Etikett: recensioner

Första gångerna jag hörde talas om Anne Swärds bok Till sista andetaget, var i några spridda tweets som undlapp väninnan fru Jensen medan hon läste den. ”Vilket språk!” utbrast hon bland annat – och eftersom fru Jensen själv skriver som en ordkonstens gudinna var det inte svårt att räkna ut att det här var något utöver det vanliga.

Och det var det också.

Det är mycket lättare att skriva recension om en bok man inte gillat – det man retar sig på medan man läser är oftast lättare att sätta fingret på än den där odefinierbart upprymda lyckokänslan man får när man verkligen berörs och tycker om en bok. Vad var det jag tyckte så mycket om egentligen? Min väninnas utrop om språket fick mig att lite felaktigt tro att språket i sig var något särskilt, vackra ord och komplexa ordbilder. Men Anne Swärds språk är snarare avskalat enkelt – vilket förstås rymmer sin egen skönhet… men det är också något mer.

Det är sättet att berätta som berör mig starkast. Jag undrade flera gånger medan jag läste varför den här romanen inte var kurslitteratur på skrivkursen jag läste på Mittuniversitetet förra året. Det här är en klockren lärobok i vad ”gestaltning” egentligen är. Det vanligaste felet amatörförfattare gör när de ska skriva är att de berättar för mycket. Gestaltning handlar om att ”visa” istället. ”Show, don’t tell”, brukar man säga på engelska – och det uttrycket var också ungefär det mest konkreta jag lyckades få ur mina kurshandledare. Nå – hade de istället satt den här boken i händerna på oss och sagt – det HÄR är gestaltning, så hade inte en enda av oss behövt fråga igen.

De flesta författare växlar mellan ett berättande anslag och ett ”visande”/gestaltande – och det är helt okej. Anne Swärds bok kommer med sin berättarstil, nära hundra på gestaltarskalan, så intensivt nära att man nästan känner luften förtätas till dubbla densiteten medan man läser. Det är romanmagi.

Berättartekniken, den intensivt närgångna prosan, kräver en hel del av mig som läsare. Inte så mycket i form av ansträngning som i form av inlevelse. När jag läst ut boken var jag vimmelkantig och känslomässigt rastlös, inte av separationsångest som jag ibland får när bra böcker tar slut, utan mer som om jag suttit länge på en hög höjd med tunnare luft utan att märka syrebristen.

Ändå är Till sista andetaget en oerhört stillsam bok. Den rymmer dramatik, men alltid skildrad med en saktmodighet som skulle ha kunnat fungera som en sordin – men på något paradoxalt sätt blir stillsamheten här närmast förstärkande. Och jag älskar den paradoxen.

För ett knappt år sedan (va? är det inte mer??) läste jag boken Hohaj av Elisabeth Rynell. Det var en annan bok som berörde mig starkt, trots att den egentligen var en sorts bok jag inte är så förtjust i. Kärleksromaner eller relationsromaner är egentligen inte min grej – genren rymmer alltför mycket dravel, det är alltför långt för mellan tuvorna av litterärt guld i kärleksträsket, för att jag ska orka lära mig navigera där. Men Till sista andetaget och Hohaj är två böcker som utgör just sådana ”tuvor”, och på många sätt tycker jag att det finns paralleller mellan de här böckerna – språket, gestaltningen, berättelsestrukturen. Den intensiva stillsamheten.

En sak jag funderade på under sommaren och semesterperiodernas formliga hetsläsning var att jag inte har några favoritförfattaren. Jo, en: Stephen King. Men allt annat jag läser, läser jag mer eller mindre slumpmässigt. Snubblar på en titel här, ett schysst bokomslag där, kanske en spännande bloggrecension någon annan stans. Väldigt sällan läser jag mer än en bok av samma författare. Det ska jag försöka ändra på nu. Och Anne Swärd är definitivt en författare jag vill läsa mer av.

Eftermiddagen den 22 juli 2011, timmarna innan regeringskvarteret i Oslo sprängdes i luften och mördaren steg i land på Utøya, hade jag suttit i parken och läst den här boken – Jag är bröderna Walker av Jan Kjærstad – medan barnen lekte. Den handlar, åtminstone på ett plan, om en norsk statsminister som står inför ett hot mot rikets säkerhet och måste agera för att rädda sitt folk.

Under kvällen och natten och helgen som följde blev händelserna i verklighetens Oslo allt överskuggande, och det kom att dröja ända till semestern, till en Italiensk, ouppkopplad sandstrand, innan jag läste ut boken. Men även med det avståndet kändes parallellerna uppenbara. Inte så mycket i berättelsen i sig, utan snarare detta att läsa om en norsk statsminister som ställs inför ett hot om angrepp – samtidigt som minst hälften av mina tankar befann sig i samma land, samma huvudstad, där en verklig statsminister just handskades med konsekvenserna av ett realiserat hot.

Det var helt enkelt omöjligt att läsa boken utan att tänka att den på något plan handlade om verklighetens Jens Stoltenberg, den norske statsminister som mitt i det svarta, obegripliga, hemska visade en mänsklig närvaro och personligt engagemang som vi sedan länge slutat drömma om i svensk politik.

Det färgade min läsning. Jag kom på mig med att ställa ganska irrationella frågor. Hade mördaren läst den här boken? Hade Stoltenberg? Vad tänkte Jan Kjærstad när han såg nyheterna om händelserna i Oslo och på Utøya? Jag funderade på de där sakerna, fast egentligen var det inte relevanta frågor. SÅ parallell är inte handlingen i boken – som först och främst skildrar den blivande statsministern under en period i tonåren, genom de dagboksanteckningar han skrev då. Det är bara i korta passusar vi får möta den vuxne statsministern och hans våndor inför den annalkande krisen.

Man brukar säga att en bok är ett samarbete mellan författaren och läsaren, att bara hälften av boken utgörs av de ord som står tryckta på bokens sidor, resten fyller läsaren i utifrån sin fantasi, sina referensramar, sin världsbild. Den här boken fick på sätt och vis även en tredje medförfattare, eftersom situationen (i vid mening) i vilken den lästes i sig färgade berättelsen och läsningen så starkt. Det var en mycket intressant upplevelse.

I vanlig ordning var det här en bok jag snubblade över och valde mest av en slump. Jag läste nåt om Kjærstad någonstans, slog upp honom på närmsta nätbokhandel – och föll sedan för titeln. Jag är bröderna Walker. Den tycker jag fortfarande mycket om – liksom det tema i boken som gett upphov till titeln. Huvudpersonen ser att varje del av verkligheten har många nyanser, kan ses ur många perspektiv – och förmågan att urskilja mångfalden perspektiv på en och samma sak, gör att han ser sig själv som flera personer. Bröderna Walker.

Egentligen är Bröderna Walker-temat djupare än så, vävs in i andra delar och teman i berättelsen – och egentligen går ingenting av det att bryta ut och förklara utan att samtidigt förklara hela boken. Och det vill jag ju inte göra. Den här boken var inte alls vad jag väntat mig – och den var därtill ganska tung att läsa, inte bara på grund av det ”Walker-perspektiv” som händelserna i Oslo tillförde min läsning. Den är helt enkelt en oerhört kompakt berättelse, i nära nog varje mening finns tankar och referenser som pekar vidare i någon riktning, som man måste stanna upp och fundera på, inte genast kan ta till sig (för att referenspunkterna anges först senare i boken) och så vidare.

Det här är inte en bok för slöläsning, det här är en bok som kräver. På det bra sättet. Det är en bok som sätter igång saker, tankeprocesser – påminner om saker vi lätt glömmer bort om vi bara slöläser, slözappar och slösurfar. Mitt exemplar är fullt av hundöron på sidor jag vill komma tillbaka till och fundera vidare på, på ett eller annat sätt, av en eller annan anledning.

Och fler böcker av Kjærstad står definitivt på min framtida att-läsa-lista.

Jag har några böcker kvar att recensera sen Spanien-veckan – tänkte klämma in dem alla i ett inlägg:

Ingen av de här båda böckerna, No och jag av Delphine de Vigan och Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon gjorde intryck som motsvarade förväntningarna. Jag misstänker att det snarare hade med förväntningarna att göra än med böckerna i sig, för det var verkligen inget fel på böckerna i sig – båda välskrivna, väl berättade och skildrande personligheter utöver det vanliga.

No och jag handlar om 13-åriga Lou som lovar sin gräsligt stränge lärare att hålla föredrag om en ung hemlös kvinna, som hon ska intervjua. Allt det här säger hon utan att tänka – hon är rädd för sin lärare, men ännu mer rädd för att hålla föredrag, och hasplar ur sig ett ämne på måfå. Och sen – samma dag eller några dagar senare – råkar just No, en 18-årig hemlös flicka, fråga just Lou i människohavet på Gare d’Austerlitz om en cigg. Som av en händelse.

Jag måste erkänna – jag läste nästan hela boken och väntade mig en Bobby-vändning (länk till Youtube), att Lou skulle vakna och upptäcka att hon drömt alltihop… Men det är förstås jag det. Jag känner mig hjärtlös som inte blir mer berörd av den här boken än jag blir, men jag tycker att alltihop känns förutsägbart, bitvis direkt konstruerat.

Förra året läste jag Mats Ödéens Dramatiskt berättande – för övrigt på just samma spanska hotell som vi semestrade på i år! – och den tänker jag på nu, när jag försöker förstå varför No och jag inte riktigt når mig. Jag tror att det är just avsaknaden av ett dramatiskt berättande som gör att jag inte riktigt berörs av de Vigans bok. Det finns ingen tydlig konflikt, ingen uppbyggnad – åtminstone ingen som lyckas bära berättelsen dramatiskt. Lou beskrivs som ”överintelligent” och har det förvisso jobbigt hemma för att hennes mamma lider av depression – men det där utgör ingen konflikt i berättelsen, utan mer en genljudande mollsträng, en sorg som färgar berättelsen. Flera sådana finns – men jag hade efterfrågat ett berättartekniskt crescendo, åtföljd av en explosion! Eller åtminstone en liten puff eller nåt…?

Så nej. Jag blev inte så värst imponerad av den här romanen, fast jag rent av gått och sparat på den för att jag var så säker på att jag skulle älska den. Hm. Jag måste sluta göra sånt.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är desto mer dramatiskt upplagd – och tekniskt en skicklig gestaltning av en autistik tonåring vars världsbild vacklar och faller samman. Som läsare blir jag frustrerad och måste ideligen påminna mig om att huvudpersonen har ett funktionshinder som gör att han reagerar och tänker och agerar som han gör – och just så kan mötet med autister vara.

Så det är en riktigt bra bok – men samtidigt jobbigt att läsa på grund av den där frustrationen. Jag kan också irritera mig på att själva berättelsen, händelserna som berättelsen bygger på, verkligen är oerhört besynnerliga. Det gör att boken förlorar i trovärdighet för mig – och jag kan känna att gestaltningen av huvudpersonen, som jag tycker är välgjord och väcker viktiga tankar kring hur vi människor bemöter annorlundaskap, skulle ha gjort sig bättre i en lite mindre bisarr miljö.

Kanske hade de bisarra händelserna och omständigheterna känts relevanta om boken varit skriven med mer humor – men det här är ingen humorbok, det här är en tragedi. En modern och angelägen relationstragedi. Och jag önskar att jag tyckt bättre om den än jag gjorde…

 

Ja, huruvida jag är en särdeles våldsam läsare ska jag väl inte själv svara på, men såhär såg Stephen King-boken jag tog med på semestern ut när jag var klar med den. Sönderfallet började strax efter ankomsten till Spanien, och de sista 350 sidorna av boken fick jag i princip speedläsa i form av ett intrikat lösbladssystem, för att hinna genom boken innan jag började blanda ihop sidorna helt och hållet.

Sånt där händer inte ofta, men när det väl gör det undrar man gärna varför man envisas med att köpa pocket, och inte inbundet. (Nästa gång man checkar in på Adlibris och kan välja fem pocket eller en inbunden, undrar man inte längre. När man tappar en inbunden Stephen King på näsan är undran inte heller särskilt påträngande.)

Hursomhelst – förutom att sönderfallshastigheten nära nog översteg min modesta läshastighet, var boken riktigt bra. Jag har hittills inte skrivit så mycket om Kings romansvit om Det mörka tornet, trots att King är den författare jag läst mest av och ständigt återkommer till – OCH trots att jag gillar serien skarpt. (Jag kommer nog att investera i en snygg inbunden upplaga för bokhyllan sen, den här serien är för mig en ”keeper”!) Det har varit svårt att ”recensera” när jag fortfarande känt att jag är i början av denna monumentala helhet. Nu, när jag är en bit förbi halvvägs, känns det som om det kan vara läge, trots allt.

Jag läser serien medvetet långsamt – inte av någon romantisk ”jag-vill-inte-att-den-ska-ta-slut”-panik (även om jag misstänker att slutet på sista boken kommer att medföra en gruvlig separationsångest… Jag brukar bli kollrig när jag läser ut böcker jag umgåtts med länge, den här serien lär jag ha hållit på med i några år innan jag blir klar… Huga!), utan för att böckerna faktiskt är rätt mastiga. Magiker och glas, som alltså de bedrövliga bokresterna på bilden hette, var exempelvis 729 sidor lång. Den är bok nummer fyra i serien…

(Helena, som är en ännu flitigare Kingläsare än jag, benämner Kings åkomma ”litterär elefantiasis”. Hm. Det ligger nåt i det, faktiskt…!)

När jag såg Sagan om Ringen-filmerna, tyckte jag först att Sagan om de två Tornen var svår att förhålla mig till – den var ju liksom sådär… ”mitt i”. Det mörka tornet rymmer hela fem (tjocka) böcker som är just sådana ”mellandelar”, och därmed egentligen vare sig har början eller slut. Här är det däremot just två av dessa mellandelar som blivit favoriter såhär långt; De tre blir dragna (bok nummer två) och så just Magiker och glas – ni vet, lösbladssystemet på bilden.

Om jag säger att jag gillar att läsa Stephen King, så antar du antagligen att jag gillar genrerna skräck och fantasy, eller hur? Fel. Om du frågar mig vilka genrer jag generellt undviker i bokväg, så kommer jag att svara skräck och fantasy. Särskilt fantasy.

Men Det mörka tornet är fantasy – och jag älskar serien förbehållslöst ändå.

Förvisso måste man sortera in Det mörka tornet under så kallad ”urban fantasy”, som lätt förenklat står med ena benet i vår egen nutidsvärld, och låter fantasivärlden glimta fram i eller genom den. Och än så länge har jag inte stött på en enda alv eller troll – inte ens något riktigt monster kan jag påminna mig i någon av de fyra första böckerna av serien. Trollkarlar finns – magi och parallella världar är själva strukturen för berättelsen. Men så skeptiker jag är, så köper jag den här serien rakt av.

Första boken är seg i början. Ujujuj. Det är en tunnis för att vara King, ynka 220 sidor. Men jag tror att man måste in en bit efter sidan 100 innan berättelsen verkligen lossnar och släpper in en. Men sen så, sen är man fast.

Bok nummer fem får följa med till Italien om några veckor. Jag hoppas att den ska tåla en salt strandbris bättre än sin föregångare.

Jag har redan berättat att jag valde den här boken helt på måfå, en kollega undertecknar sina nätkommentarer med nicket Mr Y, och det var i princip det som fick mig att vända på boken och läsa baksidan. Där stod om en antikvarisk bok som bär på en förbannelse, om en försvunnen professor och därtill utlovades anrättningen kryddas med agenter, sex och tidsresor. Jag väntade mig faktiskt inte Nobel-kvalitet – men ärligt talat… Det här kan faktiskt vara den sämsta bok jag någonsin ödslat min tid på att läsa.

Faktum är att jag ganska snart beslöt mig för att inte ödsla min dyrbara tid på att läsa den – den var bok nummer två som jag började läsa under semestern, men först som nummer fem, sedan jag plöjt genom hela den övriga medhavda läsprovianten, tvang jag mig att läsa ut eländet – i brist på bättre. Då hade jag dessutom redan vittjat hotellets bokhylla, men där fanns bara tyska och isländska (!) titlar.

(En av böckerna innehöll för övrigt en samling tyska porrnoveller, vilket jag var tvungen att garva lite åt – undrar om de som lämnat den boken där hade en trevlig semester, och önskade sina semestrande medmänniskor detsamma? Tyskar må verka förutsägbara på ytan, men rätt som det är blixtrar de till…!)

Nöden har ingen lag – följdaktligen läste jag ut berättelsen om Ariel Manto som i ena stunden är sexgalen för att i nästa anse att hennes sexaptit är självdestruktiv och smutsig. Författarinnan måtte ha läst en bok av (eller om) Sigmund Freud, konstaterar jag – med ögonen rullande åt den karikatyrartade huvudpersonen. Vad gäller berättelsen kan jag inte låta bli att undra vilken cocktail av sprit och ”magic mushrooms” som fick den att verka som en god idé när den klottrades ner på en barservett, och varför i hela friden ingen under hela skriv- och publikationsprocessen vaknade ur ruset och gnuggade fyllan ur ögonen länge nog att inse att det här faktiskt inte håller.

Det undermåliga språket ska inte helt skyllas på författaren – här måste översättaren blandas in i sörjan. Och förlaget, som inte förstod sig på att anlita en korrekturläsare. Stavfel, kommateringsfel, meningsbyggnadsfel, syftningsfel. Boken är som en flora över språkfel – en guide till hur man inte skriver. Det finns en felmarginal när det gäller översättningar och korrekturfel, jag menar översättare och korrekturläsare är också människor, alla gör fel ibland. Men den här boken… Här vore det nästan enklare att räkna de korrekta sidorna, sidor där vare sig författaren eller översättaren snubblat över sina egna verbala plattfötter – om någon nu orkat med sådana projekt.

Den här boken förpassas nu till den lokala pappersinsamlingen, på det att den må omvandlas till tyskt toalettpapper. Det känns på något sätt som det mest passande slutet på Mr Y.