Va? Hur gick det här till?

Helt plötsligt, nästan utan att man vet ordet av, har man skickat in det där som man jobbat med så länge. #uppsatskoma:t, opponeringssvettats och kompletteringskräkts över.

Med en rungande antiklimax bestämde jag mig helt sonika för att rapportskrället fick vara klart. Med två dagar till godo den här gången.

Visst skulle jag kunna göra mer. Skriva om avsnitt. Lägga till saker i analysen (särskilt idag, då jag roat mig med att skriva in beslutstexter för hand, eftersom det blev snyggare och troligen gick fortare än att få min skraltiga skanner att prestera något presentabelt, har jag hittat mängder av saker i texterna som jag inte fått med), putsa, pyssla och fixa.

Men näeh. Nu får det vara bra. ”Good enough”. Damn right.

Men betyder det att…?
Är det verkligen…?
Kan det vara…?
Är det alltså… sommarlov nu?

#uppsatskoma, the full story

Man har aldrig roligare än man gör sig, sägs det ju. Och när man sitter fasttjudrad vid datorn för att skriva uppsats i över en vecka, då vill det till att man gör sig så rolig man kan, för att liva upp tillvaron både för sig själv och sina medmänniskor.

Det började med den första bilden, som i sig bara var en repris på en likadan bild jag tog förra året – då med texten #tentakoma. Fast då släppte jag temat med den där enda bilden. Det gjorde jag inte i år…!

För er som missat årets bildserie – enjoy!

20140514-221724.jpg

Startskottet…

 

20140514-221737.jpg

Kaffet…

 

20140514-221749.jpg

Skrivbordet, version 1…

 

20140514-221802.jpg

Skrivbordet, version 2…

 

20140514-222007.jpg

Skrivbordet, den portabla varianten…

 

 

20140514-222037.jpg

”Läget är förtvivlat. Vänligen skicka chåklaaa…”

 

 

20140514-222051.jpg

Cortado på kvadrupel espresso. Se så pigg man blir!

 

20140514-222106.jpg

Rymningsinstinkten: ”Fan ta #uppsatskoma! Idag tar jag ledigt!”

 

Och sen, utan att man riktigt förstår hur det gått till: Inlämningen. Och efterfesten.

20140514-222119.jpg

Om skrivlust och skrivklåda, uppsatser och pannben

Ur led är tiden – eller om det möjligtvis bara är jag själv. En god stund har jag suttit här nu och stirrat på skärmen. Jag vill skriva nåt, hojtar alla fingrarna och det liksom kliar och rycker i dem – lite som det gör i mig när jag vill upp och träna på morgnarna fast jag egentligen borde vilja ligga kvar i sängen och sova en timme till.

Okej, säger jag. Då skriver vi nåt.

Ja. Så långt kom jag alltså. Och sen blev jag sittande här, stirrande på skärmen en lång stund. Lusten finns, men huvudet är tomt.

(Det där är ju en klar fördel med morgonjoggandet, där spelar det ingen som helst roll att huvudet är tomt – tvärtom, det är nästan en fördel. Jag fyller skallen med träningsmusik och kör på. Ju mindre jag tänker dess bättre.

Det är uppsatsskrivandet som ställer till det för mig. Å ena sidan borde jag jobba en stund till nu på kvällskvisten när lugnet lägrar sig och terroris… eh, barnen somnar, å andra sidan orkar jag verkligen inte, inte när hjärnan känns som ett urblåst påskägg. Å tredje sidan har jag det här suget i fingrarna efter att skriva i alla fall – jag skämtar inte, det påminner faktiskt om rastlösheten jag får under träningsfria dagar. Å fjärde sidan kan jag i alla fall inte.

Å femte sidan kom jag visst igång till slut, trots allt. Fast det tog emot.

Av #uppsatskoma återstår nu en helg och två arbetsdagar. Det har gått trögt ett par dagar, men jag ska nog få ihop det. Jag är inte så orolig, mest uttråkad. Folk brukar kommentera mängden självdisciplin som måste behövas för att plugga så mycket och så länge på distans som jag gjort. Jovars, säger jag. Och det är inte direkt så att det krävs mindre självdisciplin i maj än det gör i, säg september…

Såhär års är distansplugg helt och hållet en fråga om tjocklek på pannben. Så är det bara.

Berg- och dalbanedag

Jag sitter med bävan och blänger på regnet utanför – det har hållit i sig hela dagen, men yr.no menar att det ska bli en lucka nu ikväll, ungefär cirka lagom till min så hett efterlängtade fotorunda nere i hamnområdet. Det ser mörkt ut, men än är den inte bortregnad. Hoppet är det sista som lämnar människan…

skriet_munch_4510

För övrigt går det bra visset med uppsatsskrivandet. Idag har varit en sån dag då man skriver ett stycke, skriker ut sin frustration över den patetiska floskelsörjan man åstadkommit, deletar alltihop, rycker åt sig närmsta kursbok, läser nåt som verkar smart, skriver ett stycke – och upprepar från frustrationsskriet. Ad nauseam, som en väninna brukar säga.

Hade det inte varit för att förmiddagens presentationsuppgift gick så förbannat bra, skulle jag ha varit redo att bryta ihop just nu. Men förmiddagen var en rejäl revansch, av det slag som man kan leva på ett slag – en smocka åt ett komplex jag gått med i sisådär 20 år eller så.

För tjugo år sedan… Nej 22 förresten, för det var ett av de första kursmomenten på högskolan – jag var 19 och hade just flyttat från Eslövstrakten till Kronobergsskogarnas metropol, Växjö, för att skolas i de högre vetenskaperna. Bland annat muntlig framställning. Inför videokamera. Det är fortfarande, allt inräknat – barnafödande, visdomständer, you name it – det jävligaste jag har gjort i mitt liv. Jag har ingen aning om vad jag pratade om, eller om det gick bra i någon mening. Men jag minns chocken efteråt. När man var tvungen att titta på eländet och få kritik.

Jag var som sagt 19 år, en tämligen illgrön och osäker 19-åring. Jag är säker på att folk sa snälla saker och att jag inte gjort  katastrofalt dåligt ifrån mig. Men det enda jag minns och har ältat sedan dess är min röst – och den satans dialekten. Jag hade aldrig hört den förut.

(Nej, ni som känner mig idag har ingen aning. Ni måste bege er till någon av de mellanskånska bonnhålorna och ställa er mitt i en folkmassa med vidöppna öron för att förstå. Så talade jag också på den tiden. Det hade funkat fint i 19 år, men nyss instigen i den akademiska världen var kulturkrocken ett (ljudligt) faktum.)

Och jag har inte utsatt mig för att behöva höra eländet sedan dess. Förrän idag – då jag var tvungen. Jag skulle presentera en undersökning jag jobbat med under våren, enskilt inför läraren och under inspelning. Nu är det givetvis inte samma sak att göra en sån grej vid 41 som det var vid 19. Men när läraren lämnade feedback direkt efteråt, och för det första använde ordet ”fantastisk” minst i minst fem olika sammanhang, och för det andra inledde med: ”otroligt behaglig att lyssna på”, ”levande röst/intonation”, ”fantastisk nivå av talspråk” och så vidare… Då känner jag faktiskt att jag kan leva med att resten av #uppsatskoma-dagen gick åt pepparn.

(Och att fotorundan regnade bort, för nu blev det bestämt så också. Fast det svider mer än uppsatsfrustrationen, måste jag erkänna. Hade behövt en sådan batteriuppladdning just nu.)

***

Normalt ägnar jag mig inte åt fullt så här skamlöst skrytande, vare sig här eller på andra ställen. Men just det här var faktiskt ganska stort för mig. Jag kan göra presentationer, så mycket har jag förstått förut. Jag kör ad hoc om grejer jag kan och improviserar när det kniper och det brukar funka fint. Men det där med rösten och dialekten har ändå förföljt mig sen den där gången i Växjö, när jag var 19 och hörde mig själv ordentligt för första gången.

Here we go again – #uppsatskoma

uppsatskoma

Japp, nu är det dags igen. En vecka till terminens största (och sista, förutom slutseminarium och opponering och sånt krafs) deadline. Egentligen inte så blodigt, men ett brokigt och besvärligt material jag inte känner att jag har hundra procent koll på, så det är lika bra att utropa undantagstillstånd på en gång och dyka in i #uppsatskoman, för säkerhets skull.

Har redan laddat med morgonträning, en trippel espresso och en skål nötter, och är redo att producera alla textanalysers moder idag.

Och så kom jag på att jag nog var mer än lovligt förvirrad igårkväll, när jag helt ur det blå lade upp min träningsspellista på Spotify – mest för att jag inte hade något bättre att skriva om. Egentligen var ju min lite mer snillrika plan att lägga upp den här listan idag:

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:user:jenny_li:playlist:0Ei8bX1waBmHILUmpLR2VE” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Den innehåller just nu bara en enda låt, men har den högst användbara funktionen att den är ”kollaborativ”, det vill säga socialt delbar och bearbetbar, så att säga. Du kan lägga till musik på den.

För mig är de två viktigaste framgångsfaktorerna under en tenta- eller uppsatskomavecka: 1) kaffe och 2) musik. Så om jag fixar kaffet, så kan väl ni som läser hjälpas åt att fylla på musiklistan, så jag har massa bra saker att lyssna på under veckan?

Tack på förhand – och catch u on the flip side…