Jag vet inte om Tyskland är särskilt känt för honung, men jag kan meddela att honungshyllan i en medelstor tysk livsmedelsaffär uppvisar en rätt imponerande flora av honungsvarianter, i olika nyanser och konsistenser. Häromveckan slog vi till på en burk akaciahonung. Den akaciahonung jag är van vid från Sverige har varit en flytande, genomskinlig sort som kanske bäst beskrivs som ”i stort sett menlös” – inget fel, men inget man skriver hem om heller. Men den här. För det första är den vit – nästan snövit. För det andra smakar den himmelskt. Kvällsplägnaden här består numera av en kopp rooibos vanilj med en sked kristallvit ”akacienhonig” – en dryck för gudar!
Och idag hamnade jag framför den där honungshyllan igen, och fastnade för en maltbrun ”waldhonig” – skogshonung. Den förhöjer inte vaniljteet lika väl som akaciahonungen, men den doftar mustigt och starkt – och med en omisskännlig ton av bivax.
(Min pappa använde vax när jag var liten, när han experimenterade med skulpturer och formgjutning. Minns inte exakt var vaxet kom in i processen, men när jag sätter näsan intill den där Waldhonig-burken minns jag den varma doften av smält vax.)
Jag funderade lite på varför skogshonung blir så mycket mörkare i färgen än akaciahonung. Jag antar att skogshonung innebär att bina samlat nektar från trädblommor, snarare än ängsblom etc. Men varför gör det honungen mörkare? Varför får det honungen att dofta vax? Och då vaknar den där välbekanta känslan i mig igen, kunskapstörsten, längtan att veta, förstå, kunna… allt. Eller så mycket som möjligt – om allt. Och sedan handlar tankarna inte längre om honung, utan om visthus och bodar.
Minns ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, men utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar. De där som ska fyllas på och underhållas för att ha ständig näringstillförsel för kreativiteten – och faktum är att de där visthusen och bodarna ger näring till fler livsuppehållande funktioner än just bara kreativiteten. Själva livskraften hämtar näring ur samma bodar, det är jag helt säker på.
I min tankevärld är bilderna av visthus och bodar så levande, jag tänker på Emils mammas visthus och bodar, välfyllda med körv från golv till tak… Mitt eget visthus ser inte riktigt ut sådär, och jag rodnar ända ut på örsnibbarna när jag läser inlägget ”Semesterrapport”, pepprat med goda intentioner… som det visst inte blev så värst mycket mer med. Output, output, output. Ingen tid att ta in, lägga på lager, spara till en regnigare dag. Bara snappa upp, omsätta, trycka ut i ”produktion”.
Och jag är inte dummare än att jag begriper varför jag gör så… Ska jag säga det? Truth ain’t purdy: det handlar självklart om bekräftelse. Att kasta ut saker i universum för att kanske, kanske bli sedd genom dessa saker… Det är bekräftelse. Jag tror inte att jag är så våldsamt unik där, faktiskt – tror nog att de flesta bloggare drivs av någon, individuellt betingad, variant på samma tema. Jag tror att det är drivkraften i hela sociala-medie-boomen. Ett sätt för oss postmodernistiskt desillusionerade människospillror att göra oss sedda och hörda.
(För mig har det också genom åren handlat om att göra mig sedd och hörd på ett sätt som JAG väljer, eftersom jag inte riktigt upplevt att jag kunnat styra eller påverka min roll i andra sammanhang, utan mer eller mindre suttit faststämplad i föreställningar/förväntningar jag inte haft en chans leva upp till – fast jag bokstavligen vänt ut och in på mig för att försöka. Bloggen blev min egen arena, där jag fick berätta själv – utan att bli emotsagd.)
Nåväl. Visthus och bodar. Körv från golv till tak. Eller bristen på körv från golv till tak. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som om jag just förbrukat den sista lövtunna körvskivan från mitt visthus, och nu gapar bara tomma hyllor, länsade byttor och tömda dryckeskrus därinne.
Ni som läser här har redan märkt det – även om ni är artiga och säger att neheejdå, det märks inte aaalls. Jo. Det gör det. JAG märker, om inte annat, och det känns inte bra. Förr eller senare kommer jag att bli hungrig igen, och då vore det ju najs om det fanns något att ta av. Det är ju det visthus och bodar är till för.
***
”Om man gör som man alltid gjort, blir resultatet också som det alltid blivit.”
Jag måste nog börja göra saker och ting på andra sätt än jag blivit van vid. Kliva ur mina bekvämlighetszoner. Det är ju där det brukar ta stopp. Jag kommer på en massa smarta saker – men sen gör jag ändå som jag brukar. Och det funkar inte. Så blir inga visthus fyllda.
Input utan output. Inspiration (och lärande!) för inspirationens och lärandets egen skull. Lägga på hyllor, spara till senare, ta in – utifrån. Inte bara tugga på gamla lager. Jag vet inte hur det här ska gå till, men jag anar att det kommer att handla om mer läsande och mindre skrivande. Mer lärande och mindre skrivande. Fler resor (inre, yttre, långa, korta), mindre… ja, ni fattar.
Jag säger inte ”inget skrivande”. Det vore onaturligt. Men ett särskilt slags skrivande har börjat ta alldeles för mycket plats, tid, energi – och har sedan länge tjänat ut sitt syfte. Den sortens texter ska bort. Och så måste jag ta mig en funderare på varför jag skriver egentligen.
(En god vän och jag har för övrigt diskuterat fenomenet ”virtuell identitetskris” (!) under de senaste veckorna. Jag tror att jag just har fördjupat min ytterligare några dimensioner…! 🙂 Men det får det vara värt. Den här vägen leder helt uppenbart ingen vart.)