Om ett svindlande kort ögonblick som kallas liv

En borde inte sova när natta faller på.
En borde si på stjärnera.
En borde vara två.
Jeremias i Tröstlösa

Just nu måste jag faktiskt erkänna att jag är rätt nöjd med att vara en faktiskt, att sitta ensam i skumrasket och höra den glesa kvällstrafiken susa förbi på gatan utanför. Men natta är det, och stjärnera har jag sett på ikväll – bara en sån sak. Jag älskar stjärnor. Få saker gör mig så trygg som stjärnhimlar, jag vet inte varför. När jag var i Japan, dryga tjugo år gammal på andra sidan jordklotet, då gick jag ut varje kväll efter kvällsmaten. Jag trivdes aldrig hos min värdfamilj, och efter måltiden kändes det som om väggarna kröp emot mig och hotade kväva mig. Då flydde jag ut – i ett mörkt och rätt intetsägande bostadsområde. Jag tjuvrökte förstås, blossade nervöst på långa, tunna mentolcigaretter medan jag gick, i ett desperat försök att hitta fotfästet på denna jordens undersida.

Jag har ett enormt behov av att ha ett ”revir”. Då precis som idag. Här i HH är mitt stamcafé mitt revir, där jag kan svepa in genom dörren med ett ”Morgen!” och bakom disken hörs svaret: ”Morgen – grosser Cappuccino?”. Det är mitt vuxna jag som fattat kärlek för koffeinhaltiga revir – den vilsna tjugoåringen i en förort till Osaka hittade en liten lekplats, mitt emot en ”Riquor store” (ja, alltså – att japaner har svårt att skilja på R och L är alltså ingen myt, utan helt sant). Där satt jag, i en gunga, med min långa vita mentol-livboj (ja, jag tog med mig fimpen när jag gick) och såg på stjärnorna.

Orion blev omedelbart min hjälte, den första stjärnbild jag kände igen. Han syntes i en annan vinkel över Japan, men det gjorde ingenting – snarare tvärtom. Det faktum att stjärnbilden mer eller mindre låg i framstupa sidoläge över stjärnhimlen tydliggjorde det ofattbara avståndet till min kända värld – men gjorde det också hanterbart. Än idag är Orion min hjälte. När jag än ser hans kantiga axlar och sabeltyngda bälte, känner jag mig trygg. Orion är min vän, och han är evig. Stockholm, Osaka, Hamburg. Han är där jag är.

Jag borde givetvis sova såhär dags.

Ändå sitter jag här. Med ett gnag i hjärtat. Eller om det är i själen. Gnaget handlar om skörhet – förgänglighet. Jag minns en uppsluppen dag med solsken och bullrande skratt, ett samtal jag bara hörde fragment av – men fyllt av planer och framtid. Idag fick jag veta att det skrattet, de planerna, den framtiden – är borta. Från – nyss! till nu. En evighet. Ett liv. En död.

Jag kan inte ta in det. Fast jag knappt kände honom. Det är själva språnget från nyss till nu, och hur liv och framtid under den lilla, korta tidsrymden kan förvandlas till död och dåtid. Jag kan inte ta in det.

Jag ser honom framför mig, en man jag knappt kände alls. Han pratade länge med maken den där soliga dagen, då alla var samlade för årets vårstädning. Jag lyssnade halvt, om ens det. Men det jag hörde var framtid, planer och liv.

När hösten kom var familjen inte kvar. Det förvånade mig – men jag anade aldrig någonsin varför.

Så – här sitter jag. Och försöker få ihop bilderna av liv och död, och den svindlande korta tidsrymden däremellan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.