[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1pIww1rRCVbHScKlp50neI” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]
En lätt märklig dag idag. Jag har ägnat mig åt alla möjliga slags politiska diskussioner – och funderat en del på detta att det förekommer politiska diskussioner långt mer än vanligt, och det dessutom en vecka före jul. På ett sätt tycker jag att det är positivt, det är bättre att vi pratar och rent av ryker ihop lite om ditt eller datt, än att vi inte pratar alls. (Instagrammade lunchtallrikar är att likställa med ”inte-prata-alls”-alternativet, om du frågar mig.)
Men visst – de senaste veckorna har verkligen visat på hur långt vi faktiskt har kvar när det gäller att syna våra egna fördomar, förgivethållna stereotyper och oförmåga att ta ett steg tillbaka från allt det där. ”Har jag flinat åt pickaninnydockan i Tomtens julverkstad i 40 år ska tamejfaan ingen komma här och klippa bort den och säga att det är nåt fel med det!”
En text jag redan länkat till på Facebook för att jag tyckte att den var så bra, ska jag länka till här också, utifall att någon missat den. Jag fastnade särskilt för ett citat i texten:Men jo. Det ska man. Bara för att man gjort något väldigt många gånger betyder inte det att det var rätt att göra så från början. Att det någonsin varit rätt, eller gott. Och vi är inte sämre än att vi kan bättra oss – eller hur?
Kultur som krampaktigt håller fast vid maktstrukturer är inte kultur, det är propaganda.
De där orden fick mig att tänka på en annan politisk diskussion jag deltog i imorse, egentligen en amerikansk kompis som diskuterat med sina kompisar under natten, och som jag inte kunde låta bli att lägga mig i på morgonen. Det handlade förstås om gårdagens vansinnesskjutning på en lågstadieskola i Connecticut – och den amerikanska grundlagsskyddade rättigheten för varje medborgare att bära vapen.
A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.
För mig är hela skrivningen absurd, och osar 1700-tal och krut och dammiga stövlar lång väg. Men stora delar av diskussionen – den del som försiggick under den amerikanska kvällskvisten, då jag sov sött – handlade om HUR texten är formulerad och VAD Thomas Jefferson kan ha avsett med den. Den nivån. Bland annat skulle avsikten ha varit att folket med vapnens kraft skulle kunna göra uppror mot en förtryckande regering, om någonsin en sådan kom till makten i USA. Hm. Jag var tvungen att käbbla emot förstås, och påpekade att demokrati kan vara ett annat sätt att göra uppror mot en regering man inte gillar, och att problem 2012 bör åtgärdas av lagstiftning med någon form av kontakt med år 2012. På det svarade ingen mer än min kompis – och vi var överens från början, så det blev inte mycket till debatt där.
Men, när jag sen läste Anna-Carin Carnebros bloggtext, och det där citatet – kultur som krampaktigt håller fast vid maktstrukturer är inte kultur, det är propaganda – så föll liksom även den amerikanska diskussionen på plats, åtminstone i ett sammanhang. För sett ur det perspektivet är den amerikanska konstitutionen inget annat än propaganda, skickligt marknadsförd och indoktrinerad från småskolan. Vilket förstås bara gjorde gårdagens skolskjutning bara än mer ironisk.
***
Och några pepparkakor blev inte bakade idag heller, däremot fick vi åtminstone upp den visuella delen av julskrället…!
