Om vila och iordningställande

Det här skrev jag på Twitter igår kväll:

Svårt att gå och lägga mig. Huvudet fullt av tankar, hjärtat fullt av känslor – och allt i en ganska sliten kropp.

Ibland får man ur sig saker utan att tänka så noga – och sen hör man (eller läser, i det här fallet) vad man själv sagt eller skrivit… och upptäcker att man just sagt något man inte ens visste att man tänkte, eller något som säger mer om vad man tänker än man var medveten om.

Jag tänker på detta med hur sliten jag känner mig – och inte minst skammen jag känner inför den slitenheten. Vad har jag att vara sliten av? Jag som ”bara går hemma”. Ja, jag tänker så. Och jag går omkring och inbillar mig att folk – som egentligen antagligen inte bryr sig ett skvatt om vad jag gör eller inte gör – tänker så om mig. Den där. Vad fan gör hon? Vad har hon att klaga på?

Ingenting.

Men sliten är jag.

Jag ska ägna sommaren åt vila. Strandhäng och parkhäng. Vi upprepar förra årets resor, går nästan helt i våra egna fotspår från 2010. Spanien nu, Italien och Kroatien senare. Däremellan några veckor hemma i stan. Barnen kan leka i parkerna, medan jag håller ställningarna i horisontalplanet – företrädesvis med en bok i händerna.

Jag brottas med en känsla av att vi ”borde” resa till Sverige, träffa människor som både barnen och jag egentligen gärna skulle vilja träffa. Barnens vänner, mina vänner. Det är jag som inte tror att jag kommer att orka. Den slitna kroppen skriker högt om jag så mycket som närmar mig tanken.

Så vila får det bli. Vila och ”iordningställande”. Jag gör nog det varje sommar. Mer eller mindre omedvetet. Ställer i ordning det som blivit oordnat under året som varit.

Ni minns att jag brukar prata om kaosteori? Det är en teori i min smak, för den är både begriplig och jag kan applicera den på mitt eget liv: När hösten kommer börjar året. Då ska allt vara prydligt, strukturerat, ordnat. Sen börjar det – systemet rullar igång. Varje upprepad sekvens – varje morgon, varje vecka – innebär små, små avvikelser i min struktur. Jag kan kompensera – men aldrig till 100 %. Så efter första veckan har strukturen fallerat med 1 %. Efter andra veckan med 2 %. Och så fortsätter det. Fortare efter hand – större ackumulerad avvikelse gör att systemet fallerar snabbare, förfallet ökar takten.

Just nu tror jag att såväl energinivån som den kvarstående strukturen skvalpar omkring någonstans nere på 40 %-nivån. En ohållbar nivå. För ju mer strukturen brister, blir otydlig och naggad i kanterna – desto mer energi måste jag pumpa in för att kompensera. Därför följs de åt – strukturen och energin.

Så – i sommar ska jag vila. Och restaurera mina strukturer. Kanske lyckas jag bygga dem stadigare den här gången, så att jag om ett år åtminstone är på 60-65 %-nivån? Det skulle vara rätt acceptabelt tror jag. Lite kaos måste man stå ut med, annars blir livet inte mycket till liv! Men just nu är det lite för mycket kaos och lite för lite struktur. Det känns som om jag åker med i en farkost jag egentligen inte har kontroll över, som i övningsbilen på halkbanan.

Så kan man inte ha det. Jag hoppas att några dagar vid havet, lata dagar med frukostbuffé och middagsbuffé, en trave medhavd underhållningslektyr, med glass och spansk cortado, ska ge mig energin tillbaka.

2 comments
  1. Känner igen det där med sliten och ”bara” gå hemma. Man gör ju så mycket mer än bara rör sig mellan soffan och köket liksom.
    Vi tar med oss en bit av Sverige ner, så blir saknaden lite mindre. 😉

  2. Som en klok man (sic!) sa en gång:
    If you are in total control, then you are not driving fast enough!

    Ha en skön och vilsam sommar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.