by Jenny -

Semesterlektyr anno 2013, del 2

En god vän uttryckte – ja, kanske inte missnöje, men åtminstone en viss oro över att de traditionsenliga sommarpostningarna om ”hur i hela friden ska jag få med mig alla böckerna i semesterpackningen” skulle utebli. Nu när jag blivit med Kindle och reser lätt som en plätt – trots att jag är en ohämmad abibliofob av sällan skådat slag.

Jag har försökt förklara att det väl kan finnas andra ”trånga sektorer” i läsplaneringen än just utrymmesaspekten. Jag menar – tiden är ju begränsad också på semestern, och även den mest prioriterade bokbudget blir ju överskriden förr eller senare. (I mitt tycke vanligtvis förr; det brukar vara mycket lista kvar i slutet av pengarna, så att säga.)

Så räds icke, kära läsare. Någon form av semesterläsningsvånda kommer jag nog att kunna bjuda på även i år! Fast än så länge har jag bara börjat så smått med den roliga delen av planeringen: runtsurfandet, tipsefterfrågandet och listskrivandet.

(Här kan ni med fördel föreställa er en lätt euforisk sensation av pirr i maggropen och ett lätt kvirlande läte som spontant söker sig upp genom strupen – Iiih! för att leta böcker!)

Det finns ju vissa givna regler kring semesterläsningen – kvoten läsansträngning relativt läsningens underhållningsvärde måste undantagslöst hållas till lättsamhetens favör, samtidigt vill jag i möjligaste mån undvika fysiskt illamående på grund av språklig och eller berättarmässig torftighet. (Vilket diskvalificerar ca 98% av alla bästsäljande svenska deckare…)

Det måste finnas något av Stephen King, och det måste finnas något icke-skönlitterärt med i mixen. Dessutom är det viktigt att det blir just en ”mix” – läsdynamiken är viktig för helhetsupplevelsen. Det ska vara som en godispåse – lite sött, lite salt, lite syrligt. Lite mjukt, lite hårt, lite choklad.

För att inte tala om att man måste ha en viss marginal, om någon bok inte faller en i smaken. Jag glömmer aldrig den semester då jag var tvungen att läsa den sämsta bok jag någonsin läst, helt enkelt för att jag mot slutet redan läst ut allt annat jag hade med mig… Detta var en katastrof som aldrig får upprepas!

Gaiman

2013 verkar bli ett Neil Gaiman-år konstaterar jag när jag så smått börjar krafsa ner mina planer på ett papper. Dels den nya, som släpps nu om några dagar. Dels har jag bestämt mig för att läsa om American Gods, som jag speedläste till en bokklubb för några år sedan, och alltid känt att jag läste för fort och inte riktigt hann fånga upp alla detaljer i – för det är en bok med många detaljer och roliga sidokopplingar av bästa nördkaraktär. Därför ska jag göra nåt så ovanligt som att läsa om den nu, ganska precis tre år efter första gången.

Sen fick jag tips om att Anansi boys är inte en uppföljare till American Gods, men en bok som rör sig i ”samma universum”. Låter spännande. Vi tar den med.

Dessutom läste jag en minnestext idag, signerad Neil Gaiman för övrigt, över författaren Iain Banks, som jag aldrig läst något av tidigare fast jag nog hört namnet. Och det känns förstås lite konstigt – att upptäcka en författare genom att läsa hens dödsruna. Men det var en fin text, som fick mig att leta upp och bli nyfiken på böckerna. Så The Wasp Factory ligger faktiskt redan i min Kindle och väntar.

Vad den väntar på? Tja, den väntar på att jag ska läsa ut Game of Thrones-bok nummer 3, Svärdets makt. Det är en nätt liten sak å 1297 sidor, varav jag läst sisådär 13%…

Att börja läsa den boken, och därmed komma in på handling jag inte redan sett på TV gav faktiskt lite nytändning i läsningen – slutet på bok 2 gick förbaskat trögt måste jag säga. Och det är lite långrandigt att läsa en såpass diger bokserie i ett svep – och som ni vet tog jag inte mindre än tre somrar på mig att plöja  Stephen Kings Det mörka tornet, av just det skälet. Stundtals längtar jag verkligen efter att få läsa nåt annat – vad som helst, bara nåt annat!

Min plan är att ta paus efter bok 3, och då gå på boken Kråkflickan istället. Den har jag inte som Kindle-bok utan som gammal hederlig pocket. Vilket gör den besvärlig eftersom jag då *host* troligen behöver använda glasögon för att läsa den… Så den serien (tre böcker, samtliga av ”medeltjocklek”) får helt enkelt bli hemmaläsningsböcker, trots att pocket annars lämpar sig finfint för strandläsning. Alltid ere nåt.

Egentligen tror jag att sommaren är fylld redan där. 3 Game of Thrones-böcker, Kråkflickan-trilogin, Gaiman-böckerna och The Wasp Factory – hur mycket mer inbillar jag mig att jag ska hinna läsa egentligen…?

Men ånej! Än är inte säcken full! Det kommer nog fler inlägg om semesterlektyren anno 2013, så ingen behöver vara orolig. Det kommer mera. Det kommer aaalltid mera!

(OBS: Den sista länken har egentligen ingenting med postningens innehåll eller tema att göra – bara en vild association till en saga jag brukade lyssna på som barn, och som råkar finnas på Spotify. Se det som en bonus!)

 

by Jenny -

Ge mig ett S!

Ge mig ett T!
Ge mig ett A!
Ge mig ett U!

Vad blir det? STAU!!

Ja, denna användbara tyska glosa (der Stau, die Staue – finns olika sätt att böja i plural, men vi nöjer oss med en variant här, för enkelhetens skull) kan få sammanfatta gårdagens hemfärd från Istrien. Kö. Och mer kö. Och lite kö till. Jag tror vi körde genom halva tyskland i max 60 km/timmen, svavlet osande i bilkupen och nerverna krypande utanpå. VI VILL HEM, skrek de.

Bah.

Vi pratade om detta, hur underdimensionerat vägnätet är, trots att det till stor del är trefiliga motorvägar med fri hastighet. Bitvis – och då blir det kö direkt – försöker man rusta upp vägarna, och leder om trafiken på färre och smalare filer. Men många gånger blir det kö mest för att det är för mycket trafik som ska fram.

På vägen ner hade vi köer i Österrike, genom tunnlarna genom alperna – tack och lov hade de satt upp trafikljussignaler som slussade trafiken genom tunnlarna så man slapp sitta i en mörk tunnel i två timmar. Klaustrofobi, någon?

Och sen fick vi köa i Italien, och där berodde kön på den höga tillströmningen till betalstationen – så vi fick alltså köa en dryg timme bara för att få det höga nöjet att betala en spottstyver i motorvägsavgift. I Italien är motorvägarna privata, och har alltså olika ägare – vilket gör att varje motorvägsbolag måste ha sina egna betalstationer för att få in sina avgifter, istället för att man som i Österrike och Slovenien köper en biljett (som heter vinjett) att ha i vindrutan för att visa att man betalt sin vägavgift. Ett fullkomligt idiotiskt system, som gör en tacksam för svenska vägskatter och elektroniskt registrerade vägtullar som i Stockholm. Fast när det gäller Italien blir man heller inte vidare förvånad…

(Kan för övrigt meddela att det var italienarna själva som trängde sig värst, genom att köra i vägrenen och sen tränga sig in i körbanan igen, till alla laglydiga trafikanters stora förtret. En holländsk husvagn tog sig för att köra med ena hjulet på linjen till vägrenen, varvid inga bilar kunde komma förbi den vägen. Nån jävla ordning får det vara, till och med vid italienska Staue.) (Fast på italienska heter det coda; la coda, le code.)

***

Vi har för övrigt kunnat roa oss med att geografibestämma medtrafikanter hela semestern – det är semesterfirare från alla möjliga länder, och i många länder registrerar man dessutom bilar utifrån vilken stad de hör hemma i. HH för Hansestadt Hamburg, B för Berlin, S för Stuttgart (”I can shoot you from Stuttgart und schtill create ze proper effect!” – snabbt, vilken film?), M för München osv. Eller MI för Milano, PD för Padua, VE för Venedig och RO för Rom på italienska bilar, LJ för Ljubljana och KP för Koper om det är en slovensk bil, ZG för Zagreb och PU för Pula om det är en kroatisk.

Und so weiter.

De mest ”exotiska” eller ovanliga bilar vi såg var ryssar och ukrainier – och belgare. Vet inte hur exotiska belgare är (förutom de fulla belgiska killarna som trissade varann att bada i hamnen just vid glassbaren där vi satt – de tyckte nog själva att de var väldigt exotiska, skapelsens krona allra minst. Åtminstone tills de upptäckte att de tappat nyckeln till hotellet i vattnet och kom av sig en smula) men de måtte ha upptäckt sydöstra europa just i år, för jag har aldrig sett så många belgiska bilar på en semester som i år.

Den enda vi gick helt bet på var en bil märkt med landet ”CD”. Huh? Någon som vet?

***

Det finns mycket att säga om den här semestern och om den här sommaren. Stort som smått. Jag har dock bestämt mig för att inte försöka dra alltihop på en gång, utan det får komma allteftersom – när och om andan faller på. Det blir trevligare för mig att skriva så – och jag misstänker att det blir roligare för er att läsa så också.

by Jenny -

Nagra rader…

…fran ett besvarligt tangentbord – Kroatiskt, och med bokstaver man anvander mer an man tror pa helt fel stallen.

Semestrar gor jag, med besked. Same procedure as last year, same procedure as every year, James – fast anda ar det annorlunda i ar. Av flera orsaker. Orsaker som jag inte kan forklara. Inte for nagon annan, knappt mig sjalv – aven om jag antagligen forstar pa nagon niva hur det hanger ihop, om an inte helt och fullt vet vad jag tycker om saken. Eller for all del om jag har nagot att saga till om i fragan.

Nar saker forandras marker man sa tydligt de saker som forblir som forr. De saker som haller fast, fornekar och envist havdar att allt ar som forut. Inte minst marker man av de saker som forblir – fast man egentligen inte vill annat an skaka dem av sig.

Men de sitter dar de sitter dar, som ett solvarmt tuggummi under skosulan. Och man marker hur starkt det beror en, det dar javla tuggummit.

Naval. Det ar antagligen en god sak att bli medveten om sadana saker ocksa.

Semestern den har gangen ar inte som semestern i borjan av sommaren, pa Mallorca. Jag ar i Rovigno for sjatte gangen pa sju eller atta ar – och jag tror att jag for forsta gangen faktiskt borjar gilla stallet. Lunken, rytmen, havets narvaro i allt.

Fore helgen var det storm. Vi satt pa stranden och sag det indigobla molnet narma sig, kommenterade hur det sag ut som alienskeppen i filmen Independence Day – men satt anda kvar. Utan tvivel ar man dum i huvudet, som en vis man sa. Regnet var langt borta, det sag vi – men vi glomde vinden. Vinden som bara kom, fran ingenstans, och danade in over stranden och de flyende turisterna. Da kom ocksa vi pa fotter. Och sprang. Genom skogen. Talltopparna knakade – dar kom en gren, dar brots toppen av tradet av och brakade ner i marken tio meter framfor oss.

Vi blev hamtade med bil av var fiskarfarbror, pa parkeringen just efter skogsbrynet. Regnet kom ikapp oss just utanfor huset – men vinden… Den gick hem till sitt igen. Den var nojd med den dar enda knackta tallen som sa nar skramt livet ur oss alla. Barnen var skramda – det var vi alla. Genom skogen hordes skrikande turister, dar man normalt bara hor lojt surrande av cikador och semestersloa manniskor. Det var som att springa genom en scen ur en dalig katastroffilm…

Men sen sag barnen pa TV och vi laste varsin bok. Tva dagar senare gick vi och solade pa samma strand igen. Som om ingenting hant.

by Jenny -

Hola salto!

Tänk vad en vecka går fort när man har roligt – och ändå sa vi flera gånger under Mallorcaveckan att det inte kändes som om den gick så himla fort, trots att vi njöt i fulla drag av varje sekund, av lathet, overksamhet och vila i kubik. Precis vad som behövdes. Jag hade viss kontakt med omvärlden via Facebook, och när jag skrev att jag nog aldrig nått total avkoppling så snabbt som under den här semestern, fick jag givetvis en spydig kommentar från en kollega om att det beror på att jag inte jobbat på länge. (Där jag kommer ifrån finns det för övrigt ett särskilt namn för sådana kommentarer: fortrödenhed. Fritt för tolkning!)

Och visst, det ligger säkert något i det – om än inte på exakt det sätt han menade – men faktum kvarstår: Jag vet inte om jag någonsin varit i ett så akut behov av semester som den här gången. Jag, som egentligen är livrädd för att flyga, orkade inte ens uppbringa energi nog att oroa mig för flygningen. En udda slags acceptans – men tja… Den funkade ju, på sitt sätt.

Hotellet i Playa de Palma var givetvis fyllt till bristningsgränsen med tyskar – men inte uteslutande, som jag trott. Det fanns en god portion holländare där också, samt några enstaka svenskar och en handfull skitdryga norrmän. (Från Stavanger, tänka sig. I rest my case.) Och personalen på hotellet talade konsekvent spanska – med undantag för några strategiskt utvalda nyckelpersoner som kunde tala engelska eller föralldel tyska – om det knep. Ack vilken befrielse i jämförelse med förra årets katastrofvecka i Bibione, turistorten som Gud glömde. Där var tyska första språk, och man hörde knappt någin italienska på hela veckan.

(Vid ett tillfälle skulle vi hyra cyklar – i Bibione alltså, inte Palma – och maken frågade på italienska och fick en lång drapa på tyska till svar, om att man måste lämna sitt körkort för att få hyra cyklarna. Han svarade – fortfarande på italienska – att vi inte är tyska, och fick då till svar (på tyska, givetvis) att det spelade ingen roll, vi måste ändå lämna körkort…!)

Men alltså – spanjorerna uppvisade helt klart en språklig integritet som italienarna i Bibione reat ut för länge sen. Kudos!

Däremot visade sig baristakunskaperna rätt väsensskilda från vår invanda kaffekultur. När vi anlände till vårt fyrstjärniga hotell som vi stigit upp före kl 4 på morgonen för att anlända till kl 10 på förmiddagen, och fick veta att vårt rum inte skulle bli färdigt förrän efter kl 13 (…!), erbjöds vi en kaffe i baren medan vi väntade (vi hade nog kunnat välja en cerveza om vi velat, men… det ville vi inte). Trötta och ”lätt irriterade” beställde vi varsin cappuccino – och fick in varsin kopp beigeaktig vätska med ett decimeterhögt berg grädde på toppen…

Alltså: Beställ ALDRIG cappuccino i Spanien – om du inte gillar grädde, förstås. Gott kaffe på spanska heter cortado och inget annat. De är ynkans pyttiga och sveps på 35 sekunder blankt, men man ska inte heller krångla med att få en större kopp av de livgivande dropparna, för då serverar de bara blaskigt automatkaffe ytterligare utspädd med mjölk istället för äkta vara. Beställ hellre en ny cortado när du svept den första istället!

För övrigt bjöd den fyrstjärniga middagsbuffén på nästa kulturkrock – maken och jag hade på cynikers vis hjärtligt skojigt åt den smaklösa maten och hur i glödheta håvete man kan misslyckas med enkla saker som lamm eller grillad kyckling, men vi förstod på våra tyska medresenärer att de minsann förstod att uppskatta den fantastiska maten. Under vår sista kväll gjorde kökschefen en liten rundtur bland borden och frågade gästerna hur maten smakade, och det generella svaret var ”Super-lecker, wie immer!”. *Frust*, sa vi – som ändå njöt av att kunna gå och hämta färdiglagade näringsämnen utan att själva behöva vare sig tänka ut eller laga till dem. Mina tankar gick till Caliente på Fleminggatan, där mången smakfull tapa fått min gom att krulla sig av glädjeyra.

Men, men – nu var ju huvudsyftet med resan vare sig mat eller kaffe, och vilan var det inget fel på. Vi har rört oss mellan frukostbuffen, poolen, havet och middagsbuffén – och inte stort mycket mer. Några av de andra resenärerna frågade om vi inte skulle besöka Palma stad  – men vi var rörande överens, det skulle vi inte. Aaaaalldeles för ansträngande – herregud, behöva sätta sig på en buss!

Solen var stark och het (till skillnad från maten, dårå… Sorry, kunde inte låta bli!), och solskyddssmörjan vi köpt visade sig vara komplett skräp som inte gjorde någon nämnvärd nytta. Åtminstone inte för de spf 30 vi trott att vi smort in oss med. Vi kompletterade med en Nivea spf 50 (!), och har undgått svårare solbrännor. Bruna är vi – till och med jag, fast känner jag mig själv rätt är det antagligen ett minne blott någon gång imorgon eftermiddag eller så…

Och nu är vi alltså tillbaka i Tyskland. Det kändes nästan märkligast av allt – att resa tillbaka från semestern, och hamna i ett annat främmande land, där man inte talar språket och allt är nytt och måste kommas underfund med. Men nu är det åtminstone bara ett språk att bråka med – i Spanien var förvirringen total: De talar spanska, som påminner starkt om den italienska jag vid det här laget börjar känna igen och kunna få ur mig enstaka fraser på, samtidigt som jag oftast förmodas vara tysk och då tilltalas på ett språk jag brottas med och försöker lära mig, men har en rätt avsevärd bit kvar innan jag egentligen kan kommunicera på. Och själv tänker jag att jag ska tala engelska, men med alla de andra språken runtsnurrande i hjärnan, så lyckades jag oftast inte ens med det, utan det som kom ut var en rotvälska på blandad italienska, tyska, svenska och engelska. Ungefär i den ordningen…!

***

Jag inser att det här var ett osedvanligt rörigt inlägg, till och med för att vara av mig. Men det får vara så, bestämmer jag. Det kommer mer genomtänkta inlägg vad det lider – för jag har hunnit tänka och reflekterra en del, men jag måste nog hinna landa lite mer innan jag kan få ner de tankarna i ord. Jag har läst ut American Gods, kommit halvvägs in i både A wrinkle in time och Dramatiskt berättande, samt läst första veckokapitlet av Julia Camerons bok, och är fast besluten att försöka följa boken som en kurs – låta den ta tid och bli ett slags projekt.

Men som sagt – mer om det senare!

PS: Det enda som grämer oss med semestern är att vi glömde leta efter Pepes bodega… 😉

by Jenny -

Au revoir, farewell, auf Wienerschnitzel!

Om det inte redan framgår, så kan jag berätta att det plötsligt känns mycket roligare att blogga igen. Detta att ha allt samlat på ett ställe – förlåt mig, o ni eventuellt ordningssamma läsare där ute, som månne tycker att var sak på sin plats och sleven i grytan – det är såhär jag vill ha det.

Kanske är det också, trots allt, något litet som håller på att vakna inom mig, sträcka ut en skygg nos från sitt gömställe och försiktigt sniffa efter dolda faror i morgonluften. Kanske. Den som lever får se.

Nu stundar hursomhelst en veckas tystnad, då bloggografen drar till Mallis för att njuta sangria, tapas, sol och bad. Om än möjligen inte precis i den ordningen. Prio ett är frukostbuffen, helt klart. Ahh, långfrukost med extra allt, och barnen kan själva hämta sig så många pannkakor de vill och jag behöver inte steka dem och sen lukta pannkaksos i håret hela dan.

Därefter – lathet, en konstform jag ämnar praktisera till fulländning.

Lite sol, lite bad, lite pool, lite hav, lite glass, lite cerveza-por-favor – och sedan: Middagsbuffé. Jag förväntar mig att den består av tapas – förvisso storköksmodifierade, för att utfodra hotellets alla charterturister till rimlig lönsamhet (200-300 % per kuvert?) – men ändå tapas. Just nu kan jag gå med på det mesta – bara jag slipper laga maten själv.

Bagaget är redan incheckat på flygplatsen – kanske redan instuvat i planet?
Taxin är beställd. Halv fem. Uscha.

Men sen så… Sen börjas det!

Hasta la vista baby! Och hola salto på er så länge!