Kära du-reform!

I måndags var jag på tyskalektion igen – som alla måndagar. Det handlade om verben ”duzen” och ”Siezen”. Det vill säga – om när, hur och under vilka förutsättningar man får dua, respektive måste nia den man talar med. Det var en intressant lektion – kanske inte lika spännande på det rent språkliga planet som på det socialantropologiska…!

Jag förklarade att i Sverige är alla människor du med varandra – utom kungen. Jag sa att jag kanske möjligen kunde nia en mycket gammal person, men att många människor också tar ett ”ni” som en ren förolämpning och en antydan om att de är uråldriga reliker från de svunna tider då det var kutym att nia de äldre. Hela klassen nickade – men såg bekymrat på den till kurskamrat förklädda barbaren som just uppenbarat sig framför dem.

Det var inte första gången jag tänkt på (och varit djupt tacksam för!) den kulturrevolution vi genomgått i Sverige sedan slutet av 60-talet eller början av 70-talet; sen gravt underskattade du-reformen! Det kanske mest fascinerande med denna ”språkliga revolution” är hur snabbt den kommit att bli en naturlig del av vår kultur – en generation bara. Hos personer i mina föräldrars generation, människor födda på 40-50-talen, kan man se en viss kvardröjande osäkerhet – ofta i situationer där man på ett eller annat sätt upplever sig stå med mössan i hand – exempelvis i jobbansökningar, brev till myndigheter eller liknande ”officiell korrespondens”. Men även den osäkerheten är på väg att nötas bort.

För mig är markerar ett ni-tilltal ett klart avståndstagande. Det är att hålla mig på armlängds avstånd, och får mig att känna mig – decimerad. Avpersonifierad, anonym, ansiktslös. Och oviktig.

Oftast kommer ”ni-angreppen” i form av usel direktreklam: Jag tilltalas ”fru/fröken Eva Jenny Ulrika osv”. I säljtexten är buzz-orden understrukna med blått, för att jag med min begränsade ingelligens ska förstå vilket OTROLIGT FÖRMÅNLIGT ERBJUDANDE jag blivit utvald att ta del av… DÄR blir man niad som svensk. Är det någon som uppskattar det? Jag har svårt att tänka mig det, faktiskt. Och jag är rätt säker på att det är ett oskick som kommer att försvinna, snart, snart…

Jag har kurskamrater från nästan hela världen – Europa är klart underrepresenterat, vilket är både skojigt och lite komplicerat… Annorlunda språkstrukturer gör att man fastnar på helt olika saker – som svensk har jag det ganska enkelt, jämfört exempelvis med en kines eller togoles (?).

Men igår var det jag som var den uppenbara minoriteten i diskussionerna. Alla de övriga kursdeltagarna verkade rörande överens om att niandet är en självklar fråga om att visa respekt. Till och med läraren var noga med att flera gånger spänna ögonen i mig och särskilt understryka att man i tveksamma fall måste fråga, inte utgå från att det är okej att säga du.

Fast inte ens fråga får man göra hur som helst. Frågan om ”Wer darf das Du anbieten?” alltså ”Vem får erbjuda du-tilltal?” ägnades en lång stund av lektionen. Läroboken gjorde det hela ganska omständligt, genom att måla upp scenarier och rollspel och guvetinteallt. Men om man, som jag, väljer att se hela ni-traditionen som en version av ”hackordning”, så är det mycket enkelt: Det är förstås det ”högsta hönset” i sammanhanget som får erbjuda sig att avstå från att bli tilltalad med Sie/ni.

Ett exempel som jag tyckte var intressant – inte minst mot bakgrund av ”mössan-i-hand”-situationen som jag skrev om tidigare:

Frau S (54) är nyanställd och hälsar för första gången på sina nya kollegor: Frau A (27), Frau B (38) och Frau C (45). De tre yngre kvinnorna duar varandra på jobbet och har gjort i flera år. Men trots att Frau S är ”ny på jobbet” är det hon som måste erbjuda du-tilltal i relation till sina yngre kollegor. Och om hon vill bli niad måste hon bli det.

Plötsligt ställs allt jag trodde jag lärt mig om gruppdynamik och företagskulturer på ända. Här gäller andra regler – och de är betydligt mer formella än jag tror att någon skulle acceptera i Sverige. Åtminstone inte sedan 70-talet…!

***

Jag fick också en känsla av att hela klassen tolkade min förklaring av svensk sed som att vi ständigt går omkring och tilltalar varandra respektlöst och ohövligt, och det var fascinerande för mig. För mig är ju det naturliga att man uttrycker respekten som vänlighet och tillmötesgående – oavsett tilltal. Jag vet också att jag inte är ensam bland svenskarna här om att reagera på den tyska kulturen – att det är så viktigt att säga/göra RÄTT, följa koden, men att vänlighet och omtanke inte ens kommer i närheten av agendan.

Jag tänker att kanske är det så att just eftersom vi rationaliserat bort den formella respekt-formen ur språket – så har vi behövt utveckla andra sätt att uttrycka nyanserna i det sociala spelet? Kanske själva det sociala spelet har utvecklats genom att reglerna ändrats? Jag vet inte. Men under lektionen igår blev det så uppenbart att det här handlar om mer än bara språklig kutym, att språkbruket speglar djupare kulturella/sociala mönster än så.

Av alla kulturkrockar jag upplevt sedan vi kom hit tror jag att detta – med olika uttryck – är den starkaste, den jag skulle ha svårast att anpassa mig till… och som jag uppriktigt sagt inte vill anpassa mig till. Jag kan givetvis följa seden när jag är här, det gör jag redan – även om jag är rädd att glömma, bara för att det inte sitter i ryggmärgen. Men jag gör det som en charad, ett teaterspel – medan jag innerst inne är ganska stolt över att komma från en kultur där respekten uttrycks på andra sätt.

***

Jag brukar inte betrakta världen i termer av ”maktstrukturer” – men här blir jag tvungen att göra det, det är inget annat det handlar om. Hur språket befäster – och cementerar – hackordningen.

Jag kom mig aldrig för att ställa frågan om vad som skulle hända om en kvinna och en man möts, jämnåriga och ingendera den andres chef, vem som i den situationen skulle få ”das Du anbieten”. Är jag på rabiat humör på fredag kanske jag frågar då – fast i så fall måste jag nog komma ihåg att ta med mig en kräkpåse – för säkerhets skull.

För jag är ganska övertygad om att det formella svaret blir att ”det beror på situationen” och ”vad som faller sig mest naturligt” – samtidigt som jag är lika övertygad om att i praktiken är det är mannen som föreslår du-tilltal, inte kvinnan. För att det är det som faller sig mest ”naturligt” i en kulturell kontext som bygger på ”den gamla hederliga traditionen” att göra skillnad på folk och folk.

Så – nästa gång du vänligt och självklart ”duar” en främling, din chef eller svärmor… Gör dig lite, lite medveten om att du just där och då faktiskt åtnjuter en slags frihet som inte alls är självklar överallt, utan tvärtom ganska unik. Och värdefull!

10 comments
  1. Ja det kanske är praktiskt med du, jag är ju så van vid det,så jag tänker aldrig på det, men när jag pluggar andra språk så märks det ju.
    Nåt jag retar upp mig på är filmer och tvprogram som översatts från engelska, och de säger ” you ” och det översätts med ni !
    Jamen ??? de har ju samma ord i usa, både för du och ni, varför i hela fridens namn översätta med ni då ??

    Jag har märkt att i sverige har butiksbiträden förjat säga ni, jag blir faktiskt sur då, känner mig som en senil stolfil när en tjej på 20 år säger ni.
    typ ” vill ni ha en rabattkupong” jag får sån lust att säga ” men stackare, ser du dubbelt, jag har ingen tvillingsyster ” muhaha.

    1. Tja – i filmer och liknande kan jag iofs acceptera det mer än i ett normalt tilltal. Det kan ju handla om ett stilgrepp eller att man vill visa en social miljö där man använder ett sådant tilltal. Men jag tycker det känns obehagligt att bli tilltalad med ni.

      För att inte tala om när man här i Tyskland kallar mig Frau Li… Då fattar jag överhuvudtaget inte att det är mig de menar…! När jag ringer och beställer taxi och de ber om namn, svarar jag automatiskt Jenny… och sen står den arme taxichaffisen nere vid ingången och försöker hitta Frau Jenny-etwas på namntavlan vid porten…

      Som sagt – kulturkrock!

  2. hej jenny :)!

    har lite bråttom, men kan ju bara säga att det där kommer du nog inte att vänja dig vid ;). jag vill fortfarande använda kräkpåse :p, men accepterar. jag har också försökt att förklara skillnaden på respekt och respekt… själv har jag anammat att säga ni tills personen framför säger du, tyckte att det var lättast så. och barnens farmor tilltalar fortfarande mig ”ni” så… vilket är absurt, för jag har sett sidor av hennes som få andra har sett, men det sitter som sagt djupt inne.

    nåväl, återkommer.

    kram,

    1. Jag inser att mitt inlägg kanske låter lite gnälligt – men för mig som bor utomlands på tidsbegränsat kontrakt är det här lite av en sån insikt som jag tycker är spännande att ”få syn på”, så att säga. Jag kan nog leva med att inte vänja mig i tre år – för dig som är utomlands på mer permanent basis är det ju en annan femma.

      Spännande att din svärmor niar dig…! 😀

  3. Jag blev niad av en växeltelefonist på jobbet och undrade förtvivlat hur hon visste att jag hade en student med mig (för jag är inte ”ni”).

    1. Haha – skönt att det inte är bara jag som automatiskt kopplar ”fel”…!

  4. Visst fasen är det spännande! Förstår att du reser ragg… Gunlög Sundberg på Stockholms universitet har fördjupat sig i dessa frågor. Hon berättade bland annat att vi tar till andra medel för att inte låta så burdusa i kontakt med andra. Ex. krånglar vi in oss i formuleringar som ”Skulle du vilja/kunna/ha lust att skriva ut dokumentet?” Detta vet ju infödda svenskar är en förtäckt order. När den nyinflyttade Ana Martinez svarade nej på ”denna fråga” blev hon inte populär. I ex. tyskan kan man gå mer rakt på sak med ett ni-tilltal. Niandet tar lite grand udden av ordergivningen, enligt Gunlög.

    1. Ja, jo – jag inser ju att vi inte är nobla och alltigenom jämlika människor bara för att vi inte ägnar åt oss just den här formen av tilltalsreglemente… Men det ÄR något i kulturen här, det uttrycks på flera sätt – varav det här kanske är det tydligaste.

      Och för mig är det är något obehagligt att höra arbetskamrater kalla varann för Frau Si och Herr Så – hur kul har man på fikarasten då, egentligen?

      Min tyske kompis säger iofs att det kanske inte är så illa överallt som min tyskkurs antytt… Men visst sjutton är det skillnad mot ”hemma”!

      Gunlög Sundberg – jag får googla på henne och se om jag kan hitta något att läsa. Låter väldigt spännande i alla fall!

  5. Själv får jag utslag över hela kroppen när folk skriver Du med versalt D för på något sätt visa respekt. Det blir ju varken hackat eller malet det.

    Men det var lite roligt på mitt tidare arbete som hade ett stort lokalt bolag i Tyskland. När man skulle gå runt på sin ”Silvia-tur” och hälsa på alla så var jag Viktoria från huvudkontoret, men alla jag hälsade på var Frau eller Herr si och så. Märkligt. Själv använde jag förnamet på alla och så fick de anpassa sig till den svenska kulturen, för det var ju ändå där huvudkontoret låg, så det så:-)

    1. Fast det där med Ni och Du börjar väl ändå försvinna, tycker jag… Folk lär sig – även om det tar en herrans tid. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.