I berg- och dalbana genom Ingenmansland

En ny svacka – trötthet, stresshormoner sprutande ur öronen och sinnesstämningen skvalpande någonstans neråt knäskålarna till. Jag fortsätter envist tänka att det är normalt, en del av processen – men jag är för trött för att det egentligen ska spela någon roll.

Upp. Ner. Upp. Ner. Inte så himla mycket upp – lik förbannat ner.

Jag undrar om det här någonsin kommer att börja kännas… normalt? Hemma? För några veckor sedan pratade jag med mamman till en av storpojkens klasskompisar – hon har bott här sedan en god stund innan barnen kom, och sa själv att hon ”nog känner sig rätt tysk”. Det där har jag grunnat på sedan dess. ”Känna sig tysk”? Vad betyder det? Hur känner man sig då? Och vad betyder det att känna sig svensk? Gör jag ens det?

Jag saknar egentligen inte Sverige särskilt mycket. I början saknade jag Stockholm – men faktum är att Hamburg och Stockholm är inte så våldsamt olika som städer, faktiskt. Mycket grönt, mycket vatten. (Jag skulle rent av påstå att Hamburg är ännu grönare än Stockholm.) Det är en trevlig stad, helt enkelt.

Det jag saknar är att kunna lita på mitt språk. Jag är bortskämd med att kunna göra mig förstådd, etablera relationer och bygga någon slags personlig ”plattform” genom språket. Utan det… Jag förstod nog aldrig vilken väsentlig del av min grundtrygghet som skulle försvinna – bara med språket. Visst kan jag intala mig själv – och mer än så, jag TYCKER verkligen – att saker och ting får ta tid. Men därifrån till att verkligen acceptera själva det ingenmansland jag befinner mig i, här och nu – det är ett långt steg. Många långa steg, verkar det som – och de går upp och ner. Upp och ner. Upp – och ner.

Och jag med dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.