#uppsatskoma, the full story

Man har aldrig roligare än man gör sig, sägs det ju. Och när man sitter fasttjudrad vid datorn för att skriva uppsats i över en vecka, då vill det till att man gör sig så rolig man kan, för att liva upp tillvaron både för sig själv och sina medmänniskor.

Det började med den första bilden, som i sig bara var en repris på en likadan bild jag tog förra året – då med texten #tentakoma. Fast då släppte jag temat med den där enda bilden. Det gjorde jag inte i år…!

För er som missat årets bildserie – enjoy!

20140514-221724.jpg

Startskottet…

 

20140514-221737.jpg

Kaffet…

 

20140514-221749.jpg

Skrivbordet, version 1…

 

20140514-221802.jpg

Skrivbordet, version 2…

 

20140514-222007.jpg

Skrivbordet, den portabla varianten…

 

 

20140514-222037.jpg

”Läget är förtvivlat. Vänligen skicka chåklaaa…”

 

 

20140514-222051.jpg

Cortado på kvadrupel espresso. Se så pigg man blir!

 

20140514-222106.jpg

Rymningsinstinkten: ”Fan ta #uppsatskoma! Idag tar jag ledigt!”

 

Och sen, utan att man riktigt förstår hur det gått till: Inlämningen. Och efterfesten.

20140514-222119.jpg

Ge mig en fotoskattjakt!

Det här med att skriva uppsats börjar man ju kunna nu, va. Så där så att man tänker mer på vad man ska göra efter uppsatsen (för det finns ett liv efter uppsatsen, det är jag säker på, för det har jag läst. På twitter) än på allt som är kvar att göra med uppsatsen (för det vill man inte tänka på, tro mig).

Så då tänker jag att de där två dagarna mellan tisdag=deadline och fredag=annan-hemsk-sak-som-jag-inte-vill-tänka-på, då ska jag vara ledig. För det är jag fanimej värd, och det kan jag fanimej behöva.

Och när jag är ledig vill jag, som ni alla vet, helst fotografera. Ta mig runt i stan och fotografera. That’s what I do. Men den här gången tänkte jag… att det skulle vara kul med någon slags utmaning. En skattjakt. Inte vet jag. Jag tänkte fråga er:

Kan inte ni, människor jag känner (eller inte känner), hjälpa mig med ett gäng fotouppdrag att lösa under nästa vecka. För att jag skulle tycka det vore roligt. Nåt ni vill veta om Hamburg, nåt klurigt som måste lösas kreativt kanske… Som sagt: Inte vet jag. Jag frågar er. Hjälp mig, hitt på nåt!

Kommentarer helst här nedan i bloggen, för att underlätta för mig att hålla reda på förslagen. Keep’em coming, folks!

Plötsligt händer det

Stockholm-1

Det är faktiskt en händelse som åtminstone lite grand liknar en tanke, att just som jag skrev igår om att jag knappt fotograferar något längre – fick jag också ett mejl från en tysk fotogrupp jag varit med i några gånger, med hojt om att det är fotorunda på gång igen. I morgon, på kvällen.

Jaha, tackar för inbjudan, det passar alldeles utmärkt det…! Jag kan behöva komma ur uppsatsträsket en stund. Temat för fotorundan blir ”Kvällen före Hafengeburtstag”, och går ut på att smyga runt kring ett nöjesfält kvällen före öppning, innan det invaderas av massorna. Mycket klokt och spännande tema – för när stället är fullt blir det fult. Inget kul att plåta då, trångt och skränigt och eländigt. Jag har missat de tidigare varianterna på temat, fast det har varit flera stycken vet jag. Men imorgon ska det bli av.

(Bara det nu inte regnar bort, inser jag och kastar en förfärad blick mot fönstret och regnet som skvalar där ute. Vare sig jag eller kameran är vädersäkrade.)

Ovanstående bild har givetvis inte med saken att göra – förutom att den är tagen i kvällsljus möjligen. Den är tagen i Stockholm i vintras någon gång – jag minns tydligt hur infernaliskt jag frös om fingrarna medan jag lekte med ett broräcke och långa slutartider. Jag är lite fascinerad av hur mycket himlen rört på sig under min exponering – jag tror slutartiden var 3-4 sekunder eller så. Och bilarna. De hann både in och ut ur bild, men avtryck hann de lämna i alla fall.

Ofotogenisk vår

Vårblom

Med fotograferandet går det si och så just nu. Det är samma sak varje år – en av årets vackraste perioder, och jag sitter fastgrötad i arbete vid skrivbordet och missar hela grejen.

Å ena sidan fotograferar jag knappt, å andra sidan hinner jag ändå inte ta hand om de bilder jag ändå tagit. Det är sorgligt – det fattas mig, det meditativa fotograferandet. Bildproducerandet är en biprodukt.

(Troligen därför efterbehandlingen blir så eftersatt också – det är bara ett nödvändigt ont och inte där min prioritering ligger.)

Nåväl. Det blir tid för det också. Med lite tur är det lite vår och blommor och skirhet kvar när uppsatseländet är inlämnat och jag får några dagar ledigt. DÅ ska kameran ut och rastas i alla fall.

Tankar från en nattsuddande penselsucker

Men vänta, stopp. Jag är inte redo för natt riktigt än. Det är ju nu det blivit sådär vidunderligt tyst och jag äntligen hör mig själv tänka. Och då ska man stänga av och släcka ner och lik förbannat missa alltihop…?

Egentligen skulle jag vilja ta fram penslar och färger och experimentera med akvarell en liten stund, men det är inte riktigt läge att rumstera om och leta efter prylar mitt i natten, så det får väl vara då. Dessutom har jag insett att de penslar jag har är rätt värdelösa – använder bara såna där plastpenslar med inbyggd vattenbehållare – de är väldigt smidiga att ta med, och visst de fyller väl någon slags penselaktig funktion, men… Bra är de inte.

Det är kluvet det där med prylar medan man lär sig saker. Visst klarar man sig med enklare grejer när det ändå bara är för ”hobbybruk” – men samtidigt kan jag tycka att de billigare produkterna är svårare att använda och få riktigt som man vill. Och det gynnar ju knappast lärandet heller. Särskilt om man råkar vara utrustad med lite dåligt tålamod.

Med akvarellfärger har det varit så för mig. Winsonr&Newtons Cotman är rätt klassiska studiekvalitetsakvareller som man ofta rekommenderas att skaffa som nybörjare. Men jag har aldrig kommit överens med dem. De är inte dåliga – men de uppför sig bara inte riktigt som jag förväntar mig, och då blir det mycket svårare.

Jag tror att det är samma sak med penslar. En bra pensel gör målandet lättare – en dålig pensel gör det svårare, omöjligt i värsta fall. (Plastpenseln ligger nog någonstans mellan svårt och omöjligt på skalan, skulle jag tro.)

Jag ska inte bli snobb och inbilla mig att mina skeva akvareller ska bli konstnärliga mästerverk om jag bara köper mig en riktigt dyr pensel – men en sak jag fastnade för i veckans teckningskursfilmer var just lärarens pensel. Den såg inte alls ut som jag väntar mig att en bra pensel ska se ut.

(Jag har sen listat ut att jag främst sett syntetpenslar, och de har en annorlunda, stelare karaktär.)

Kurslärarens pensel påminde om ett levande, yvigt väsen när han sköljde ur färgen ur den, håren var kortare men samtidigt mjukare än hos de penslar jag använt. Kortare men ändå mjukare? Hur blir det då…? Jag ser det framför mig, men vill känna också. Känna, testa, leka.

Nackdelen är att riktigt bra naturhårspenslar är riktigt, riktigt dyrt. Man får många syntetpenslar för samma pengar…

Fast… Min tanke återvänder hela tiden till den där bilden, av de mjukt vajande penselhåren i vattnet, med den ursköljda färgen virvlande omkring. Mjukt och skönt och levande. Jag har svårt att släppa det.

(Sucker? Moi…?)