Himmel & Ord

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

| 1 kommentar

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

En kommentar

  1. Men så spännande! Önskar all lycka till! Och du anar inte hur spontant glad jag blev över att läsa att du fick jobbet för att DU är DU… jag önskar att det vore så jämt. Vandrande krav-specar oroar mig. Som sagt, all lycka, och du kommer att klara det här galant (även när det blir svårt)!
    Kram

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.