by Jenny -

#blogg100 igen – eller ”Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig…?”

Host, harkel. Nån där? Ja, alltså… Tjena och så. Det var ju ett tag sen… Och jag sa ju egentligen att jag inte alls skulle komma tillbaka alls. Att jag var trött på att blogga, skulle hitta på något nytt. Har jag glömt bort det? Kan jag inte bestämma mig?

Jo. Jag kan bestämma mig. Det är det jag kan. Jag kan både bestämma mig, och sen ändra mig och bestämma något nytt. Det går lika bra det.

Jag tänker att man väljer sin väg med varje enskilt steg man tar. Och för varje steg förändras perspektivet. Man ser nya saker och man ser de gamla sakerna på nya sätt, i nytt ljus. Att stänga bloggen var rätt utifrån var jag befann mig i december, att öppna den igen är rätt utifrån var jag befinner mig just nu.

Och den var verkligen stängd. Inte tillfälligt pausad, utan permanent och avsiktligt stängd under två månader. Att jag nu väljer att öppna den igen – samma gamla blogg, och utan att ens ha designat om den det allra minsta – är ändå ett nytt beslut, inte en fortsättning på det gamla. Nåja, det där spelar kanske mest roll för mig själv, och mindre roll för er som läser.

På ett sätt borde jag väl ha startat en ny blogg, hittat på ett nytt namn – skapat någon form av nystart. Fast sånt där lockar mig inte. Det som lockar mig tillbaka till bloggandet just nu är det oplanerade tankeskrivandet, att ta upp en tanketråd och följa den med ord och se vart den leder. Det finns gott om sådana trådar att ta upp just nu och jag tänker dem bäst skrivande. Det bara är så, och har nog alltid varit så.

blogg100-logotype-300x256

Sen råkar det vara så att den gamla hederliga #blogg100-utmaningen som av en händelse startar just idag. Ett tillfälle så gott som något att damma av en vilande blogg, en ursäkt att börja skriva igen. Om jag nu behövde en ursäkt.

Kanske blir det bara ett gästspel – 100 inlägg, eller inte ens så mycket. (Jag ska till ett seminarium redan nästa vecka, och jag vet aldrig hur mycket internet jag kommer att ha tillgång till när jag är ute och far – och vägrar irra runt som en osalig ande för att leta wifi, om inte wifit självmant kommer till mig…)

Jag ser mina utmaningskamrater gå igång med sina startinlägg idag. De är förberedda, taggade och ägnar sina första inlägg åt att presentera sitt #blogg100-tema för i år: ”Jag kommer att ägna 100 inlägg åt att skriva om…” Mycket bra. Klokt och genomtänkt.

För egen del har jag ingen plan överhuvudtaget, bara en impuls. ”Jag kanske skulle ta och börja blogga igen? Tja, varför inte. Nu kör vi!” Mer än så har jag inte planerat. Men det ordnar sig. Det finns alltid saker att skriva om.

***

#blogg100_2015, inlägg 1

by Jenny -

Målgång!

blogg100-logotype-300x256

 

Ja, jag skrev ju redan igår om vad jag tycker om att årets #blogg100 tar slut. Det känns… tomt.

#blogg100 gör många saker med ens skrivande och bloggande, men framför allt tycker jag att det har utgjort en täckmantel och en ursäkt att våga experimentera mer. Jag menar, ”nåt måste man ju ändå slänga upp”, liksom. Till vardags har åtminstone jag betydligt fyrkantigare uppfattningar om vad som funkar och inte, vad som håller för publicering och inte.

Under de senaste 100 dagarna har jag lagt upp mycket som jag annars skulle ha avstått från att lägga upp – men inte någon gång har jag egentligen tyckt mig behöva skämmas för det jag lagt upp, utan tycker att jag till och med kan stå för nödlösningarna. Och det är jag lite stolt över. Det är ett kvitto på att jag kan producera vettiga texter, vettigt innehåll som man säger, även under tidspress, inspirationsbrist, splittrat fokus och minimal förberedelse. Leveransförmåga under sämsta möjliga förutsättningar – tänk då vad jag ska leverera när förutsättningarna är goda…

#blogg100 har kritiserats (det kan ha varit förra året, och mest vara något som jag fortfarande går och tänker på – jag minns inte var det kommer ifrån om jag ska vara ärlig) för att det uppmuntrar skribenter att lägga upp ofärdiga, icke-publiceringsdugliga texter, och därmed fylla bloggosfären med ogenomtänkt dravel som ingen ändå ids läsa. I den mån jag haft någon direkt ambition för mitt medverkande i utmaningen har det väl varit att inte falla i den gropen, men ändå försöka att just ta ut svängarna lite mer och inte vara så fyrkantig. Och där måste jag säga att jag tycker att utmaningen gått över all förväntan.

Mot slutet kände jag väl att det var mycket uppförsbacke – rejält med intellektuell mjölksyra i systemet – och svårt att få till någon riktig spurt på slutet, fast jag hade räknat med att så snart uppsatsen var inlämnad skulle livet leka och dagarna bjuda på oändligt med tid för fritt och gränsöverskridande kvalitetsbloggande. Så blev det inte. Fast lusten finns där.

Jag funderar på hur maratonlöpare gör egentligen? Jag menar efter loppet, hur snart efter börjar de träna igen…? Misstänker att det behövs någon liten viloperiod efter Den Stora Urladdningen – men inte för lång. Lite så vill jag tänka att det ska bli nu. En kort vila, och sen på’t igen. Utom tävlan, men för glädjen och lusten att skriva, berätta, göra det jag gör här i bloggen. Det jag alltid gjort, och som jag i någon mån dammat av efter en tids svacka i och med #blogg100-deltagandet. Jag vill på inga villkor falla ner i svackan igen, utan hålla formen.

För det här var faktiskt bland det roligaste jag gjort på länge. Tack för i år!

 

by Jenny -

Släpper inte taget

Kanal-1

Vet ni? Jag är inte alls redo att släppa taget. Jag är inte färdig. Hundra inlägg är inte nog, jag har inte sagt allt, jag vill… mer.

Jag slog upp min kalender idag på skoj, vet ju att det snart är slut, vet ju att jag redan skrivit ett inlägg om inlägg 90 och därifrån till 100 borde det logiskt sett gå fort. Men när kalendern påstod att dagens inlägg är nummer 99 i ordningen kändes det ändå väldigt snopet. Är det slut redan? Var det här allt?

Och nej, jag känner mig inte färdig. Det har varit en lång tid, det har bitvis varit bra tufft att i sista sekunden en oförberedd dag försöka sno ihop en text jag möjligen inte blir stolt över, men i varje fall inte behöver skämmas över. Men jag längtar ändå inte efter att slippa. Min känsla inför att skriva morgondagens inlägg, det sista, är att jag vill hålla kvar.

Ja. Jag märker hur existentiell den här texten blir – och jag tycker om den just därför. Att skriva är att skapa, och skapandet går hand i hand med livet. Hur skulle jag kunna sluta…?

#blogg100 tar slut efter imorgon. Jag gör det inte. Inte mitt skrivande och inte mitt bloggande heller.

by Jenny -

Rastlös by proxy

Blomma-1

Om det är något jag tycker är riktigt läskigt, så är det folk som inte gör nåt. Inte har nån grej, liksom. Eller läskigt och läskigt, de får väl göra som de vill och jag blir ju inte rädd för dem direkt – men jag blir på något sätt stressad. Rastlös by proxy.

Själv har jag mängder med grejer. Foto, pyssel, bokbinderi, smycken, skrivande, bloggande, twittrande, filmtittande, bokläsande, ritande, pluggande, matlagande… Och alla dessa idéer. Hm. Kan man…? Funkar det…? Vad händer om man…? Många saker mest tankeprojekt, saker att ta reda på, nyfikenheter att följa upp. Ibland grejer som det blir nåt av. Den här bloggen, och processerna med att designa om den har börjat så.

På hela taget fler grejer än jag hinner med – jag borde antagligen göra mer av färre saker, men det är ju så svårt att välja bort. Och någonstans är det väl en del av mig. Brokigheten, myllret av grejer. Jag gillar det.

Idéer ger energi. Ja alltså, de kräver en del energi också, gubevars. Men mest ger de. Nyfikenhet i sig är en slags energi. Kan det här göras? Vad händer om jag…? Mmm. Jag har roligt nästan jämt.

(Blomman på bilden har ingenting med dagens blogginlägg att göra. Egentligen.)

by Jenny -

Filmrecension: Klassåterträffen av Anna Odell

När nyheten spreds om Anna Odells iscensatta psykos på Västerbron i Stockholm i januari 2009, reagerade jag som de flesta andra – och tyckte att det var ett jävla angrepp på samhällets resurser. Sen blåste det där över, och det var inte förrän jag hörde Anna Odells Sommarprogram och fick höra henne själv berätta om projektet, vad hon velat visa och hur projektet verkligen sett ut, som jag förstod. Och själv började fundera på konsten och vad den har för syfte.

Såhär långt tror jag att jag har skrivit om förut, och konstatera att Anna Odell till slut blev något av en konstidol för mig. Jag gillar hur hon tänker, och vad hon försöker visa med det hon gör. Eller ja, hon vill ju visa maktstrukturer, och det är väl inte dem jag gillar – utan hennes sätt att visa dem. Och jag tycker att hennes projekt är viktiga, för vi behöver bli visade de här strukturerna, annars lever vi dem bara vidare och vidare, tar dem för givet och ser inte ens vad de gör med oss. Maktstrukturer. Glöm aldrig det.

Så när jag läste ett reportage i höstas om Anna Odell och filmen Klassåterträffen som hon då arbetade med, fick jag hjärtbult och visste att det var en film jag bara måste se när den kom ut.

Nu har det dröjt i alla fall, för filmen har varit ute ett tag och hunnit få priser och grejer – men häromdagen såg jag den i alla fall. Två gånger i rad.

”Oj, var den SÅ bra?” frågar du då naturligtvis.
Jag får svårt att svara. ”Bra”? Är ”bra” det ord jag vill använda? Vad kännetecknar en ”bra” film – och kännetecknas denna filmen av dessa saker…? Njäeh. Men den är fascinerande, levande, äkta, berörande och går rakt in i hjärtat på var och en som någonsin satt sin fot i en vanlig hederlig kommunal pennalistisk skola. Skulle jag tro.

Filmen är dels en fiktion om vad som händer vid en klassåterträff 20 år efter nionde klass, där en mobbad klasskamrat envist kräver att få berätta om sina upplevelser, bli hörd och bemött. Dels är den en iscensättning av konfrontationer Anna Odell själv gjort, genom att låta sina egna klasskamrater titta på den första, fiktiva, delen av filmen – där Anna spelar sig själv och berättar om egna upplevelser.

Jag kan givetvis bara veta hur jag själv reagerade, jag som själv ägnade mina nio grundskoleår åt att alltid vara rädd att sticka ut, sticka upp eller begå några andra av de otaliga misstag som fick helvetet att dra igång igen. För det var lite som att jag kunde bli bortglömd och få vara ifred ett tag. Men minsta felsteg innebar att jag fanns på kartan igen, och fick finna mig i påhopp, gliringar och elakheter.

Det var nästan det som var värst, och mest destruktivt – att alltid behöva vara på min vakt, läsa av situationer och andras sinnesstämningar för att kunna parera mitt eget handlande. Inget barn, ingen människa, ska behöva lära sig den sortens vaksamhet.

Och då var jag ändå inte värst utsatt. Åh, när jag tänker på killen i min klass… Liten och mager, yngst av tio syskon, ärvda otvättade kläder. Svårt i alla ämnen. Helvetet han fick utstå. Jag kunde gömma mig, periodvis smälta in i kulisserna och komma undan – aldrig han.

När de gav sig på honom slapp jag. Så inte fan gjorde jag något för att hjälpa honom heller. När han kunde gav han sig på mig. Äta eller ätas. Djungelns lag var den enda regeln som fanns.

Idag ser jag så mycket mer. Mönstren. Sambanden. Bakgrunderna – hur vi egentligen hade det, allihop. Men det hjälpte ju inte då.

Och var fanns de vuxna? Tja. Det var andra tider då. ”De är bara avundsjuka”. ”Bry dig inte om dem”. Vår lärare på mellanstadiet försökte nog. Minns otaliga timmar då lektionen fick utgå, och vi hade gemensamt klassamtal istället – om mobbning och kamratskap.

Anna Odells film fick mig att minnas och tänka på alla de här sakerna, och jag tycker att hon gör det hon gör så vansinnigt bra. (Så ja, jo, ”bra” är ett ord jag vill använda, trots allt.) Skickligt och med ett sådant dödsföraktande mod. Det är sig själv hon kastar in i ringen, illustrerar sin poäng med. Det gör hennes ord och hennes budskap på något sätt obönhörligt närvarande.

Det enda hon bortser från är väl just det där med bakgrunderna – men det ligger ju inte heller i det hon vill visa. Hon visar ju hur vi som vuxna tar ansvar – eller inte – för våra handlingar som barn, och vår benägenhet att skyla över och bortse. Glömma bort.

Och det är ju just så maktmönstren befästs till strukturer. Som vi för vidare, vare sig vi begriper det eller inte.

Anna Odell förblir en idol för mig. Se filmen. Den är viktig.