Ofotogenisk vår

Vårblom

Med fotograferandet går det si och så just nu. Det är samma sak varje år – en av årets vackraste perioder, och jag sitter fastgrötad i arbete vid skrivbordet och missar hela grejen.

Å ena sidan fotograferar jag knappt, å andra sidan hinner jag ändå inte ta hand om de bilder jag ändå tagit. Det är sorgligt – det fattas mig, det meditativa fotograferandet. Bildproducerandet är en biprodukt.

(Troligen därför efterbehandlingen blir så eftersatt också – det är bara ett nödvändigt ont och inte där min prioritering ligger.)

Nåväl. Det blir tid för det också. Med lite tur är det lite vår och blommor och skirhet kvar när uppsatseländet är inlämnat och jag får några dagar ledigt. DÅ ska kameran ut och rastas i alla fall.

Om platser, bilder och berättelser

Apropå längtor och hemkänslor och sånt, sa en god vän något idag som slog an en sträng hos mig någonstans. Han sa att känslan av att höra till en plats hänger på hur väl våra berättelser knyter an till den platsen. Om berättelserna vi berättar om oss själva utspelas just där eller inte. Jag tycker om det sättet att se det – och för mig känns det ganska logiskt. Så måste det ju faktiskt vara. Och kanske inte minst för mig, som nog tenderar lägga berättelser i ungefär allt jag gör.

Blodhundar-1

När jag tar kameran och går ut, går jag ut i jakt på berättelser – visuella berättelser, för det är vad bilder är för mig. Värdet av en bild ligger i vad den rör upp i mig, i form av frågor och tankar, reflektioner och känslor. Ingenting annat.

(Så sent som igår hade jag en rant på twitter – nejtackarsomfrågar, fastan går inget vidare just nu, men skam den som ger sig – om kameranördar som verkligen bara är kamera-nördar och ingenting annat har att säga om en bild än något andefattigt om objektivet som satt på kameran när fotografen tog bilden. Jag kan inte relatera till det. En bild är ett ögonblick, ett stycke tid fruset på ett papper (eller i en datafil). Däri ligger magin, inte i tekniken som står för själva infrysningen. Bah!)

Så visst finns där berättelser, även i Hamburg, även för mig. Det är bara att gå ut och fånga dem. Skillnaden är väl att de inte riktigt är mina berättelser, utan bara något jag sett då jag passerat förbi. Det är okej. Jag lånar dem, medan jag är här. På sätt och vis blir de mina när jag fångar dem, men jag fäster mig vid berättelserna i sig snarare än vid platsen där jag fann dem.

Det är också okej. Men det förklarar ett och annat.

Stockholmskväll. Staden som bara är.

Första kvällen i Stockholm. Jag är på väg för att gå och äta middag med en god vän, kameran är med – det är den alltid. Ofta, märkligt ofta, förblir den oanvänd, men jag har den faktiskt nästan alltid med mig. Det är milt för en marsafton, och solen är just på väg ner över Karlbergssjön. Jag har stått där många gånger förr, ofta just såhär i kvällningen, när färgerna spelar över himmel och vatten. När Stockholm är så vackert att det gör ont och ingen kamera i världen kan fånga känslan som ryter i mig.

Den här gången ryter den högre än någonsin.

StockholmByNight1

Jag kan inte förklara det. Jag är odiskutabelt skåning, vilket bevisas så snart jag öppnar mun. Rent tidsmässigt har jag också fortfarande bott mer än halva livet i Skåne, mot blott ynka 12 år i Stockholm. Men det är lik förbannat dit jag längtar när jag längtar hem. Och där jag känner att jag kommer hem. Där min sökarsjäl får ro.

Den enda förklaringen jag kan hitta är att staden tog hand om mig när jag behövde tas om hand. När jag var en ängslig lantis med oerhört låga förväntningar på storstaden. Men Stockholm levererade.

StockholmByNight2

Missförstå mig inte nu: Stockholmslivet har knappast bara varit guld och gröna skogar, idel räkmacka och medvind. Hell no…! Men staden har alltid haft förmåga att trösta och hela mig. När tillvaron tynger går jag ut i staden och låter den nå mig, läka mig.

Saker som hänt i staden är inte nödvändigtvis stadens fel. Staden bara är. Och när tillvaron svajar är det kanske precis vad man behöver. Något som bara är.

StockholmByNight3

Jag står där en stund. Går nedför en trappa, genom ett kvarter. Några snubbar håller på att packa ur en bil och pratar om middagsbjudningen de är på väg till. Jag viker av runt ett hörn och fortsätter på en annan gata. Genom min stad, på väg till en annan middag. Och jag är hemma.

(Burksparad, eller egentligen ”bildsparad”, känsla, inhämtad i Stockholm 23 mars 2014.)

Packningskaos och glas

Det är lite mycket nu. Lite väl mycket, rent av. Inte för att det går någon nöd på mig, då det myckna kretsar kring att saker ska fås i ordning för att resa på semester.

Men ändå. Tills dess vi sitter i bilen och verkligen är på väg, när vi har med oss det vi har och får klara oss utan det vi glömt, är det en pärs och en pina. Varje gång. Oavsett hur många rutinerade och välstrukturerade listor jag skriver. Jag antar att det hör till.

28mmbaby

Och mitt i röran hann jag med att göra affärer. Egentligen en rätt usel affär, med tanke på att jag bytte bort ett fantastiskt bra objektiv med bara en liten, liten defekt av ergonomisk art (absolut inte optisk, optiskt var det förbanne mig ett av de bästa objektiv jag haft) OCH mitt första objektiv i samma brännvidd som blev min favorit och bästa vän när det begav sig bara för att det var först och kändes så rätt just då.

(Så sent som denna veckan har jag dessutom hämtat hem en enorm förstoring av en bild tagen med det där objektivet, en riktigt bra bild om jag får säga det själv. Höll att förstora till slut, även om jag fick Photoshoppyssla en del med den först. Det kändes faktiskt lite elakt att sen gå och ge bort objektivet, bara sådär.)

Men faktum är att jag är nöjd med affären, fast den var dålig.

Det var ju den där lilla, lilla ergonomiska defekten – en gummiring som inte satt fast ordentligt, utan fortsatte snurra sedan fokusringen nått närgräns eller oändlighet i endera änden av vredet. En sån liten petitess – men när det är fingertoppskänslan man vill åt är det en irriterande petitess. Så jag bytte bort det lite, lite defekta objektivet OCH det alldeles för stora och tunga Minolta-objektivet i samma vidvinkel mot ett icke-defekt exemplar av samma objektiv som mitt defekta. Samma optik, bättre känsla. Ett uppköp – om än ett lite dyrt ett.

Fast jag fick ett polfilter på köpet. Bara en sån sak.

(Polfiltret passar dessutom på mitt favoritobjektiv av de moderna autofokus-objektiven som jag också har, även om jag inte använder dem så ofta längre sedan jag vande mig vid att vilja skruva på grejerna för hand. Så polfiltret får nog följa med på resan – vilket det är tveksamt om objektivet får. Gamla objektiv är bra glas för rimlig peng – men de är hiskligt tunga.

Enda kruxet är att jag glömde införskaffa ett filterfodral, så jag vet inte riktigt hur jag ska förvara mitt filter utan att det blir skadat. Nån som har tips? Funderar på en zip-påse vadderad med en glasögontrasa…?)

#6

blogg100-logotype-120x102

En filmsnutt om Hans Gedda

[iframe src=’http://www.svtplay.se/klipp/1657936?type=embed&external=true’ width=’480′ height=’270′ frameborder=’0′ scrolling=’no’]

Hittade ett litet klipp om Hans Gedda på SVT Play också. Här berättar han själv om hur en av hans mest kända bilder kom till; ett porträtt av Nelson Mandela 1994, strax efter att denne släppts ur fängelset. Jag tror inte att man måste vara enormt fotonördig för att tycka att det är en ganska intressant berättelse.

(Själv svär jag lite över att jag inte köpte filmen (som klippet är hämtat ur) när jag ändå stod och höll i den i museibutiken igår. Klippet gör mig nyfiken på att se resten också…! Nåja. Jag köpte ju i alla fall boken.)

***

Utställningen går alltså på Nationalmuseum, Fredsgatan 12, Stockholm  fram till 30 mars. Missa den inte!