Tio favoritbilder – 2010

2010 var alltså inte mycket till fotoår – trots att jag bespetsat mig på ett mycket aktivt fotograferande i år. Det bidde en tummetott, skulle man kunna säga. Ryggen bär (!) en del av skulden – jag har helt enkelt inte kunnat kånka omkring på kameran och riskera snedbelastning med efterföljande veckors smärta och haltande. Kanske blir 2011 ett starkare ryggår – så jag vågar ta ut kameran lite mer.

Men, som traditionen bjuder måste jag givetvis göra en liten bildkavalkad över årets favoritpixlar i alla fall. Tio någorlunda hyggliga bilder ska jag väl lyckas skrapa ihop. Hoppas jag… 😉

Gråtande-barn-porträttet på sonen – en hårdphotoshoppad grungeskapelse som jag pillrade under upploppet till Photoshopkursen i våras. Ja, alltså – han gråter inte, men fler än en betraktare har associerat själva bilden till en sån där 80-tals-styggelse till lågbudgetkonst. Och det värsta är väl att jag ser kopplingen – fast gillar fotot ändå. Go figure?

Vårt påskris impulsinhandlades från en av de lokala blomsterhandlarna – fast vad det är har jag ingen aning om… Vackert var det med knoppande och blommande påskris – påminnande om att våren var i antåg. För det var den faktiskt redan i tidiga april.

Fråga mig inte varför jag gillar den här bilden – men jag bara gör det. Kanske för att de raka porträtten alla är ”gjorda” redan, och ett oväntat snapshot från en i vanliga fall rätt förkastlig vinkel ändå ibland kan kännas som om den tillför något. Jag vet inte. Men jag tycker om den här bilden, oavsett.

Den här bilden valde jag också att fiffla med till min photoshopkurs – fast ingen av de fifflade bilderna kunde mäta sig med den här, som bara är beskuren, lätt finlirad och efterskärpt.

Det är inte många av favoritbilderna som skildrar vår nya hemstad – jag inser det. Jag vet inte varför – kanske för att staden fortfarande känns väldigt främmande. Jag är likadan när jag turistar – det blir inte många bra bilder när jag reser heller. Jag tror att jag skrev om det i somras också – att först i år, vid sjätte eller sjunde besöket i Rovigno börjar jag känna mig såpass hemma att jag verkligen ser staden. Kanske börjar jag se Hamburg 2011? Jag hoppas det. Den här bilden gillade jag själv inte först – men när jag nu bläddrar bland bilderna från 2010 tycker jag märkligt nog om den ändå. Trots dess räta linjer och fyrkantighet.

Här är det väl egentligen inte själva bilden som är något särskilt – utan effekten. Halva i en bruntonad svartvit – och så Svampboben i fullfärg. Blev bra det där…!

Min fine, men ack så kameraskygge son. Som man får smyga sig på. Helst med teleobjektiv – fast något sådant äger ju inte jag, så jag får förlita mig till tur – och envishet. Plötsligt händer det – och då händer det med besked!

En bild från Rovigno – Rovigno som jag redan nämnt. Det var annorlunda att fotografera där i år – som om jag var mer hemma än någon gång förut. De udda vinklarna kändes bekväma – och meningsfulla. Tyvärr bråkade ryggen med mig mer än någonsin just under de veckorna vi var där, så jag fick välja bort kameran mer än jag hade velat. Men några bilder blev det ju ändå.

Den här bilden har jag faktiskt knappt gjort något med i Photoshop. Den är själva anledningen till att man stiger upp halv fem på morgonen på sin semester för att traska ner till stan och hinna till hamnen innan solen stiger upp. Det bara blir såhär då. Värt besväret, helt klart. (Sen har gryningstimmor andra fördelar också – men dem ska jag låta er upptäcka alldeles på egen hand!)

Som sagt… plötsligt händer det…!

Och så den här dårå – kanske min personliga favorit för året, faktiskt… Knappt photoshoppad alls – bara en kombination av tur, timing och lyckosam skärpa. Låt mig presentera: Gravitationsfria grabben!

(Ehm – jag hoppas att ni inte räknade alltför noga…!)

4 comments
  1. Duktig på att fotografera är du också, du har många strängar på din lyra. Favoriten är den med Svampbob och den när du var uppe tidigt, näst sista kortet.

    1. Tack! Som sagt – det är värt att stiga upp så man fångar gryningsljuset, åtminstone EN gång på varje semester…!

  2. Vilka fina barn, och vilka fina bilder!

    1. Tack! Det är roligt att sammanfatta året i saker man gjort – särskilt när man först inte tror att man gjort något särskilt…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.