Från en småländsk tjärn…

De senaste åren har barnen haft sitt höstlov i början av oktober – när hösten är som vackrast och man fortfarande kan ha ganska mycket tur med vädret – och det har vi haft också. Tur. Och ljuvliga höstlov med höga blå himlar och färgsprakande skogar.

Höstfärger_650

I år var höstlovet senare – och det passade egentligen bara bra eftersom det då sammanföll med att min nya kurs startade i Växjö. Men det innebar förstås också att höstens ruskfas redan inletts, och det här året var det glest mellan glimtarna av himmelsblått mellan blygrått och duggregn.

Fast en (1) dag med uppehållsväder, ljus och färger fick vi. Vi tillbringade den vid en småländsk tjärn.

Tjärnspegel-650

Vattnet låg sådär spegelblankt som det egentligen bara gör i sagor och filmer – fast det ville till att jag var kvick om jag ville fånga den där magiska stillheten, för sönerna ägnade sig helhjärtat åt att leta upp stenar, stockar och allsköns bråte att kasta i vattnet med praktfulla plums och ringar i kors och tvärs på vattnet.

Mina barn och jag har lite olika syn på hur man bäst njuter av en stillsam skogstjärn, kan man väl säga…?

Trädbrott-650

”Var försiktiga så ni inte har sönder något i naturen”, sa jag. Äldste sonen såg tankfullt på mig och frågade om inte naturen själv har sönder saker ibland. ”Jodå”, fick jag förklara. ”Det finns djur och växter som lever av andra djur och växter, fast då är det ju liksom… naturligt.”

Sen hittade vi det här trädet. Det hade knäckts av sin egen tyngd, och vi kunde tydligt se hur hela stammen var fylld av gångar från små, små djur som ätit sönder hela trädet inifrån. Det fanns rester också, som såg ut som sågspån, men ingen mänsklig såg hade kommit nära det här trädet. Det var djur som haft sönder det. Helt naturligt.

Tjärnglitter2-1

 

Det sägs att regn förstärker färgerna – och det kan nog så vara, även om regniga dagar oftast mest framstår som trista och färglösa. Och när regnet samlas som glittrande droppar på löven i vattnet… då känns de regniga dagarna nästan värda att uthärda. För det vackra som regnet gör.

Lingonblommor-1

Och just som vi lämnade tjärnen och gick tillbaka till bilen, det kanske märkligaste av allt. Blommande lingontuvor – i oktober.

Jag är egentligen inte mycket för skrock och vidskepelser, men just det där tar jag (av skäl som nog är uppenbara för några av er som läser, men knappast för er alla… fast så får det vara den här gången) som ett synnerligen gott omen och förebud om en ny vår – mitt i hösten.

Bilder från en resa: Gotland

Visbyskylt

Är det något jag är ohemult usel på, så är det att göra resereportage – trots att resande för mig per definition innebär att kameran både är med och används flitigt. När man kommer hem är det så lätt att in i vardagen och stressen igen – det berömda häret och nuet som tar all tid och all energi. Och bilderna blir bara liggande.

Men det hjälper, avsevärt, att ha rest i sällskap med vanare och flitigare fotonördar, som pepprar gruppforumet med ständigt nya bilder från resan. Då duger det ju knappast att mina bilder ligger och skräpar tills resan är både glömd och preskriberad – då får man ju liksom hänga med lite…!

Visbybär

Fast sen är det ju det där med urvalet. Hur skildrar man ett resmål i bilder? Hur fångar man en plats själ och essens i färg och form? Vad vill jag egentligen säga med denna kvist översållad med röda bär av okänd art? Bilden är tagen i Visbys botaniska trädgård, men det syns ju lika lite i den här bilden som i den blombild jag lade upp häromdagen.

Jag tror att jag tilltalas främst av kontraster i bilder – oavsett omdet sedan handlar om färger, former, närheter och avstånd eller andra slags kontraster. Röda bär i en grön trädgård kommer alltid att fånga min uppmärksamhet. #sucker

Visbyportar

Å andra sidan kan mönster, upprepningar och symmetrier också vara lite spännade ibland – kanske just genom att vara förutsägbart och vilsamt? I bildanalys får man lära sig att symmetriska bilder signalerar stabilitet och trygghet. Tja, kanske…? (Fast frågan kvarstår ju – vad vill jag egentligen säga med den här bilden?)

Visbyruin1

Visbyruin2

Något som jag tyckte var häftigt, för att ge mig på någon sorts kulturhistorisk analys av Visby, är att de gamla kyrkoruinerna låtits stå kvar – trots att de medeltida kyrkorna i Visby rimligen måste ha fallit långt innan begreppet kulturminnesmärke uppfanns.

Någonstans känns begreppet ruin en smula vanvördigt – på något sätt känns de här kyrkorna fortfarande som kyrkor. Fallna, raserade katedraler, men lika fullt katedraler.

VisbyRingmur

Och så muren. Visby ringmur, som fick mig att känna mig som förflyttad in i Astrid Lindgrens sagovärld och vänta mig svarta väktare komma farande på löddriga hästar man fladdrande schabrak och stridsropet ”All makt åt Tengil, vår befriare!” skallande i luften. Och det var bra. För jag var varken rädd eller någon liten lort. Bara förundrad över tidens tecken och deras närvaro i nuet.

(Och därtill ganska lycklig i mitt fotonördande.)

Ruin_Östergarnsholm

Annars var känslan jag fick under Gotlandshelgen nog mest av allt – frid. En högst påtaglig känsla, jag kunde nästan känna vardagsstressen sippra ut genom porerna, och absorberas av tystnaden och lugnet på öjn. En sällsam upplevelse. Eftersom vi hade bofasta gotlänningar med i gänget åkte vi runt till de mest obskyra platser, så här års dessutom övergivna av badjävlar/fastlänningar, i jakt på bilder som skulle vara någorlunda nya för oss alla. Bilden ovan är tagen på Östergarnsholm, en ö utanför öjn så att säga.

Vi blev utforslade med en privatlejd fiskebåt, och lovade hämtning efter tre timmar. Jag såg mig omkring från kajen, såg ingenting särskilt utöver grästorvor och fårskit, och undrade stilla vad i höga håvete man skulle ta sig till på den här holmen i tre hela timmar innan båten (förhoppningsvis) återkom för att föra oss tillbaka till den relativa civilisationen. Sedan började jag gå. Det fanns en fyr i en ände av ön och ett annat slags torn i en annan, så hela flocken började strosa ditåt. Det såg så beskedligt flackt ut, jag hamnade lite på efterkälken men förstod inte riktigt hur långt efter jag faktiskt var – jag såg ju de andra hela tiden en bit framför mig. Men det tog mig faktiskt 1,5 timmar att gå till det där himla tornet.

Och väl där krävdes ingen avancerad matematik för att lista ut att det nog var läge att skippa omvägen till fyren om jag ville hinna med båten igen… Och det ville jag ju.

Rauk

Sist men inte minst: En rauk.

Man kan inte åka till Gotland – som fototurist i alla fall – utan att fotografera en rauk. Här har ni min. Det var ett säreget landskap där jag tog den här bilden, kargt och vindpinat. Och där stod dessa stolta men sorgsna stenskulpturer. Som lite övergivna av själva naturen som skapat dem.

(Jag tog faktiskt fram skissblock och penna och skissade av några raukar också, men har inte tagit mig tid att färglägga/göra färdigt dem ännu, så de är än så länge bara slarviga konturer i boken. Någon gång ska jag bli så snitsig med skissblock, penna och akvareller att jag har grejerna redo i byxfickan (jadå, jag har en akvarellbox för 14 halvkoppar som är mindre än en mobiltelefon och plättlätt ryms i en jeansficka) och varvar plåtandet med måleri. Riktigt där är jag ännu inte – dels av blygsel, dels av orutin. Processen med att lära öga och hand att samarbeta vill jag nog helst genomlida utan publik… Den är plågsam nog som den är, tackar som frågar.)

Marked by life, still standing

MarkedByLife_650Marked by life, still standing

 

I helgen var jag på Gotland för att fotografera, tillsammans med en drös människor jag aldrig hade träffat förut men gärna träffar igen. En synnerligen bra helg, på hela taget.

Det var för övrigt första gången på nästan 30 år som jag befann mig på Gotland – jag vill minnas att jag var fjorton år förra/första gången. Att döma av hur mycket jag inte mindes av öjns alla sevärdheter, som jag är säker på att mina föräldrar vallade runt oss på den gången, får jag nog skamset erkänna att min definition av ”sevärdheter” på den tiden nog inbegrep yngligar i 18-årsåldern snarare än karg och orörd natur eller ringmurar med aldrig så medeltida anor… Hm. Ack, ungdomens aningslöshet.

Fast jag måste erkänna att även nu, när jag sitter och går genom helgens bildskörd är det ändå inte främst några vyer över karghet och fornminnen som dyker upp. Mer blommor, skyltar, graffiti, småkrafs-på-strand-i-skymningsljus och sånt där. Jag är nog ingen vidare vare sig landskapsfotograf eller arkitekturfotograf, egentligen. Det är helt enkelt inte den sortens bilder jag fastnar för – även om jag understundom ändå tar dem, för syns och den goda sakens skull.

Bilden ovan däremot, den är nog ganska typiskt Jennyistisk. En lätt skröfsig blomma, genomlyst av en varm, nedåtgående höstsol – färger, linjer och en tänkbar berättelse att hjälpa på traven med en kort bildtext.

Inte säger det mycket om Gotland. Men kanske något om livet?

***

(Inte för att jag på sistone varit så aktiv att ni märkt någon skillnad, men de senaste dagarna har bloggen faktiskt varit inaktiv på grund tekniskt strul. Nu är den lagad igen och bloggvärlden ligger för mina fötter. Äääntligen!)

 

Om platser som släpper in

Somliga platser växer på en, gör sig till ens egna utan att man egentligen märker hur det går till. Det där har jag talat om förr, inser jag – men nu är jag i alla fall här igen.

Och konstaterar att en del platser är ens egna hur främmande de än är, hur sällan man än besöker dem, hur obegripliga deras språk än ter sig för ens egna öron. Medan andra platser aldrig släpper in en, hur länge man än bor och försöker leva där.

(Jag tror att man kan överleva på sådana platser, men aldrig verkligen leva där.)

Man lär sig efter hand att se och känna igen drag i kulturen omkring sig, men vissa av dem kan man aldrig fullt ut sätta fingret på. De finns där, man känner dem, märker dem… men kan ändå inte definiera dem. Men om platsen släppt in dig, låtit dig komma, verkligen komma dit… då spelar det ingen roll. Platsen är din och du är platsens och det är gott så.

Fast för den sakens skull kan du ju gärna vilja veta och förstå mer. Vad de pratar om till exempel, i de där flödande, böljande ljudströmmarna de släpper ur sina munnar. Nästa år. Då ska jag ha lärt mig. Då.

Reserapporten som låter vänta på sig

Det jobbiga med att resa är den där ”rapportplikten” som drabbar en när man kommer hem.

– Åh, hur var det, få se på bilderna, när kommer bloggposten?

Det är larvigt, jag vet – men jag blir superstressad av det där. Många gånger så superstressad att bloggposten aldrig kommer, berättelsen stockar sig i halsen och bilderna – tja, de ligger kvar där de ligger på minneskortet. Till dess ingen längre kommer ihåg att fråga. Och vid det laget har jag ju själv också tröttnat. Och glömt.

För att inte tala om allt annat man kommer på under tiden, medan man väntar på lust och tid att dra hela reseberättelsen – men liksom inte får skriva om, för att man inte hunnit berätta om sin resa än. First things first och plikten framför allt.

Fast jag är bakvänd som alltid, och kommer mest på allt möjligt som inte alls har med New York att göra, fast jag nyss var där, fast det var en resa fylld av intryck och upplevelser. Så fylld faktiskt, att jag i lördags krävde att få gå i Central Park större delen av dagen, för att jag helt enkelt inte orkade se och ta in mer.

(Eller så är det just därför. Det blev så trångt i huvudet att saker och ting måste få trilla ner i sin egen takt innan de är mogna att berättas om…? Kan vara så också.)

Hursomhelst. Jag har bestämt mig för att jag är så gammal nu att jag skiter i hur man ”ska” göra. Det är ändå kört för mig, jag kan lika gärna göra som jag vill. När jag vill. Så så får det bli. New York-bilder och -berättelser kommer när de kommer. Och bli inte förvånade om det dyker upp helt annat grejs innan dess. Just nu orkar jag inte befatta mig med den där överfyllda bingen med New York-intryck – men det innebär inte att hjärnan helt klappat ihop och gått på semester.

Business as usual, och reserapporterna kommer i sinom tid – mest troligt i form av spridda och lösryckta bilder och intryck, för så vill jag ha det.

Jag är tant nu. Såna får vara envisa och bångstyriga bäst de vill, så det så!