Om boken som det nya visitkortet

Apropå det där med att vilja ”bli författare” som jag skrivit om tidigare – det här snubblade jag över via Twitter tidigare idag. Och blev lite beklämd över just den här passagen:

Fördelarna med att ha skrivit en bok
– Man står ut i mängden
– Det kan leda till fler uppdrag inom din verksamhet och därmed kan du öka du dina inkomster
– Det är bättre än ett visitkort
– Det ger tillfredställelse och du blir ”odödlig” med en bok

Det handlar givetvis om försäljning, och visst talar de här pitcharna med ögonen stint fästade vid våra innersta drömmar? Framgång och odödlighet – och så ett ”visitkort” som står ut i mängden.

Det är det här jag menar när jag säger att jag inte vill bli författare. Böcker som genereras ur skribentens längtan efter odödlighet och status, snarare än drift att faktiskt berätta något.  För att inte tala om förmågan! Varför glöms alltid förmågan bort? En ”författare” som inte kan formulera en sammanhängande mening är bara en liten tröskel i produktionsprocessen, inget egentligt hinder.

Att skriva en bok idag verkar handla mindre om att bidra till mänsklighetens kulturhistoria, än om att profilera sig själv med en bok som visitkort.

(Och det är väl jag som är den största idioten av alla, för att jag inte bara skriver en bokjävel och ser till att få ut den – istället för att ställa idealistiska kvalitetskrav och yra om kultur och nyskapande och berättarglädje och sånt dravel…)

Som läsare blir jag också provocerad av sånt här. När bokhandlarna svämmar över av dussinproducerade visitkortstitlar – blir det svårare att hitta de litterära guldkornen, för de finns ju också där ute. Men de drunknar i störtfloden av författarsjälvförverkligande skräp – och jag är rädd att till slut kanske vi faktiskt inte ens förmår se skillnaden?

Boken jag läser just nu är sådan – en roman om barns fruktansvärda utsatthet i förhållande till grymma och psykiskt felskruvade vuxna, men byggd på stereotypa karaktärer och ett torftigt språk. Jag läser den till en bokklubb – där jag för övrigt ska vara med för första gången – och funderar redan nu (jag är bara en tredjedel in i boken) på hur jag ska lyckas säga vad jag tycker om boken – utan att framställa mig själv som ett hjärtlöst monster som inte tar parti för de utsatta barnen i boken.

Förstå dubbelheten! Boken berör mig inte det ringaste, även om verkligheten jag vet finns bakom den gör det.

Någonstans läste jag att dokusåpapräglade nutidsmänniskor helst vill läsa biografier eller verklighetsförankrade böcker. Som Bitterfittan, Svelands första bok, som blivit något av ett fenomen (jag har dock inte läst den). Och kanske Att springa, eftersom den tar upp och skildrar en brännande verklighet, som vi alla vet finns – och som folk tydligen gärna läser om. Jag kan inte riktigt se motivet där – för boken förändrar ju ingenting, för någon. Och vad gör läsaren, när boken är utläst? Något? Inget?

Ytterst handlar det givetvis om vad böckerna, litteraturen, ska ha för roll i vår värld. Vad är syftet med att läsa en bok?

Hm. Det där är en fråga vi bestämt får återkomma till. Jag lämnar er med tanken, så länge…!

9 comments
  1. Du, en bok som väldigt mycket handlar om mobbning på arbetsplatsen, välskriven, det kanske skulle vara nåt för dig? Skulle gärna höra vad du tycker om den.

    ”Underjordiska timmar”, av Delphine de Vigan är boken i fråga. En annan bok hon skrev kändes lite för mycket som programförklaring förklädd till roman, à la Wennstams ”spänningsromaner”, men ändå väldigt välskriven.

    Den här är bättre ändå. Läs gärna och tyck!

    1. Tja – just nu känner jag mig väl lite på krigsstigen gentemot den här sortens ”issue-romaner”, måste jag erkänna. Även om jag tror dig om du säger att den är välskriven. Jag känner nog mer att jag vill läsa en gammal hederlig Stephen King eller något när jag plöjt den här styggelsen jag håller på med…

      Men jag ska lägga ditt tips på minnet och ta den senare. Jag hade en gång idé till en kriminalroman där en sådan där arbetsplats skulle figurera, kanske kan läsa boken som research… 😉

      Tack för tips!

  2. Rubriken på blogginlägget ”Jag vill inte …” väcker tankar hos mig. Tror att jag återkommer inom kort med ett lite ping-pongliknande bloggskrivarsvar. Delvis om det, men mest om mig själv. =)

  3. Och där var mitt boktips ja, mitt FRANSKA boktips.

    Jag är grovt partisk, eftersom franska är mitt första språk och jag helst läser dem i original. Kanske jag inte ska yttra mig i just det ämnet. 😉

    1. Host… Här får jag erkänna att jag läst slarvigt – har inte ens noterat att det var samma författare. Jag tror jag fastnade på det där med mobbing på arbetsplatsen, som jag inte kände mig så sugen på – och sen vart det teflonminne för resten… Sorry.

      Jag vet inte vem denna Wennstam är och varför hennes (?) romaner är förklädda – men jag föll nog mest för No och jag när jag läste om böckerna på Adlibris. Den fanns som pocket också, det är alltid ett plus…! 😉 Då tackar jag dig för tipset också – och beromursäkt för min tidigare fadäs!

  4. Sådana där företag och coacher som tar tusentals kronor för att göra din bok ”bra” (i det här fallet 20,000) är bara lur. Det är sådant kritikgrupper, agenter och redaktörer gör – gratis. Det värsta är att även om man betalar alla de där pengarna så har man ingen som helst garanti att boken blir utgiven. Därför skulle jag ta allt den där personen säger med en rejäl nypa salt.

    Plus att allt det han säger är helt uppåt väggarna. Det finns hur många bra författare som helst. Mid-list authors kallas de, sådana som har gett ut ett par böcker men inte sålt enorma mängder, och även om de skriver bra försvinner de ofta i mängden. Tro mig, nån som skriver bara för att bli kända, har inget att komma med där. Det tar sådana enorma mängder jobb att skriva en bok, det mesta för väldigt lite pengar. Den som gör det för att bli känd måste verkligen se över sina prioriteringar. Tror jag hörde någonstans att bara de översta två-tre procenten av alla författare blir kända eller tjänar tillräckligt med pengar för att försörja sig själva.

    Så säg gärna att du vill bli författare. Annars kidnappar ju de som inte är seriösa ordet från dig. Eller ja, oss. Och det är inte okej!

  5. Fast det var visst en kvinna det här… Men du vet vad jag menar.

  6. Finns väl ingen fadäs att be om ursäkt för? Sluta nu!

    Wennstam har skrivit Alfahannen och några andra böcker som som sagt känns för genomskinliga i sitt uppsåt för min smak. Och för kassa som deckare också, för den delen… 😉

    Kom mest in för att säga att jag tänkte på dig när jag såg Sir Ken Robinson, på Skavlan, som jag tycker är ett irriterande program, för intressanta gäster blir avbrutna och behandlade på ett så snuttifierat sätt. Men det var en angenäm bekantskap, som jag hade missat hittills. Det händer för mycket annat i mitt liv moahahaha.

  7. […] passus som har med Jennys blogginlägg att göra — Därför småler jag lite åt formuleringen som Jenny kommenterar: ”Det kan leda till fler uppdrag inom din verksamhet” och ”du blir […]

Lämna ett svar till Kaia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *