Om att träna simning i adrenalinfontänen

Idag har vi tillbringat dagen i Mammons tempel, även känt som Alstertal Einkaufzentrum.  Där lät vi barnen för en gångs skull slippa dras med oss föräldrar genom veckoinköpen, utan lämnade dem på Betreuung på centrats Kinder-Klub. Och tog en fika. Maken och jag, själva. Ohne Kinder. Första gången sedan flytten…! En stor stund, tro mig! (Och barnen hade hur kul som helst på Kinder-klubben, och ville INTE följa med när vi tyckte att det var dags att åka hem, så det gick nog ingen nöd på dem heller!)

Nu har barnen somnat och jag sitter med en Irish coffee vid pyssel- och skrivbordet (just nu ser det mest ut som det förstnämnda – en väninna påstod häromdagen att rött och blått skulle vara en svårscrappad färgkombination för att den gav ”amerika-varning”, så nu måste jag givetvis motbevisa henne…!) och begrundar… öh, saker och ting.

Som det här med att stå upp för sig själv och sina åsikter – inte för att i alla lägen vinna diskussionen i sig, utan för att sända rätt signaler till sig själv. Min åsikt är viktig, lika viktig som någon annans. Jag har lika stor rätt som vem som helst att säga vad jag tycker, att tillföra min mening. Istället för – ”inte ska väl jag” och ”de ’andra’ vet nog bättre”. Så fan heller! Minns Vi i femman anno 1985:

När jag gick i femman hade min klass ett Vi i Femman-lag. Det var jag, biologsonen och Sportiga Fia (namnet är fingerat). Vi fick en fråga som gick ut på skillnaden mellan ståndare och pistill, jag sa ståndare, biologsonen sa pistill, Sportiga Fia sa ”vi tar pistill” och jag sa okej. Han var ju ändå biologson, så jag hade nog fel trots allt. Givetvis var rätt svar ståndare och den poäng vi förlorade där gjorde att vi åkte ur tävlingen redan på gärdsgårdsnivån.

(För övrigt kan meddelas att biologsonen numera är biolog och förhoppningsvis vet skillnaden på ståndare och pistiller. Fast man vet ju aldrig, förstås…!)

(Saxat ur ett tidigare blogginlägg, skrivet sommaren 2008.)

Men det är lite skrämmande vad som händer i kroppen när man bryter sådana gamla mönster. Hur fysiskt det är. De som tror att kropp och själ är separata, slutna system, skulle kliva på hos mig, i min kropp – när pulsen skenar, kallsvetten bryter fram och adrenalinet står som formliga fontäner ur öronen. (Det händer för övrigt när jag möter eller har kontakt med människor som skrämmer mig också, vilket i sig är rätt skrämmande det också. Och ledsamt.)

Men jag tror att knepet – i vanlig ordning – är att inte banga. ”Vi kan inte gå runt det, vi måste gå igenom det!” – som barnvisan lär.

Så. Jag övar mig. I att stå på mig, att säga vad jag tycker – inte böja mig bara för att jag får mothugg, inte vända kappan för husfridens skull, och inte låta autopiloten slå på dementifiltret så fort minsta tecken på turbulens kan anas i atmosfären. Efteråt är jag adrenalinskakig och upprörd, känner mig som om jag just genomfört ett stenhårt träningspass. Och det har jag ju också. Ett mentalt träningspass, väl så nyttigt som ett fysiskt (även om det ena tyvärr inte utesluter behovet av det andra…!).

För många år sedan gick jag en kurs i personlig utveckling med gestaltterapi. Jag var rätt lyrisk över kursen då, men såhär i backspegeln – mjaa… Men jag träffade en del spännande människor i alla fall, så på så sätt var det lärorikt. Hursomhelst – ett av de utspel som gjordes under kursen var när en tjej gjorde sak av att hon var så trött på att ta ansvar för andra människors tolkningar av allt hon sa. Att hon bara ville få säga vad hon tyckte, stå för det och sen var det inte mer med det.

Jag förstod inte alls poängen med det där – . Nu antar jag att det är precis samma sak jag håller på med. Jag vill inte känna mig tvungen att hålla inne med vad jag tycker, av rädsla för att bli misstolkad eller på annat sätt komma på kant med folk. Jag har en åsikt, den är min och den har samma existensberättigande som alla andras. Om andra människor trumpetar ut åsikter som jag tycker är fullständigt befängda – då måste jag ju inte bara få lov att säga min mening, jag har rent av ett visst balanserande ansvar att göra det. För att nyansera världen. För att världen omkring oss med nödvändighet är tolkning, tolkningarna är det enda vi har – men då duger det inte med bara en svart och en vit. Alla nyanser av grått (och grönt-blått-rött-gult-rosa-lila-osv) måste ju också rymmas. Och det är inte mitt ansvar att stryka de människor medhårs som inte accepterar avvikande nyanser.

(Jag antar att det här i förlängningen är det som enligt Wikipedia-artikeln gjort att gestaltterapin, säkerligen med rätta, kritiserats för ett alltför egoistiskt förhållningssätt. Så kan det säkert bli, om man bokstavstolkar principerna och driver dem för långt. Så är det ju med de flesta principer. Jag tror att de flesta som känner mig och min syn på världen, inser att jag knappast syftar på att lägga ångvälten i friläge och köra över stock och sten och lik om det kniper.)

Som sagt – det är tufft. Det ger adrenalinbakfylla – men det är antagligen nyttig träning. På sikt kanske både adrenalinfontäner och skenande puls blir ett minne blott…!

1 comment
  1. Det där om att se till att uttrycka sig och den åsikt man har; så viktigt! Jag har mycket som gör mig adrenalinstinn nuförtiden – detta är ett av ämnena!

    Bakfyllan tar jag imorgon. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.