Bloggen är död, länge leve bloggen…?

Alltså, det här med #blogg100 – jag vet inte… Hittills har jag, åtminstone enligt egen tolkning, uppfyllt kriterierna – det vill säga bloggat dagligen utom när jag varit halvdöd av matförgiftning. Men jag kan inte påstå att det väcker någon form av inspiration eller blogglust. Snarare skepsis.

Dels är det sociala medier-grejen som börjar kännas lite allmänt trött – men det kan vi ta i ett annat inlägg, för det är ett helt tema för sig. Dels är det nog jag själv som känner mig lite trött.

Jag skriver. Det är inte det som är problemet. Den här veckan har jag börjat på flera texter som är som jag vill ha dem och som jag tror kan bli bra när de blir klara. Men de blir ju inte klara på en dag precis – och jag har verkligen ingen lust att forcera dem, nöja mig med good-enough och trycka ut dem som de är.

Jag vill ge dem tiden att bli klara. Jag vill ge mig tiden att bli klar.

Jag kan skapa innehåll under tidspress. Jag kan koka textsoppa på en spik och servera den som exklusiv consommé. Där är det inte många som slår mig på fingrarna, och jag har inte direkt något att bevisa när det gäller den sortens textproduktion.

Been there, done that, tishan är redan urtvättad. Jag är helt enkelt inte där längre.

När jag stängde bloggen i vintras gjorde jag det för att jag var trött på mina gamla invanda mönster. Göra som jag brukar. Jag ville göra något nytt. Något annat. Fast med bloggen stängd gjorde jag inte heller något nytt, det blev snarare inget gjort alls. (Inte i det avseendet i alla fall. Nåt blir väl alltid gjort, om man nu ska vara petig.)

Texterna jag börjat skriva på den här veckan är sådana texter som jag länge velat skriva, och som jag har pratat om att skriva – men det har bara inte blivit av. I vintras tänkte jag att jag skulle starta något nytt, en ny plattform för en ny slags texter. Den tanken har jag kvar, och kanske blir det så också.

Men mest av allt känner jag att det nya jag letar efter behöver komma utifrån. Från utanför mig själv, menar jag. Jag tror att ensambloggandet – åtminstone i den omfattning jag bloggat under de senaste 12 åren – har nått en slags vägs ände. Visst kan jag fortsätta med personliga reflektioner här och för mitt eget höga nöjes skull – men… Nej, jag vidhåller nog att den här bloggen gjort sitt. Egentligen.

Jag tänker på en blogg jag läste back-in-the-day, en associationsdriven pingpong-blogg av Johan Miderberg och Navid Modiri. Jag minns inte i detalj, men jag har för mig att den handlade om tiden vi lever i, kulturen omkring oss och om hur allt samspelar. När min vän Linda myntade det fantastiska uttrycket ”växeldra” tänkte jag på den där bloggen, och tänkt att det var just växeldragandet som gjorde den så speciell. När den ene målat upp en bild spann den andre vidare – i egna färger och former, med egna infall och idéer. Och sen tillbaka igen. Som att växelvis måla en tavla, i ord och idéer.

Tio år senare är det just den bloggen jag minns – av alla jag läst. Som gjort ett intryck. Mest formen, sättet att skriva – dynamiken, energin och hur idéerna växte fram synergiskt mellan de båda skribenterna. Växeldragandet.

Något sådant skulle jag vilja göra nu. Växeldra kring skrivande och idéer istället för att alltid uppfinna alla hjul själv.

Fast det här med #blogg100… Jag vet verkligen inte.

 

10 comments
  1. Åh, jag förstår precis! Alltså, jag har ju älskat att läsa bloggar så länge nu och vill ju att det ska fortsätta (det är så många som slutar, men samtidigt känns det som om formen skulle må himla bra av en uppfräschning av något slag. Inte för att jag har några briljanta idéer, men skulle tycka att det vore så spännande att se dig utveckla dina!
    Och på ett helt annat spår – vad fint du löste akvarelldilemmat!
    Kram,

    1. Hej – och sorry för sent svar, dåligt av mig!

      Ja, jag tror att det handlar om mer än bara min blogg – att hela mediet skulle behöva en uppfräschning som du skriver… Vi får väl se om jag hittar någon/några att samarbeta med, för jag tror att det skulle skapa lite dynamik – och det är åtminstone det jag saknar. Visst kan jag säkert återkomma hit och skriva bara egna tankar – men det är liksom inte sådant man växer av…

      Tack för dina tankar!

  2. hej
    Känner igen mig i stora delar av det du skriver från mina två föregående år.
    Att texter man egentligen vill skriva inte hinns med.
    I år har jag gjort det enkelt för mig. Om jag inte orkar få ur mig en text under flera dagar, alltså någon av de texter som kräver mer tillåter jag mig att skriva kort och enkelt. Kanske bara posta en bild, musikvideo eller en reflektion i stunden. Som en längre statusuppdateringar på fb. Jag har även tänkt att reposta andras bloggar.
    Jag har inget peppigare att ge. Bara en själv vet när man vill och inte vill. För mig har det dock tidigare känts så som du beskriver därför vill jag bara förklara hur jag tänker i år vilket gör det roligt och inte så pressat att vara med i Blogg100.

    1. Hej, och förlåt att jag svarar så sent – jag behövde en tankepaus, och den blev längre än jag tänkt…!

      Visst är det som du säger att blogg100-formen är sådan att man får ”slänga upp nåt” när man inte hinner det man egentligen vill skriva, men som kräver mer tid. Det är det jag menar med att jag egentligen kan ”koka textsoppa på en spik” – det är bara ingen utmaning som lockar mig. Ingen utmaning JAG växer av – bara textmassan i bloggen. Det är väl lite det jag ifrågasätter – värdet av att prata mer, när man ändå inte får sagt det man egentligen vill säga. Risken är ju att det väsentliga, det man vill göra hört drunknar i allt som bara fyller luften. Och det är MYCKET som fyller luften nuförtiden. Min luft, din luft, allas luft. Jag är bara inte säker på att jag gillar det.

  3. Intressant det här med skrivande och i vilken form man vill skriva från tid till annan. Jag hade en blogg i flera år, som jag stängde ner år 2011. I slutet stal den mer energi än vad den gav, och varje inlägg kändes som ett regelrätt måste. Sannerligen inte gynnande för kreativiteten.

    Min nuvarande har en helt annan stil, och den känns fortfarande rolig. För mig blir Blogg100 ett sätt att bredda den genom att låta den få en mer personlig vinkel. Jag skulle bli galet hämmad av att behöva printa ner mina recept varje dag, och framför allt skulle det isåfall bli flera trista upprepningar per månad (vissa saker äter man ju trots allt oftare än andra).

    Anyway, är glad att jag hittade din via Blogg100. Du skriver bra, och jag fortsätter gärna att läsa din blogg 🙂

    1. Hej – och förlåt att jag dröjt med svar!

      Jag har aldrig temabloggat, och kan inte tänka mig att det skulle passa mig – att hålla mig till ett enda tema skulle ofelbart få mig att vilja blogga om precis vad som helst UTOM mitt tema… Är obstinat på det viset. Men visst – jag kan hålla med dig om att det kan vara en nystart att starta om, byta spår. Fast det kanske är just för att jag redan bloggat så länge (12 år!!) om ALLA mina ämnen, som jag känner att det behövs något ändå nyare för att det ska klicka… Ja, jag har mina idéer – vi får väl se om jag hittar möjligheter att förverkliga dem någon gång framöver!

  4. Måste du blogga varje dag då? Kan tycka att det där med Blogg100 gör att det kan kännas som tvång.

    Kan du inte helt enkelt skriva när du har lusten att få ut något?

    Du vet vad jag tycker om det där med måsten 😉

    Men jag kan ju erkänna att jag kommer sakna dina texter om du lägger av helt.

    1. Nej, det måste jag inte – och klämde ur mig det sista tvångsinlägget i fredags. Visst kan jag blogga när jag känner för det – och det finns mycket jag vill skriva om. Men risken är att ensamskrivandet ändå inte leder någon vart – för mig. Till vettiga texter, säkert – men… Jag vill något mer än producera texter, helt enkelt. Oklart vad – hoppas jag kommer på det…! 😉

  5. Växeldra är väl ett gammalt uttryck?

    1. Det är möjligt, jag hade inte hört – och framför allt inte tänkt på – det innan Linda beskrev det för mig, så för mig är det ”hennes”.

Lämna ett svar till Anette Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.