The very last inch of us

Hbg_stadsteatern2_650

Our integrity sells for so little –  yet its all we’ve got. It’s the very last inch of us, but within that inch – we’re free.

***

Bilden är tagen på Helsingborgs stadsteater, i ett av de stora rekvisita- och kostymförråden. Jag tycker om figuren vars ansikte ser så  genomträngande på mig genom bilden, bland alla sina tomma och uttryckslösa kamrater. Hen är sorgsen, men närvarande.

Orden är ur en av mina favoritfilmer, V for Vendetta, och tål att mediteras över. 

En civiliserad resa till Småland

Tågfart

En god vän till mig hävdar – inte utan viss envishet – att tåg är det enda civiliserade sättet att resa. Jag vet inte om jag egentligen håller med honom – har åkt tillräckligt med kaosartade nödlösningsavgångar där nog mer än jag bland passagerarna känt sig som runtfraktad boskap snarare än högt värderade kunder.

Men visst – om allt går som det ska, har tågresande helt klart sin tjusning.

Jag har just bokat nästa Sverigeresa, och jag har bokat den med tåg. Jag har bil och är fullt kapabel att köra tur och retur Hamburg–Småland. Med flera stopp och korttransporter under resan vore det förstås väldigt praktiskt att åka bil – köra hur och när jag vill, stanna hur och när jag vill och så vidare. Men jag bokade alltså tåg. Och jag är så glad att jag gjorde det. Jag ser verkligen fram emot de där timmarna på tåget. Ensam, fast bland folk. Stilla, fast i rörelse. Och med en bok i knät, som jag mest troligt inte kommer att ha läst många rader i när resan är slut. Det brukar bli så.

Däremot brukar det hända en massa spännande saker i huvudet när jag åker tåg. Tankarna far runt, ystra och lyckliga, som vore de utsläppta på grönbete mitt i november. Jag vet inte vad det är. Kanske är det något liknande det där med att ligga på en soffa och titta i taket – man sitter där man sitter, och har inget särskilt för sig. Tåget sköter sig självt och jag får roa mig bäst jag kan tills jag kommit fram dit jag ska.

Jag tror att det är det jag ser fram emot allra mest. Timmar för mig själv, då jag kan låta allting omkring mig blekna bort till ett avlägset brus som inte angår mig, som jag inte behöver svara på, agera på, ta in. Istället förstärks upplevelserna inuti. Tankarnas röst blir starkare, får djup och klang och färg. Jag får tillfälle att följa dem, se vart de leder, leka med dem.

Tystnad och sysslolöshet är vår tids stora bristvaror – fast ibland tror jag att vi är så upptagna att vi inte ens tänker på att vi saknar dem. När en kollega för många år sedan berättade att hon varit på retreat, en vecka i en värmländsk (eller var det jämtländsk…?) skog utan att prata med någon eller göra något särskilt förutom att strosa i skogen, tyckte jag nog först att det lät väldigt, väldigt märkligt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag attdet där nog skulle vara något alldeles underbart.

Än har jag inte fått tillfälle att själv åka på någon retreat, men någon gång ska det bli av. Tills dess får jag nöja mig med några timmars tågresa då och då. (Som ju dessutom är miljövänligare än att ta bilen – som ren bonus!)