by Jenny -

Recension: Det måste vara här av Maggie O’Farrell

Böckerna Det måste vara här och Vinden genom nyckelhålet

Det här blir en recension särskilt tillägnad er som läst mina senaste och tänkt ”Herregud, vilken grinig människa som sågar allt hon läser…” Den här gången får jag nämligen visa att det FINNS böcker som finner nåd för mitt kritiska läsaröga…!

Den här boken gillade jag. Det är en berättelse som väver samman många berättelser till en, och gör det ur många olika perspektiv. Det är de båda huvudpersonerna, vars liv berättas ur flera tidsperspektiv; det är deras barn som berättar både sina föräldrars och, åtminstone delvis, sina egna. Det är också andra personer som svävar in och ut ur berättelsen, och utgör fondväggar, resonanslådor och motpoler till familjeskildringen som är berättelsens kärna. Några av dem finns med som trådar i varpen som nästan genast löper ur bild och är borta, men de finns där och bidrar till berättelsens djup med hisnande människoöden och obesvarande frågor.

Jag brukar inte gilla släktkrönikor – jag tycker att de är för deprimerande och tungsinta, att de många gånger närmast frossar i människors litenhet inför sina öden och tyngden i sina livsval. Och när jag beskrev den här boken för min man, lät den här verkligen inte som något undantag. När jag hörde mig själv beskriva den blev jag förvånad, för jag uppfattade ju boken som ljus och levande, en lätt och svävande berättelse om en familj i olika nyanser. Men bokens teman rymmer verkligen livets alla kontraster och avgrunder, den lyckas bara på något sätt kamouflera tyngden till rörelse, och mörkret till så ständigt närvarande skuggor att man ofta glömmer bort hur mörka de faktiskt är. Och det är ju så det oftast är – det är ju så våra skuggpartier förvandlas till elefanter i våra rum, som vi lever runt och kring, men ändå på något sätt lyckas förtränga för det mesta. Tills de dyker upp och tar plats, när vi minst anar det.

Varje kapitel i boken berättas ur olika personers perspektiv, och det är vuxnas och barns perspektiv om vartannat. På samma sätt växlar tidsperspektiven, så att vi i ett svep får ta del av berättelser från 1940-talet fram till idag. Det blir lite rörigt – ett tag tänkte jag att jag borde ha haft ett anteckningsblock bredvid mig medan jag läste, och göra en tidslinje över vad som skedde var och med vem – men jag gillar det ändå. Det är det som ger djupet i berättelsen, de många rösterna, de många berättelserna och alltings närvaro och sammanblandning utan att nödvändigtvis vara linjärt och kronologiskt ordnat.

Så – den här boken får fyra starka och rakryggade stjärnor. Den femte stjärnan uteblir av skäl jag inte tänker gå in på – eftersom jag ändå tycker att du ska läsa den här boken.

***

I bilden ovan syns också boken jag redan hunnit börja på efter att jag läste ut Det måste vara här.

Det är Stephen Kings Vinden genom nyckelhålet, den åttonde boken i serien om Det mörka tornet – den King vill placera in mellan den fjärde och femte boken i den ursprungliga serien. Eftersom jag nu läst alla sju, och bara har den här kvar fick den bli ensam King-representant den här semestern. Det är ju en tradition att läsa King på semestern – och det är främst sedan jag läste just Det mörka tornet-serien som den traditionen kom till. Jag plöjde en eller två av böckerna på semestern, och sedan hann jag inte läsa så mycket mer under året som gick till nästa semester, utan det blev då som berättelsen gick vidare.

Nu kommer filmen (den första i alla fall), och det kan bli tufft att hinna läsa seriens drygt 4000 sidor innan filmen går upp (eller det har den kanske redan gjort förresten?). Men jag rekommenderar ändå böckerna – före filmen. Det är en mastig serie, men den är värd besväret.

(Jag kommer att se filmen, men inte utan oro. Många gånger är King-filmatiseringar djupa besvikelser, då filmmakarna tyckt sig vilja göra en ”twist” så att filmen skiljer sig från boken, och eftersom man vanligen gjort det genom en alltför bokstavlig tolkning av fenomenet ”skräck”. Kings storhet är för mig att han alltmer utvecklat en finkänslighet och nyansrikedom hos skräckfenomenet, så att många av böckerna är ganska subtilt oroande där filmerna mer eller mindre klampar på i storstövlar och inte verkar ha fattat någonting alls. Jag hoppas att King inte låtit dem skruva alltför hårt på hans livsepos…)

by Jenny -

Recension: Katherine-teorin av John Green

Ännu en bok lades till handlingarna igår, denna gång John Greens ”Katherine-teorin”. John Green skrev The fault in our stars (på svenska Förr eller senare exploderar jag) som jag läste för några år sedan men nog aldrig recenserade den gången. Och den var ju bra, så när jag nu snubblade över en av hans andra böcker på en bokrea kändes den som ett givet tillskott i bokkassen till semestern.

Men mja… Jag blev nog aldrig så särskilt road av den här boken. Inte på långa när som med The fault in our stars. Den var enkel och lättläst, vilket spelar en viss roll för böcker man ska läsa på en strand i 42 graders värme, men jag tyckte nog mest att den var pratig och missade rikliga mängder uppenbara mål.

Boken handlar om Colin som är ett ”underbarn” med hög IQ och som därför sedan barnsben drillats av sina föräldrar till att fylla rollen som ”särskilt begåvat barn” och med en framtidspotential som vuxet geni. Nu har Colin gått ut gymnasiet och brottas med insikten om att han faktiskt inte verkar ha full geni-potential, utan ”bara” är en helt vanlig tonåring, förvisso med hög inlärningsförmåga, men också med hela sin identitetsbild byggd kring målet att ”bli geni” – och sina sociala förmågor drabbade av hans livslånga kamp för att nå ”markörer”, dvs utbildningsmål.

Detta är en av de ”uppenbara mål” som jag tycker passerar helt oproblematiserat: Att hans föräldrar drivit honom att utveckla sin identitet kring 10 timmars studier/dag, för att uppnå vissa ”markörer” dvs studiemål, för att detta ska göra underbarnet till ett vuxet geni. Det är föräldrarnas, i synnerhet pappans, ambitioner sonen satts att jaga – till den grad att han vid 17 års ålder inte känner sina egna. Detta lämnas helt oproblematiserat, trots att boken handlar just om hur Colin gått vilse i sig själv och blivit alltmer deprimerad över att han kanske inte är något ”geni” trots allt.

I Greens gestaltning är dock alla ungdomar rappa i käften och med en naturlig frimodighet – även om de råkar ha levt med ett mycket begränsat socialt liv. Hur nu det skulle ha gått till. För mig blir det lite för optimistiskt – ett barn som studerat 10 timmar om dagen sedan 4 års ålder och helt identifierar sig som ett ”underbarn”med siktet inställt på att bli ett ”geni”, identifierar sig som ensam, med bara en enda vän – som råkar vara en stor, varm och übersocial humorist som fattar tycke för den ständigt studerande Colin – men ändå hunnit ta sig genom en linje på 19 flickvänner vid 17 års ålder, samtliga med namnet Katherine…?

Förlåt, jag vet att jag är en hopplös kritiker, men jag lyckas inte med bästa vilja i världen hitta någon trovärdighet i det där. Och då talar jag ändå som en person som identifierar mig en hel del med Colin – förmågan att använda viljestyrka till att gå mot mål och fokusera. Men det kanske är just därför jag blir kritisk – jag vet att myntet har två sidor, medan Green försöker skildra det med bara en.

Man känner igen Greens karaktärer, det hurtfriska, humoristiska men samtidigt filosofiska. Kids som tänker ett steg längre, djupare. Jag gillar det. I The fault in our stars tolkade jag som en del av den galghumor som krävs för att leva och vara ung med kronisk cancer som en skugga över allt man gör. Här känner jag mest att karaktärerna är lite för mycket karbonkopior av den andra boken – att de gestaltar författarens karaktär snarare än sina egna.

(Vilket vid närmare eftertanke gör att Green påminner oroväckande mycket om Colins pappa.)

Nåja, en lättläst och både fysiskt och mentalt lättviktig strandbok – jag dog inte av leda och jag kom igenom den med viss behållning. Om Simma med de drunknade fick tre kluvna stjärnor måste jag åtminstone ge den här boken tre tvärsäkra och glänsande.

Under Katherine-teorin i bilden skymtar boken som ska få följa med till stranden idag: Det måste vara här av Maggie O’Farrell, som jag bara läst en bok av tidigare: Bara Alice, som jag läste på flyget mellan Stockholm och London 2001 då jag veckopendlade mellan jobb och man. Tårarna rann när jag läste slutet och brydde mig inte ens om att medpassagerarna tittade en smula underligt på mig. Högt ställda förväntningar? Moi..?

***

(Det går onekligen lite trögt med läsandet den här semestern, men främst därför att jag måste prioritera en del kurslitteratur för att ha en sportmössa att hålla tempot med 100 % jobb och 50 % plugg ett år till. Det är helt okej, jag läser ju trots allt en utbildning jag verkligen gillar och brinner för – men jag måste säga att jag tycker litteratururvalet för hösten lämnar en hel del övrigt att önska. Men de böckerna ska få ett eget inlägg, när jag hunnit bilda mig en ordentlig uppfattning om alla.) 

by Jenny -

Recension: Simma med de drunknande av Lars Mytting


Igår läste jag ut en av semesterns första böcker: Simma med de drunknade av norske Lars Mytting. Jag hade fått boken rekommenderad, den skulle vara en ”fantastisk berättelse” – och det står också i blurbarna utanpå boken: ”…en alldeles fantastisk släkthistoria”. Men jag är kluven, och vill inte ge den mer än tre stjärnor, trots att jag plöjt den och fängslats av den och nog är den första att hålla med om att berättelsen, i sig, är riktigt bra. Det är berättandet som har sådana brister att jag känner mig kluven till helheten.
Den första delen av boken, som beskriver huvudpersonens tillvaro med sin farfar på potatisgården, är riktigt bra. Här känner författaren sig hemma, här finns en karghet som han verkar känna sig bekväm i och beskriver med stor kärlek. Det finns vissa språkliga stolpigheter, men jag kan ärligt talat inte säga om det kommer från författaren eller från översättningen.

Det är när berättelsen lämnar den slutna kargheten på gården, först för att släppa in huvudpersonens kvinnliga motkaraktärer, senare för att huvudpersonen själv ger sig ut i världen för att söka sin historia, som det blir märkligt. Jag har svårt att exakt sätta fingret på vad det är, men kvinnorna beskrivs som någon slags mystiska väsen, obegripliga och oberäkneliga, men å andra sidan spelar det ingen roll, så länge de vill ligga med huvudpersonen – och det vill de ju.

I ljuset av dessa märkligt ytliga kvinnokaraktärer, börjar jag även ifrågasätta huvudpersonen själv. Han problematiseras lika lite som kvinnorna, framställs som en genomgod hjälte som med alltigenom ädla motiv. Jag börjar också fundera på den psykologiska grundheten i att utforska vad det gjort med honom att växa upp utan sina föräldrar – det beskrivs som en saknad, som bleknade minnen han försöker få tag i, men det finns ingen problematik i det, inga karaktärsdrag som präglats av detta det mest fundamentala berövandet ett barn kan gå genom. När huvudpersonen börjar forska i sin släkthistoria räcker det med ett namn, så är han nöjd: Mamma. Morfar. Inga ifrågsättanden, inga tvivel, ingen känslomässig distans, bara ett konstaterande och så var den pusselbiten på plats.

Detta blir för mig helt enkelt inte trovärdigt. Det är för grunt, jag köper det inte.

Min känsla när jag läser boken är att förlaget har fått ett förbannat bra råmanus, men inte gjort sitt eget jobb inför publicering. Manuset skulle ha behövt en skicklig förlagsredaktör (eller lektör heter det kanske?) som gått genom manuset och hjälpt den debuterande författaren att fördjupa och nyansera där det behövs – men istället har man hällt råmanuset rakt ner i printformen, tryckt ut och börjat kränga böcker. ”Äh, folk märker ändå ingen skillnad.” Nej, de flesta märker kanske ingen skillnad. De flesta köper nog berättelsen som den är, läser förbi de psykologiska bristerna och ytligheten och lägger pocketen på sophögen när den är utläst, som den billiga konsumtionslitteratur det här nu blev. Men den hade kunnat bli så mycket bättre, med enkla medel hade det här manuset kunnat bli riktig litteratur.

Litteratur som konsumtionsprodukt är en gammal käpphäst för mig – jag kan helt enkelt inte förlika mig med att litteratur ska värderas med enbart hjälp av marknadskrafter. Säljer det så är det bra, gott så. För jag tror att kvalitetsbristen gör något med oss, vare sig vi märker av den eller ej. Jag tror att den bidrar till att utarma våra själar, som en alltför hårt odlad jord. Konstgödsel räcker bara så långt – men till slut vet vi ingenting annat.

Så. Boken får tre synnerligen kluvna stjärnor, varken mer eller mindre.

by Jenny -

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro. 

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor. 

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss. 

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.

by Jenny -

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats. 

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu. 

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än. 

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren. 

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut. 

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag: 

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)  

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande  och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag. 

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag. 

För på tisdag börjar jag jobba igen. 

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå. 

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge. 

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.