Lekplatsens farsan Baloo, rastlöshet och inre fyrverkeriresor

Nu är jag sådär igen. Obstinat. Nä-hä, jag vill inte sova! säger jag med min bästa Kajsa Kavat-röst. Mitt vuxna jag suckar, öppnar munnen för att protestera – men inser att det är lönlöst och stänger den igen.

Äh. Slipp då. Men kom inte och gnäll imorgon om att jag är trött bara…
Nejdå, det ska jag inte.

Imorgon ska jag förresten bara valla barnen till en av stans bättre lekplatser – väl där får de leka själva. Där finns allt. Plastvulkaner att klättra i och åka kana på. Vattenkanoner att bli nedsprutad, och spruta ned andra med. Klätterställningar, klätterborgar, klätterpagoder och klätterskepp. Och en linbana.

Linbanan är ganska kort, högst fem meter. Men den är hög. Plattformarna är två meter över marken, och jag har hört till de pragmatiska föräldrar som tyckt att när ungarna själva kan ta sig upp dit, då är de mogna att vara där. Men sen finns ju alltid de farsor (för det är alltid farsor) som ska vara ”bussiga” och lyfta upp småbarn, alldeles för små barn, till plattformen. Inklusive andras småbarn och OJ, HOPPSAN nu ringde telefonen och bussiga farsanfarbrorn går därifrån. Fick något viktigare att tänka på.

– Jävla oansvariga farsan Baloo, muttrar jag, sur som en panter. Och hjälper småttingarna ner när de gråter och inte törs och ”snälla farbrorn” inte syns till mer.

Dit ska vi imorgon. Nu är mina killar inte så små att jag behöver oroa mig riktigt lika mycket längre – de kan både ta sig upp och ner själva, och har mål i mun om det skulle vara nåt. Jag ser fram emot att sitta på en filt i skuggan… eller möjligen i solen, för så hemskt stekhett har vi det faktiskt inte – och prata med mammakollegan. Hon är en dag före avfärd till Italien, jag sju.

Sju dagar. Det drar ihop sig. Både maken och jag har samma känsla – att sommaren snart är slut, för att semestern just ska till att börja. Och så är det ju. Det vet man ju hur fort fyra veckors semester smälter ihop. Fast jag tycker det är skönt. Att det snart börjar om igen, menar jag.

Det ska bli skönt med semester också, missförstå mig inte. Men i år är rastlösheten en verklig plåga. Lägenheten skaver, stan skaver, tyskheten omkring mig skaver – till och med själva ledigheten skaver, så mycket att jag inte ens känner mig ”ledig”. Rastlös, som sagt.

Jag är säker på att det går över när vi väl kommer iväg. Jag oroar mig inte för rastlösheten som sådan, den har sin tid och den tiden är just nu. Det kommer andra tider, och då kommer rastlösheten att vara borta. Och när vi rullar ut ur stan, fram längs Autobahn, genom sommarljumma nätter och dallrande varma dagar, söderut – mot hav och drömmar, då vet jag att rastlösheten blir kvar hemma i stan.

När vi reser brukar jag komma in i en slags bubbla. Utanpå går tempot ner, jag blir frånvarande, glömmer höra på när folk pratar med mig, verkar disträ, lite retlig när folk envisas med att störa. På insidan är det tvärtom. Där rör sig tankarna mångfalt snabbare än vanligt, som en film någon kör på dubbel hastighet. Snabbare, mer intensivt och med starkare färger. Idéer, berättelser, fantasier – allt på en gång, och i ett tempo så rasande att det bara är att åka med. Hålla i sig. Spänna fast säkerhetsbältet.

Jag antar att det där är min avkopplingsprocess, att min hjärna gör ungefär vad en dator gör när man stänger ner den, det där som surrar och rasslar inne i maskinen, och som sedan upphör med ett nätt och jämnt hörbart knäppande. Året som gått ska rensas ut, sorteras upp, läggas i arkivlådor. Intryck kategoriseras, upplevelser ramas in och hängas upp på väggarna i minneskorridoren, reflektioner släppas fram och ut och in i mina tankar så att jag kan bearbeta dem och sätta nya mål, för det nya året. Jag vet inte hur den här processen ser ut hos andra människor, men hos mig är den ett fyrverkeri av kreativa impulser, gestalter och berättelser – och den inträffar nästan alltid just när jag reser.

Och av allt jag ser fram emot med semestern, tror jag att det är den processen, den där inre resan jag ser fram emot allra mest.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.