Om kreativitet och småjävlar

Den här veckan har det varit livligt med besöken på bloggen. Det är nog sant som det är sagt – att vill man ha trafik till sin blogg, ska man skriva om sådant som engagerar både en själv – och andra. För att det är när mitt engagemang möter ditt, som det händer saker. Jätteroligt!

Men också lite skrämmande. Kanske har några av alla de nya läsare som strömmat genom Himmel & Ord under veckan även klickat på den lilla blåa RSS-symbolen för att fortsätta bevaka sidan. Men hur står sig mina sedvanliga trivialiteter efter den här veckans kioskvältarinlägg?

Nå. Jag antar att det får vara hur det vill med den saken. Så – nu till något helt annat, långt från politik, val och främlingsfientliga partier. Låt oss prata kreativitet ett tag.

Imorgon ska de första texterna till mina skrivkurser lämnas in. Klottret på bilden växte fram medan jag grunnade på en av dessa texter – och det kändes verkligen som en relevant fråga. Det känns fortfarande som en relevant fråga, om jag ska vara ärlig. Vart tog den vägen? Just när jag skulle börja ta den på allvar, låta den få ta plats och komma i blom… Då finns den inte där. Åtminstone är den inte så omedelbart tillgänglig som jag på något sätt hade förväntat mig att en skulle vara. Jag skulle öppna dörren för den – och den skulle liksom flöda fram som en norrländsk vårflod, utan vidare åtgärder. Tryck på knappen, så sätter det igång.

Ack så naivt. Så har det inte varit. Jag har fått kämpa ihop de 7-8 texter och berättelser som ska in imorgon, inte en idé, inte ett uppslag har kommit spontant. Och Luther, den lede fahn, vädrar förstås morgonluft och ylar högt om att det var det här han visste hela tiden. Att jag bara går och inbillar mig att jag kan skriva, fast jag egentligen inte ens har något att berätta. Och jag kan inte avfärda honom. Jag kan inte utgå ifrån att han har fel – inte den här gången. För jag känner ju själv – trögheten. Hindren. Förut har det alltid funnits skyddande undanflykter och ursäkter att skylla på – nu finns de inte där längre och agerar stötdämpare.

Miranda skriver en text som griper an i det här. Skulle jag gå in i alla beröringspunkter och vad de väcker i mig här och nu, skulle det här bli ett oändligt, ogripbart och oläsligt inlägg, så jag låter bli. Men jag vill dela texten med er ändå – och jag tror att några av er ändå kommer att förstå vad jag menar.

Hursomhelst. Jag började med en fråga. Vart har min kreativitet tagit vägen. Jag satt på mitt favoritcafé, som mer eller mindre utvecklats till min ”härarbetsplats”, enligt Theo Häréns idé om att arbeta där-man-är, dvs Här. (Vilket självklart får mig att tänka på Fem myror-sången: ”Där, är där, där man inte är. Här, är här, där man ä-är! Och här har man alltid med sig! Ja, här har man alltid med sig!” Ah – det var tider det) Klottret var ett slags terapi, något jag bara gjorde utan att riktigt fundera på vad jag gjorde, och varför. ”Jag vill ha färg” tror jag var den mest medvetna av tankar som for genom mitt  huvud medan jag höll på.

En stund senare såg sidan ut såhär:

Demoner, småjävlar och en mängd fula – eller åtminstone elaka – ord hade dykt upp på sidan. Jag började med en fråga – och jag gav mig själv svaret.

En väninna och jag har pratat om ”demoner” en del under de senaste veckorna. Att jag kallar min ”demon”, min osäkerhet, inre kritiker och dåliga självkänsla för Luther (utan vidare hänsyn till den historiske Luther, men det har vi ju redan pratat om) är väl allmänt känt vid det här laget, och det här är hans porträtt. Inte ett ansikte utan flera. Inte ett namn, utan många – för vart och ett av de fula, elaka orden på mitt papper (och alla kom förstås inte med på bild – men jag är säker på att ni hajjar poängen) är hans namn.

Den här veckan har ovanligt många läst min blogg. Och jag har fått mängder av komplimanger för texterna jag skrivit. Både konkret om dessa båda texter, och mer generella om hur jag alltid skriver. Jätteroligt och verkligen djupt uppskattat. Men kan jag riktigt ta det till mig? Tystar det Luther och hans månghövdade anhang inom mig? Nej. Inte ens lite grand. Inte ens för stunden. Jag hör komplimangerna, uppskattar dem och blir glad åt dem – men det är en glädje som inte når in till hjärtat – eller var de nu håller till. Demonerna. Småjävlarna och deras elaka ord – och eldgafflar.

Och det gör mig sorgsen.

För självklart är det så att kreativiteten har tagit vägen någonstans i ett mörkt skrymsle i hela detta virrvar av elaka tankar – som jag tänker, om mig själv. Vem kan vara kreativt och fritt skapande med sådana svavelosande eder och hånfullhet ringande i öronen, med så mycket rädsla och oro puttrande överallt inom sig?

I helgen tog jag skrivledigt. Jag har inte skrivit vare sig blogg eller noveller eller något annat. Följden är att jag nog saknar någon halv textstump här och där till inlämningen imorgon – men jag bestämde mig för att det fick vara värt det. För det som oroat mig mest av allt under de veckor som första delkursen pågått, är att det inte varit roligt att skriva. Inte ett dugg – bara svårt, jobbigt och tungt. För att jag för varje liten text måste baxa omkring på dessa mina småjävlar, demoner, fulgubbar och elaka ord som vill sätta krokben för mig. Jag hör dem inte alltid medvetet och i ord, det ska erkännas – men de finns där och jag känner av dem, vet vad de vill säga. Vet sedan många, många år vad de vill säga.

Istället har jag ägnat så mycket tid jag bara kunnat åt annat skapande. Papper, foton, klister och krafs. Bara det var första gången på länge – jag har knappt skapat något alls sedan vi flyttade hit. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag behövde terapiskapa den här helgen, och terapiskapat har jag gjort.Det har varit fantastiskt roligt – även om jag gruvligt saknar pysselsällskap. (Jag har terroriserat mina Facebook-vänner med pysselpladder istället – ett klent substitut, men det funkar åtminstone…!)

Om det kommer att hjälpa mig med skrivandet? Det vet jag förstås inte. Min lärare skickade ut det ena av de båda nya uppgiftsbladen för en liten stund sedan. Nästa batch ska vara inlämnad den 25:e oktober, så det finns lite mer tid den här gången och det känns bra. Men mitt mål med den här delkursen är att hitta glädjen. Bara det. Ingenting annat spelar någon roll. Är det inte roligt att skriva, och jag inte kan hitta tillbaka till den glädjen… ja, då har Luther och hans demonpolare redan vunnit.

7 comments
  1. Vart den tog vägen? Du ser den framför dig när du ser dina bilder – visst gör du, om du tittar efter med samma snälla ögon som du ser på andra, i stället för att välja hårda ögon för dig själv … Den är där. Titta bara. Och skriv. Skit i vem som läser, skit i om det är uppgifterna du gör, skriv för en hemlig underjordisk klubb, för ett barn som ingen verkar ha lust att lyssna på, för en gammal påhittad kvinna med drömmar om att erövra världen med sin sång – eller för vem som helst …

    Tack för länken. Jo, jag kan känna igen mig. När jag väl börjar, eller särskådar mig själv, faller jag lätt in i ”det är ingen idé-tänket”. Men jag börjar lära mig att känna igen kliet av att det saknas, när jag inte skriver. Tar det som ett gott tecken. =)
    Kram!

    1. Jag tror att jag fortfarande har rätt tomma visthus, och att det är något jag behöver förändra i hur jag lever för att komma tillrätta med. Det är för mycket måsten i livet – och i vanlig ordning jag som försöker göra för mycket på en gång. Och egentligen var det ju det det här året skulle handla om – att hitta tillbaka till glädjen, inspirationen, det naturliga skrivandet. Till flödet. Det där som jag hade en gång i tiden. Jag tror att jag glömde bort det under den här första delkursen – och Duktighetskomplexet tog över istället.

      Sen finns det ju många amatörpsykologiska paralleller att dra till att jag klivit ur yrkeslivet och den starkt identifierande roll det utgör. Det gör Duktighetsdemonens röst starkare och svårare att vifta bort. (Men därmed förstås inte sagt att man inte ska göra det ändå…!)

      Tack söta rara för peppning och goda råd – samt komplimanger och glada tillrop, förstås! Jag tänker på det du berättade om när du läste copykursen på Berghs och försöker intala mig att det är en normal reaktion, bara att jobba sig genom. Och nu när jag börjat få in de första texterna, så känns det faktiskt lättare. Så det ligger nog något i det… Plus att jag inte haft skrivvanan inne på rätt många år – förutom bloggvanan förstås, men det ÄR ett helt annat slags skrivande.

      Jaja. Som en klok kvinna jag känner brukar säga: Dä orner säj! 😉

  2. Det jag tänker när jag läser det du skriver är för vems ögon du är kreativ, för vems ögon du skriver, pysslar, ritar, fotar, gör? Är det för elaka smådjävlar som du nånstans tror kommer att kritisera och dissa, eller är det för dig själv – för att få utlopp för din kreativitet och få en kanal för ditt skapande? Självklart gör man ju mycket av offentligt skapande (det man delar med andra, i nån kanal) för att få feedback, bekräftelse och åsikter från andra också. Men jag tror ju att du också vet att de elaka smådjävlarna inte alls återfinns bland eventuella recensenter, mottagare och publik. Jag tror att de bor mest under din mentala säng och bestämt sig för att kila fram som små jante-dammtussar och göra sig påminda. Viskandes: Du har väl inte för kul nu? Du glömmer väl inte bort att dissa dig själv lite? 😉 Tvivel är ibland sunt, men just när det gäller det kreativa har det inte där att göra. Du går en kurs – en kurs går man för att pröva och lära och utvecklas. Om du kunde slänga ihop en berättelse, en novell eller en roman utan vånda, skaparångest och lite gnissel så skulle du ju inte behöva gå nån kurs. Då kunde du ju knåpa ihop den där bestsellern på ett par månader, låta den rinna ur pennan på direkten 😉 Att kanalisera sin kreativitet till saker som andra kan ta till sig på det sätt man önskar är ju också en konst (!) och den tror jag även de mest uppburna och bekräftade författare, konstnärer och andra kreativa människor slåss med regelbundet.

    Förlåt min ”uppläxning”, men du vet vad jag menar! Du är en av de mest kreativa personer jag vet, både med bilder och ord, och jag hyser inga tvivel på din förmåga. Om du sen (när du svettats och skapat och gnisslat lite) kommer fram till att den här formen inte riktigt passar dig (eller inte just nu) så kommer du att hitta en annan form!

    Peta tillbaks smådjävlarna in under sängen igen nu 😉

    1. Jag förstår mycket väl vad du menar och känner mig inte ett dugg uppläxad! Tvärtom – jag känner mig oerhört glad åt dina kloka ord. Det är väl så att man har lättast att se skogen för alla träd om det är nån ANNANS skog – jag har väl en och annan gång sagt liknande saker till andra, men så fort det handlar om mina egna demoner, då sitter man där. Med dammråttor under den mentala sängen…! 😀

      Tack rara för dina kloka tankar. Småjävlarna är inmotade under sängen igen, och ombedda att dra nåt gammalt över sig. Nästa gång de sticker upp ska jag plocka fram och läsa ditt inlägg och mopsa upp mig igen!

  3. Håller etthundra procent med ovanstående skribent gällande meningen ”Du är en av de mest kreativa personer jag vet”. Bara så du vet!

    1. Äsch… 🙂

  4. […] mellan … ja, ni fattar.  Här är några exempel på inlägg som hör till mina favoriter: Om kreativitet och småjävlar, Recension: Hermans sommar och fantastiska Om Stolpersteine och en historia som inte får upprepa […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.