by Jenny -

Av vatten kommen, till vatten återbördad

Döden har, som inget annat jag kan komma på, förmågan att ge livet konturer. Vi flyter med i den ändlösa – inbillar vi oss – strömmen av dagar som kommer och går, håller döden på armlängds avstånd. Vi avfärdar den som en slags teoretisk konstruktion, en matematisk ekvation som möjligen är riktig, men lika fullt obegriplig för vanligt folk. Till dess vi står ansikten mot ansikte med den, krasst gestaltad och obönhörlig mitt i ens egen verklighet. Det blir uppenbart vad som var konstruktion och vad som är verkligt. Det blir uppenbart att den här ekvationen, den kommer att hända oss – vare sig vi begriper den eller inte.

Det är ganska precis 7 månader sedan min mamma dog. Igår satte vi hennes stoft till vila i havet, på den plats hon själv hade önskat.

Jag har verkligen brottats med hennes önskan under de här månaderna. Att mammas önskan var att försvinna, lösas upp och vara borta – och att jag som var kvar inte ens skulle ha en sten att gå till. Man har förklarat för mig, talat vackert om havets enhet och att kärleken och närheten bor i mig, inte i någon sten på någon plats – men jag förstod verkligen inte. Inte förrän igår, när båten lade ut från hamn och känslan som infann sig var: ”Det här är rätt. Det är såhär det ska vara.”

Känslan fanns med mig medan båten gick ut till den rätta platsen, stärkte mig då vi satte sandurnan i vattnet och bar min röst då jag läste de båda dikterna jag tagit med för stunden:

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
(Göran Tunström)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där.
Jag finns i solens spegelblänk på Sundet.
Jag finns i vindens lek över blommande ängar.
Och när ni i tidig morgon väcks av fåglas kvitter,
då är det min röst ni hör.
Så gråt inte vid min grav, jag finns inte där.

Och det var kanske det som någonstans kändes rätt: Att det inte är i platsen min mamma vilar, inte längre. Hon finns i tiden, i stunden jag tar mig för att minnas. Och nu, i havet som är alla hav och alla platser. Och det är så det måste vara.

Så ja, det blev ett slags avslut.

Det betyder inte att sorgearbetet på något sätt är avslutat. Snarare tvärtom: Jag kan känna att det är nu sorgen fullt ut kan blomma ut, efter den första tidens bedövande chock samtidigt med allt praktiskt som måste ordnas – i synnerhet när det inte finns möjlighet att låta saker bara stå, till dess man orkar ta itu med dem. Den delen av processen fann jag alldeles särskilt hjärtlös – brådskan att ordna upp saker, det världsliga. Att kvarlåtenskapen så snart blev en flytt- och logistikröra, kryddad med en juridisk/byråkratisk process som knappast är strukturerad utifrån människan och hennes behov i en svår situation.

Jag minns knappt begravningen – jag var bedövad och fortfarande i chock. Slutkörd, avstängd, oförmögen. Hela mitt inre i ett kaotiskt uppror som jag närmast betraktade som en utomstående observatör. Jag kan ännu känna känslan av slapphet i min kropp mot kapellets pinnstol. Antagligen satt jag upp som vilken normal människa som helst, men jag kände mig som en trasdocka, slarvigt slängd på en stol, slokande och nära att falla vilket ögonblick som helst.

Det som var fint med gårdagen var att jag stod rak i ryggen och hade den där känslan att ”det här är rätt, det är som det ska vara” som en känsla av frid inombords. Sorgen är fortfarande lika svår, men kaoset – det har faktiskt lagt sig. Det är väl därför jag känner att det är nu det börjar – sorgearbetet – på allvar. Att gårdagen handlade om ett förlösande, att lösa upp det som varit, släppa taget för att istället kunna gå in i det som kommer. Inte sorglöshet, inte på något sätt – men gå in i en fas av sorgen där jag kanske faktiskt kan lära mig att hantera och leva med den.

by Jenny -

Om Coronavårens reflektioner

En vän på Facebook ställde en fråga om vad som har inspirerat en, den märkliga våren 2020. Jag svarade:

”I’m not sure this goes by ”inspiration” or is what you’re really asking, but this spring has – ironically – meant a work/life-balance that has been out of reach to me for years. I have, being who I am, of course spent that time coming back to creativity, in various ways. Being able to, because of a damn virus, certainly calls for reflection.”

Det här summerar min vår på några rader: Det förbannade viruset som kom och ställde allt över ända, hur det skapat förutsättningar för mig att återvända till skapandet (där skrivandet/bloggandet är en del, kanske inte den den jag valt att gå tillbaka till först eller lägga mest tid på, men definitivt en del) och hur det i sin tur fått mig att fundera på livet – och hur jag vill leva det.

I ett annat sammanhang skrev jag ner några punkter om just det, här ett axplock:

  • Jag vill att mitt arbete både utmanar och ger glädje, tillhörighet och uppskattning, men samtidigt att det är EN del av livet. Min målbild är att arbeta hårt, i samverkan med andra, men när jag lämnar jobbet har jag energi över att fylla mitt liv med saker som ger näring åt själen: kultur, skapande, lek (!) och en hälsosam närvaro i nuet.
  • Jag vill ha tid och energi nog för att återuppta mina studier igen, och kunna njuta av att utvecklas i mitt lärande, inklusive alla möten och nya insikter det ger. Lärandet och samverkan med andra låter mig naturligt utvecklas och berikar alla delar av livet.
  • Ledig tid ska vara tid för rekreation, att hämta intryck, inspiration och energi från att göra intressanta och roliga saker, träffa människor, samtala… Inte att utmattad krascha i soffan framför Netflix.

Reflektionerna går vidare: Kan jag skapa de här förutsättningarna där jag står? Kan jag skapa dem ensam? För där jag står ÄR en ensam plats. Det är också mycket Don Quijote över min vision kontra grogrunden jag vill plantera den i. Det här är min sedvanliga stötesten: Visionen kontra verkligheten. Hur långt är det värt att kompromissa? När ska man lämna walk-over och lämna matchen?

Jag tänker att det är nyttigt att göra den här reflektionen, att faktiskt fundera över vad man VILL. Så ofta fastnar vi vid vad vi INTE VILL. Men vi kan aldrig skapa eller bygga något utifrån en negation – man måste veta vad det faktiskt är man vill. Mina ’vill’ kan byggas ut, fördjupas, utvecklas – men det är bra att jag börjar tänka i de här termerna. Det är konstruktivt, det går att göra något med.

Som sagt. Reflektionen går vidare.

by Jenny -

Om frihet och att prioritera i nuet

Idag är jag ledig. Helt ledig, inte ens ”ledig för att åka till Leos lekland med barnen”, utan ledig – helt och hållet, 100 % ego-ledig. Plan för idag är bara att leta upp ett kafé med trevligt fönsterbord (check – skriver detta från ett hörnfönster på Café 60 på Sveavägen, med morgontrafik och frusna medmänniskor utanför fönstret) och sitta där hela dagen, försjunken i dagdrömmerier, lite planlöst skissande, ett som annat bloggande samt essäförfattande på tema ”arbetsledningssociologi”. Fast sen har jag kommit på att jag kanske skulle ta och gå en sväng på Fotografiska, passa på att julhandla lite, se om jag hittar den där pärlbutiken jag var i för några år sedan men inte minns så värst mycket mer om, köpa en ny ögonskugga åt mig själv istället för den som håller på att ta slut… Och så vidare.  
Fast just nu sitter jag här. Kaffet är gott. Caféet har precis lagom nivå av svag musik och surr från kyldiskar och slammer från köket för att jag ska trivas. Jag har en intressant kursuppgift att arbeta med, spännande kurslitteratur att läsa och pågående reflektioner i huvudet att följa. Gott så. Jag misstänker att museer och julhandel kan vänta. Stillsamma dagar i sällskap med ett livligt kvalitetshuvud växer inte på träd.

***

En del av reflektionerna handlar om livet här och nu. Jag hade bland annat en nätkonversation häromdagen där jag förklarade att jag ville ha en quickfix till ett problem eftersom jag inte har tid att göra några större systematiska omtag just nu.

Quickfixar brukar vara nödlösningar, fort och fel och allt det där – men samtidigt är det ju en fråga om prioritering. Man kan inte prioritera allting till 100 % hela tiden – det är ett feltänk att ens tro att det är ett eftersträvansvärt ideal att prioritera precis allt man gör till 100 % hela tiden. Om ”allt” är lika viktigt är ju ingenting verkligen viktigt, eller hur? Då har du ju i praktiken inte prioriterat någonting alls.

Men svaren jag fick var solklara. Folk förstår inte att jag valt en situation där quickfix är skillnaden mellan funkar och inte funkar. Idealt eller optimalt finns inte på kartan – och behöver inte finnas där heller. Saker ska bara funka. Jag kunde förstås avstå helt och hållet, men för mig blir livet alltför tråkigt om jag bara ska ge mig utrymme att ägna mig åt det jag kan göra till 100 %. Det är lite som att säga att ”om jag inte får vinna vill jag inte vara med”.

Samtidigt ska jag inte klandra någon annan – jag faller ju själv i samma tankemässiga fälla med jämna mellanrum, då jag blir frustrerad över allt jag inte hinner med, trots att jag innerst inne vet att jag själv valt den prioritering jag har. Och om jag rannsakar prioriteringen i sig kommer jag ändå alltid till samma slutsats – samma prioritering. Jag har valt att plugga 50 % utöver heltidsjobbet. Pluggandet är min hobby. Det säger sig självt att jag inte kan lägga många timmar på andra hobbies också. Någon gång ibland kan jag sno åt mig ett par timmar, men de timmarna är undantag – inte regel.

Jag kan med andra ord inte gå en kurs i hur jag bäst sorterar mina fotoutskrifter med hjälp av produktserien si-eller-så, när det jag behöver är syrafria zippåsar där jag kan slänga ner de bilder jag redan har och få någon slags överblickbar ordning så att jag hittar bland dem den gången då jag får en halvtimme över och får för mig att jag vill använda den till pyssel. Det är inte 100%, det är inte ens 10 %. Men det är vad jag har just nu, och det är mitt val att det ska vara så.

Jag glömmer det som sagt själv ibland, och kan verkligen inte räkna med att andra ska förstå det. Men ändå. Någonstans finns det något att lära i det där ”allt-eller-inget”-tänkandet. Att det kanske finns en poäng i att ”nöja oss” med det vi har utrymme för, om det lilla ändå blir en källa till glädje. Det måste inte vara 100 % hela tiden för att föra något gott med sig.

Jag tänker också att välja/välja bort inte behöver vara något definitivt, utan ett val vi gör i varje stund. Här och nu väljer jag si. Om en kvart kanske jag väljer så. Det kan jag inte veta nu. Nu vet jag bara nu – och jag behöver inte heller veta mer än så, just nu.

Ligger det inte ett visst mått av frihet i den tanken ändå?

by Jenny -

Kaos, virvelvindar och limbo

Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.

Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit. 

Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.

Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.

Just nu längtar jag till och med efter det.

by Jenny -

Om ett främmande vårt och ett sedan som börjar ta form

Det har varit en intensiv och omtumlande vecka och tankarna tumlar runt i huvudet som ystra delfiner utan att jag riktigt får tag på dem och kan skriva fast dem i en text – vilket ju är mitt normala sätt att bringa ordning i orediga tankar. Men mestadels är det positivt tumlande, tror jag. Det var ju det där med att komma hem till huset i Norra Utposterna igen. Planerna på hemflytten som börjar ta form och bli verklighet, inte bara något vagt och avlägset ”sedan”. Nu är ”sedan” faktiskt bara fyra ynkans månader bort. Ett högst överblickbart sedan.

Sen är ju målande ett jäkla slit, och jag är tveksam till om jag skulle rekommendera något att ge sig till att måla om fem rum och kök (väggar och tak!) på tre dygn – men det kan göras, så mycket vet vi nu i alla fall. 

(Jag har fått några fnysningar om att vi målat hela huset vitt – och visst, det är ju lite omodernt. Men nu handlade ommålningen främst om att fräscha upp huset efter fem års slitage då huset varit uthyrt – egentligen inte om att styla det. Och hur ska man kunna sitta i Hamburg och bestämma färger för ett hus man inte sett på fem år, och som man inte ens riktigt vet hur man kommer att möblera? Nej, jag är nöjd med det vita – och får sätta piff på rummen med textilier och sånt. Jag är säker på att det kommer bli fint. Det känns fint!)

Men det var onekligen en märklig känsla att köra in på vår gata, på vår garageuppfart, ställa bilen vid vårt hus, konstatera att vårt äppelträd blivit galet stort, och kommer att behöva beskäras under våren. 

(Sista året vi bodde där skar vi ner det så hårt att det mest var en pinne kvar – men det har artat sig rejält sedan dess. I förra veckan stod jag och höll i ett fint fågelbord i Hamburg, men var osäker på om äppelträdet (det enda träd vi har…!) var stort nog att hänga det i. Nu vet jag.)

Alltihop vårt – men det kändes främmande.

Sen kom grannarna ut ur sina hus, och kom och hälsade – plötsligt stod vi på gatan omsvärmade av människor och vänlighet och pratade som om vi aldrig gjort annat. Då kändes det som att det nog kan bli bra trots allt. Det kan bli vårt igen. Barnen fick upptäcka glädjen i att hela området är fullt av barn – det är bara att ringa på första bästa hus och fråga om någon vill leka. Det är något nytt för dem. De har inte saknat det – de har inte vetat att de har något att sakna. Men jag har saknat det för dem. 

Skolan besökte vi också – Stora Läskiga skolan, som har sisådär fyrtio gånger fler barn än på skolan de går nu. Även där fanns kompisar de kände igen, en vänlig fritidsledare och ett gott intryck.

Så till slut blev det nog lite vårt ändå. Huset med de numera gräddvita väggarna, gatan med alla grannar och barn – och det där sedan som ska bli vårt nu om bara fyra ynka månader.