar upp och tänker att det här skulle jag vilja ha en bild av?” frågade hon sen, och menade att om svaret på den frågan är ja, då är saken också klar: jag ska ha en kamera.

(Nu är det väl också så att jag strängt taget har en kamera… eller två-tre. Men vem räknar?)

Jag behövde inte fundera på den där frågan särskilt länge – det vore enklare att fråga om det någon gång går dagar då jag INTE ser en enda liten grej jag skulle vilja ta en bild av. Svaret på den frågan skulle lyda ungefär: Tveksamt, men det skulle i så fall vara under gråblöta februaridagar som just nu.

Fast jag funderade faktiskt lite på vilken slags motiv jag är intresserad av. Just nu gäller kamerafunderingarna mer vilken optik jag behöver – och det beror ju väldigt mycket på vilken typ av bilder jag vill ta.

Det jag kom fram till är att jag gillar bilder av människor och miljöer, situationer. Problemet är att jag är för blyg för att fotografera folk. Både folk jag känner (förutom barnen – fast de börjar tröttna på mig, och vill bara bli fotograferade när de gör roliga miner…) – och folk jag inte känner, ni vet såna som råkar stå på en gata jag vill plåta. Fast gator det inte står folk på är för det första rätt ovanliga i tätbefolkade områden – och utgör för det andra hopplöst trista motiv…

En grej jag bestämt mig för i alla fall, är att satsa på 30 eller 35 mm fast optik nästa gång. Till Canonen köpte jag 50mm, i tron att det var en ”normaloptik” – för det sa nån till mig att det var. Jag tyckte det var lite som att skruva en strut på kameran och försöka fotografera med, och vande mig aldrig riktigt. Numera vet jag att min Canon har en mindre sensor (bara de allra svindyraste systemkamerorna har så kallade fullformatsensor), vilket bland annat innebär att alla brännvidder blir längre.

(I klarspråk: Det ÄR som att skruva en strut på kameran och försöka fotografera. Ungefär.)

På min kamera – nuvarande Canon eller framtida varenublir – är 30-35 mm objektiv det som räknas som ”normaloptik” – och antagligen mer vad jag ville ha den gången. Lätt att framhäva ett huvudmotiv, men också utrymme att låta lite miljö komma med runtikring.

Jag tänker på bilder från när jag var barn, och hur länge jag kan sitta och stirra på soffor och möbler och tapeter i bilderna. Älskar de bilder som rymmer sådant, där man får se lite mer. Saker som var ingenting då, men nu efteråt är – något särkilt.

Och samma sak på stan. Jag har funderat på det där med hur man skildrar en stad, en plats? Ja, om man är rädd för att fotografera så det råkar komma med människor på bilderna, då blir det ju inte så mycket skildrat. Visst kan man hitta intressanta detaljer och närbilder, men de blir med nödvändighet ganska isolerade och lösryckta. Och ointressanta. Får jag göra en rask amatöranalys här så skulle jag väl tro att det är där nånstans som jag tappade bort fotograferingen – för att jag inte riktigt vågar ta de bilder jag vill.

Kanske är jag rädd att någon ska bli arg och börja skälla på tyska för att jag står och tar bilder i deras närhet. Det har hänt – bland annat en gång då jag tyckte att ett café hade en trevlig och välkomnande ingång. Jag ville fånga miljön inne på caféet genom dörren, för att få kylig sten och betong med utifrån i kontrast mot värmen och gemütlichkeiten därinne – men si det fick jag inte.

Istället fick en så snäsig avhyvling av innehavaren att jag helst velat gå därifrån och aldrig se mig om – men givetvis var det just det caféet jag bestämt med mina väninnor, så det var till att bita ihop och slå sig ner.

På svenska hade jag säkert vågat förklara – ”jo men jag ska fika med mina väninnor här, och tänkte blogga om caféet sen, det blir ju bara som reklam för er”. Men på tyska är min startsträcka – i synnerhet efter en utskällning – alltför lång, jag svarar ingenting.

(Jag kan svara arga tyskar – men bara om jag är ännu argare själv. Det händer också ibland – fast inte i fotosammanhang!)

Och idag såg jag faktiskt en så kallad ”street photo”-bild som gjorde mig riktigt ledsen, för det var precis en sån bild som gör att folk blir arga och misstänksamma mot nördar med kameror på stan.

Bilden var tekniskt mycket bra, kontrastrik, svartvit, lite kornig/skitig sådär som ser coolt ut på streetfoton, och föreställde en rejält överviktig man som viker ihop en flagga (typ). Och så hade fotografen gett bilden titeln ”Elegance”. Det fanns inget att ta miste på, inget annat i bilden som titeln kunde syfta på – det var helt enkelt en elak ironi över den föga elegante tjockisen som råkat stå i vägen för fotolinsen.

Jag borde ha sagt något, åtminstone skrivit en upprörd kommentar eller något. Allt jag gjorde var att anmäla bilden som stötande, vilket knappast leder någon vart. Jag skäms lite över det nu.

För mig är det där så fult, så plumpt och respektlöst, att det förtar allt som möjligen kunde vara positivt i den killens bilder. Jag kommer aldrig mer att se snygg komposition eller tekniskt korrekt exponering i hans bilder – bara platt kärlekslöshet.

Och nästa gång jag själv står på en gata någonstans med en kamera och någon ser mig, kommer jag att sänka kameran, blixtsnabbt, som om jag blivit ertappad med att göra något fult. För att jag är så rädd att någon ska tro att jag är sån där. Sån där som tar bilder för att utnyttja, ta poäng, göra mig rolig på andras bekostnad.

Det känns ganska sorgligt.

3 comments
  1. Känns som om vi tänker rätt lika här. Det var det klart bästa på min street photography-kurs: vi blev tvingade att porträttfotografera främlingar på stan. Ingen blev arg. Någon sa nej. 4 av 5 sa ja och blev glada. En otroligt viktig sak att få uppleva.

    1. Eek så läskigt – men nyttigt såklart… Var folk fortfarande avslappnade när du tog deras porträtt då? Det är ju en annan grej – när man sagt till någon att man ska ta en bild, blir de stela och nervösa – och då blir jag stel och nervös. Och får prestationsångest. Tänk om människan inte blir ”snygg” på bild, liksom…

      (Ja, jag inser. VAD jag krånglar till livet för mig…!)

  2. Oj, det blev ett sent svar. Nej, jag tycker inte att de blev stelare än mina bekanta brukar bli när jag ta en bild. Eller porträtten jag tar på jobbet ibland.
    Kanske hängde det ihop med alla de andra tipsen vi fick. Att aldrig stå stilla på samma fläck, utan gå runt personen. Fota ur olika vinklar. Ur någon vinkel blir det alltid bra. Inte titta så mycket på LCD-skärmen – utan titta på människan.
    Det tänker jag dessutom återspeglar min människosyn, det är nog därför jag gillar det så mycket. I rätt sammanhang är alla människor bra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.