Himmel & Ord

Om bloggbehov, reflektioner och målmedvetenhet

| Inga kommentarer

 Jag har, trot eller ej, ett enormt bloggbehov just nu. Min hjärna är en hemtrevligt puttrande gryta av tankar, intryck och funderingar och mitt sätt att hålla grytan kokande har alltid varit att skriva av mig, fundera i text, vända och vrida på saker genom att sätta ord på dem och resonera med dem.

Men det är inte lätt att få till det just nu. Är det inte tiden som tryter så är det orken, eller lugnet, skrivron. Det är som det är. Ett faktum, lite frustrerande – men inget som går att ändra på med mindre än att man kunde ringa någonstans och beställa fler timmar på dygnet, och den beställningen är jag väl inte direkt först i världen med att vilja göra…!

Mest irriterande är alla texter jag trots allt börjar på, men sedan inte hinner slutföra – och sen blir de inaktuella. Jag tänker att bäst-före-datum för vad vi (jag själv inkluderat!) finner relevant är kort, ack så kort. Var det alltid så? Eller följer det med samtidens korta attention-span? Jag vet inte, men jag har väl mina aningar. Häromdagen skrev jag om Thanksgiving och tacksamhet, men texten känns inte klar och nu är Thanksgiving ett minne blott, alla flöden fylls av glögg och ljus och pepparkakor. ’Tis the season.

Ja. Och ’tis the season även för mig, en av årets två stora perioder av reflektion. En sista skälvande månad kvar av 2015 – ett år som inneburit så mycket av förändringar och processer… Hur blev det egentligen? Och vad vill jag med mitt 2016?

Jag hoppas att jag ska hinna skriva några reflektioner åtminstone under vad som nu är kvar av 2015, men inser att det nog inte blir så många – och framför allt inte så långa – stunder som jag hoppas på. Men det är som det är och så får det vara.

Texten nedan skrev jag häromdagen. Antagligen hade jag någon slutpoäng med den då, som jag inte hann få med innan jag blev tvungen att bryta – och nu minns jag inte längre. Men jag lägger upp den ändå. 

***

Jag har fastnat för så kallad microlearning – korta, tydligt avgränsade kurser förpackade i munsbitar som levereras dagligen via epost. Den första jag testade hette Skriv bättre i jobbet och vidarebefordrades raskt som tips till mina kollegor på jobbet, där en fraktion av mitt arbete är att vara inhouse språkkonsult. 


(Jag jobbar ganska hårt på att styra den delen av rollen till att handla om att stötta andras bättre skrivande, istället för att fastna i ändlösa påläggsarbeten. Ja, du vet – när folk kommer in med ”Jo, vi har skrivit den här texten, kan du göra lite språkvård på den?”. Som att språkvården är ett pålägg man brer på den färdiga texten. Tror alla språkvårdare känner igen den varianten – den är en tröstlös Sisyfosfälla, varken mer eller mindre. I verkligheten är det så att en text som språkvårdas i efterhand aldrig kan bli lika bra som om språkvården, eller snarare språkperspektivet, funnits med från starten. Det beror helt enkelt på att enda sättet att göra rätt är att göra det från början. Att ”göra språkvård” på en färdig text blir ofta lite som att bre ett fint pålägg på ett mögligt bröd, för att uttrycka det lite krasst. Men nog m det nu.)

En av de mikrokurser jag går nu heter ”Målmedvetenhet”. Den handlar om att fokusera på rätt saker – ”behålla kompassriktningen” som jag brukar prata om – i den strida floden av måsten, borden, kansken, skulleviljor, budskap, krav och förväntningar vi anfäktas av från alla håll och hela tiden. 

Jag har inte riktigt hunnit med  ens den lilla dagliga kursmunsbiten – det säger något om läget, tror jag bestämt – och är kvar på lektion två fast den femte trillade in i inkorgen idag. Lektion 2 handlar om att blicka bakåt på det senaste halvåret, för att etablera nuläge och startpunkt föreställer jag mig – så att man  sedan kan hitta rätt väg framåt för att nå dit man vill. Tja. Vi närmar oss jul, och det börjar i vilket fall som helst bli dags att utvärdera året och framför allt hösten. Så hur har det varit?

Kursövningen är att sammanfatta med tre ord. Jag väljer: Nytt, osäkert, ängsligt. Det finns såklart gott om fler ord att beskriva hösten med, men jag väljer dessa som har lite utvecklingspotential.


Nytt
är bra, den tänker jag behålla. Nytt innebär för mig inte att alltid ändra saker för ändrandets skull, utan om att undvika slentrianen. Hur van jag än blir vid något, försöka gå in i det med energin som om det vore nytt – varje gång. Det gagnar mig själv och det gagnar det jag gör – förhoppningsvis gagnar det även dem jag jobbar med. Ett verktyg jag tror på för att behålla denna ”ny-attityd” är reflektion, det vill säga det jag gör just nu. Jag är en naturligt reflekterande person, men jag har ändå lite svårt att föra in reflekterandet i jobbrollen, trots att vikten av reflektion är något vi pratar mycket om både på mitt jobb och i arbetslivet i stort just nu. Det känns som något av en klassiker: Alla vet att något är bra och viktigt, men det blir ändå inte av, för att ingen riktigt vet hur man ska göra. 

Men det här är något jag tror på – en keeper i verktygslådan, gäller bara att hitta bästa handgreppet för att använda det.

Osäkerhet och ängslighet hänger ihop, men är inte samma sak. Osäkert kommer utifrån  och handlar om miljön jag befinner mig i. Jag kanske skulle kalla det oklarhet istället, för att särskilja det från ängsligheten – som är min egen. Att en människa blir ängslig i en oklar och osäker omgivning är inget konstigt, men hos mig är en väsentlig del av reaktionen inlärd och hänger ihop med en del av min historia jag helst vill kapa banden med och lämna bakom mig. Det irriterar mig. Det inkräktar på min integritet, och reducerar mig i vissa situationer till föga mer än en av pavlovs hundar, som omedvetet reagerar på inlärd betingning. Frågan är: Vilka verktyg har jag för att jobba bort de här inlärda betingningarna? 

Jag tänker medvetenhet, och att utarbeta strategier för situationer som triggar. Och så reflektion, även här. Reflektion hänger ju ihop med medvetenhhet, och de båda utgör tillsamman basen för strategierna.

Jag antar att ”målmedvetenhet” rent allmänt handlar om att kunna identifiera sina mål, saker man vill förändra, och sedan med medvetenhet och reflektion hitta sätt att nå dit man vill. Någonstans har jag läst något om att varje gång man agerar (målmedvetet) utifrån en plan eller en idé om hur man vill vara istället för att bara reagera med reptilhjärnan som man brukar, stärker man hjärnans synapser för det nya beteendet. Vi nöter helt enkelt in nya signalvägar, och gör på sikt de avvägda beteendena automatiska. 

Samtidigt får man ju inte göra sig själv till ett ständigt pågående förändringsprojekt. Var går gränsen egentligen? När är det nog? Hur mycket svagheter och skavanker hos sig själv ska man lämna därhän? Eller omvänt, med hur stor blåslampa ska man jaga sig själv att ständigt utvecklas? 

Vad är egentligen definition of done här…? Kommer jag ens att märka när jag når dit?

***

Det jag gillar mest med kursen i målmedvetenhet är att den får mig att ställa många frågor. Det är ett gott tecken. Frågorna är alltid viktigare än svaren.

(Det jag gillar minst med kursen är att varje avsnitt avslutas med en hänvisning till en bok, skriven och nyligen utgiven av kursförfattaren. Som av en händelse, liksom. Bah.)

Jaja. Fortsättning följer.

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.