#blogg100: Att frivilligt skriva lyrik

Ja, hur blir det så? Att man anmäler sig frivilligt att skriva lyrik, när man för första gången i sitt liv får skriva precis vad man vill, på ordinarie kurstid? Ja, inte tusan för att man har någon strategiskt förankrad plan om att bli utgiven bestsellerförfattare i alla fall…

Men faktum är att när jag under julledigheten funderade på vad jag allra, allra helst ville skriva och jobba med under våren, så var det där jag hamnade. Ingen blev mer förbluffad över detta än jag själv.

Inte ens min handledare protesterade – tvärtom. Han verkar närmast förtjust, inte minst i de ”ultraflummiga” nyckelord som är det närmaste någon form av synopsis jag lyckats komma. Herregud. Hur ska detta sluta? Vad har jag gett mig in på egentligen?

Kommer ni ihåg när jag recenserade Magnus Florins Ränderna? Den ”omöjliga recensionen”, som antagligen var en av de sämre recensioner jag skrivit – i all obegriplighet, och all min oförmåga att fånga den där känslan. Läsmagin jag känt så starkt.

Och nu ska jag ge mig på det omöjliga igen, som långtidsprojekt dessutom – för jag har Ränderna som huvudsaklig inspiration, och har just börjat läsa om den igen, för att väcka inspirationen till liv igen. Än har jag bara den där, hopplöst svårgripbara, känslan, ett antal nyckelord* och en text jag skrev för flera år sedan att utgå från. Av intet skall bliva något, och detta något ska föreställa lyrik. Herregud.

Det svåra med lyrik är den bedrägliga enkelheten. Förutom Florin ligger Kristina Lugn i min inspirationsläsningshög inför fördjupningsarbetet. Kristina Lugn som är just den där ”bedrägliga enkelhetens” oöverträffade gudinna. Förebild, javisst – men jag känner mig nästan… ja, nästan övermodig som alls ger mig in på den här vägen.

”Sånt där kan väl vilken idiot som helst skriva” fnyser den okunnige – och ger sig glad i hågen på att göra just det. Skriva poesi som vilken idiot som helst. Själv är jag livrädd att ge mig ut på hal is, och inte själv kunna se var den bär och inte. Att inte heller kunna se skillnad. Att vara en sån där ”vilken idiot som helst” och inte begripa det själv. Det kommer att bli vårens stora prestationsdemon och onda ande som kommer att sväva över varje sida orddynga som med nödvändighet måste produceras för att hitta fram till det jag söker efter. Den där känslan jag vill fånga. Jag vet ju det. Att guldet aldrig ligger överst, på armlängds avstånd. Guldet finns alltid längre ner, under skiten, och den måste grävas och klösas fram med händer, naglar och anletes svett.

Men när demonen börjar viska, stelnar rörelserna i förlägenhet och genans. Vad fan inbillade jag mig? Att jag skulle kunna…? Herregud!

Nåväl. Det är okej att vara rädd. Det är okej att bäva och våndas, försöka blänga på den där dynghögen som väntar på att grävas genom i jakt på guldet som ska finnas där nere, undertill, någonstans. Det är okej – så länge längtan efter guldådern är starkare. Just nu dånar demonens viskningar i mitt huvud, men längtans röst viskar på en annan frekvens, närmare hjärtat.

***

Avsnitt 2 av 100 i bloggutmaningen #blogg100 som pågår från 23 januari till 2 maj 2013.

6 comments
  1. Aha, där kom lite förklaring på det där du skrev om ett ultraflummigt pm. Och jag tror fortfarande att det är bra: att jobba med den svårgripbara känslan, att släppa taget.

    Jag är också livrädd för just det du skriver; ”att inte se skillnad” och ”… hal is, och inte själv kunna se var den bär och inte.” Men ibland undrar jag om man måste se på vilka ställen den bär? Ibland tänker jag att man måste. Men jag blir samtidigt rädd för det där resonemanget – är det andra som ska bestämma när min text är bra nog? Eller allmängiltiga kriterier? Finns det ETT mått på kvalitet, liksom, när nobelpriset är uppnått, är det bra nog då? När jag tittar på mina egna kvalitetsmått, så händer det att jag ändrar dem mellan läsningarna av en text. Jag tycker olika, olika gånger när jag läser (vilket ofta är ett tecken på bra lyrik, tänker jag, ord och meningar som växer vid ytterligare läsning).

    Jag tror att isen bär på olika ställen för olika läsare. Jag tror på mångfald (och på den naiva, oskyldiga enfalden, om den bara rymmer en öppenhet att försöka förstå). Jag tror på det som flera personer sa när våra kära gamla späx skrevs: om det så bara sitter en person i publiken som fattar poängen och skrattar, så är det värt det. Vi gjorde en person gladare, vid ett tillfälle. Vi väckte en känsla.

    Men jag är samtidigt livrädd för just det där som du skriver. Att andra ska se det jag inte ser (ifall jag släpper ut min text), att den är pinsamt undermålig, utifrån kvalitetsbegrepp som jag inte dög till att definiera. Just därför tycker jag att det låter så bra att tvinga sig själv att vara inne i skapandet och inte titta på de där yttre gränserna. Lyrik är ju gränslöst. Din text här ovan är attans så fin på att beskriva våndan, och jag lyckönskar dig nu med varmt och ivrigt hjärta!

    1. Precis – på alla punkter. Vi tänker så lika ibland att det nästan är skrämmande…! 🙂 Jag tror att upprinnelsen till lyrikprojektet faktiskt kom under NaNoWriMo i höstas – som jag ju lade ner pga av att jag till slut inte ens tyckte det var roligt att skriva. Jag hade valt enkla berättelser, som hade lite poäng någonstans och möjligen hade kunnat bli något – men efter hand kom jag fram till att det inte var några berättelser som egentligen fångade mig själv. Lyrik känns svårt och läskigt, och därför väljer jag nog ofta bort det – men egentligen… så är det nog det jag vill göra. I alla fall just nu. Måste bara gräva undan all bröten som ligger över guldådern först…! 😉

      Men ja – sen är det ju den där skörheten, att blotta för andra eller inte. Andra har sina agendor, som inte alltid går ut på att göra andra glada eller starka. När jag pluggade skrivkurser för ett par år sedan, lade jag ut en del texter – men fick sluta med det pga att jag mådde så grymt dåligt av klumpiga kommentarer. Nu har jag en text från årets kurs som jag har som ”nödinlägg” för #blogg100-grejen, kommer jag inte på något annat så har jag den där dikten i bakfickan. Inget speciellt, en ”ekfras” till ett bibliskt konstverk, så inget som ligger nära mig som person. Men ändå.

      Men jag tror att den där texten kommer att gå upp här, någon gång under de närmaste 98 dagarna. Lite av envishet, för att jag inte vill vara rädd, eller skämmas eller gömma mig eller det jag skapat för folk som inte har bättre för sig än att hacka ner det. Lite Don Quijote, i ännu en tappning…!

  2. Känner igen mig i väldigt mycket. När jag valde att göra teatern till en stor och viktig del i mitt liv var det just den där kluvenheten mellan ”men inte kan väl jag?” och ”jag vill jag vill jag vill” som präglade mina tankar. Tre års studier senare var jag säkrare i bemärkelsen att jag visste att jag valt rätt, det är ju inte så att osäkerheten är borta. Likadant med poesin jag skriver. Länge var den hemligare än hemlig. Nu finns några dikter på en blogg som ingen läser och världen har inte gått under för det.

    1. Nej – där tror jag att du har en viktig poäng: Det handlar inte om att bli av med rädslan/osäkerheten – den finns där ändå. Men att bli starkare än den, så att man väljer att gå den väg man vill – även om man är rädd.

      Klassiskt Tove Jansson-citat: ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd” – och så är det väl, att jobba kreativt, oavsett uttryck. Det är ofta skrämmande – men man gör det ändå.

  3. Tack för inlägg som får mig att fundera en hel massa mer än jag orkar just nu egentligen. Åh, det låter så jobbigt det där klösandet för att hitta guldet. Men det kanske ÄR nödvändigt…?

    1. Det tror jag. För mig är det så i alla fall, de första orden närmast stapplar fram, är förvirrade och vet vare sig vad de vill säga eller vartåt de ska ta vägen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.