Röd gubbe.

På ena sidan stod en ung man och en ung kvinna. De trampade på stället, verkade nervösa och pratade sinsemellan i korthuggna, lågmälda meningar. Kanske om den tjocka bunten nyprintade dokument i hennes famn? De såg i alla fall ut som om de var på väg till något viktigt, något som de laddat länge för. Då fick hon syn på den – den stora senapsfläcken på hans snygga överrock. Ve och fasa! Han fick bort hälften av fläcken med fingrarna, torkar på torra löv vid gatkanten. Hon rotar i handväskan – varför har man aldrig näsdukar till hands när man behöver dem??

Jag stod på andra sidan gatan och såg på. I min ficka låg näsduksfodralet med döskallen som jag ropade hem i en Rosa bandet-auktion på pyssel.net, fylld med svenska ICA-näsdukar. När ljuset slog om till grön gubbe hade jag redan en näsduk redo i handen. ”Brauchst du so ein…?” fick jag ur mig – och duade i hastigheten helt oförskämt (jag lär mig visst aldrig det där…!). Och killen tog emot, tackade förvirrat och vi gick liksom båda vidare utan att stanna – överräckningen skedde ju precis mitt i gatan.

Knappt ett möte, men ett möte ändå.

Jag gillar egentligen inte uttrycket random act of kindness – det känns uppförstorat på något vis. Men det var faktiskt ganska roligt att kunna överraska en vilt främmande människa sådär, bara för att jag nu råkade ha näsdukar i fickan. Jag hoppas att han fick bort fläcken från sin rock – och att mötet de var på väg till gick bra.