Filmrecension: Extremely loud & incredibly close

Har just sett klart filmen Extremely loud and incredibly close. Boken har jag redan skrivit om flera gånger, den var omtumlande och berörande och så mycket mer än bara en vanlig prosabok. Jag hade inte räknat med att filmen skulle lyckas göra boken rättvisa, sådan boken nu är. Det gjorde den inte heller – fast det är någonstans också omöjligt att värja sig för den del av berättelsen som faktiskt skildras i filmen. 9/11, och ett barn som kämpar för att leva med att ha förlorat en förälder i ett meningslöst terrorattentat.

Tacksamt att göra film av, det går knappt att misslyckas. Och jag säger inte att de gjort det heller, det är ett sevärt drama – omisskännligt stämplat Made in Hollywood, men det vet ni ju sedan gammalt att jag inte nödvändigtvis tycker är en dålig sak. De kan sin storytelling, de där Hollywoodianerna. Det kan man liksom inte förneka.

Men det som gjorde boken så fantastisk och så annorlunda var att den inte nöjde sig med en hjärtskärande händelse, och en hjärtskärande familjetragedi, utan flätade berättelsen djupare, intrikatare, med fler trådar, fler berättelser. Många av dem hänger som ofärdiga trådstumpar i filmen – jag vet ju vart de leder, eller borde ha lett, och kan på ett sätt sörja att berättelsen måst förenklas för att rymmas i filmformatet. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag gissade redan på förhand att de skulle ha måst ta bort några etage av djupet i originalberättelsen.

Fast jag måste undra hur de där trådstumparna ter sig för någon som inte läst boken? Någon av er läsare som sett men inte läst? Verkar inte Max von Sydows karaktär som en sabla buffel, när man ingenting får veta om hans historia? Och Oskars farmor? I filmen ter hon sig fyrkantig, opersonlig – och där med oändligt, osannolikt olik Oskars far, sin son, som hon ska ha uppfostrat på egen hand.

Jag vet inte hur mycket av filmen jag accepterar för att jag vet mer, och därmed inte behöver bry mig om de oberättade historierna, de finns ju redan i mig, även om jag inte i detalj minns allt jag läst. Egentligen brukar jag vara ganska bra på att koppla loss det felsökande kritiska sinnet när jag ser film – jag tänker att det ligger i mitt eget intresse att bara låta mig svepas med.

Filmmediets storhet ligger ju just där – att man får en berättelse, visuellt, audiellt och verbalt förmedlad under loppet av ett par timmar, utan att behöva anstränga sig och kämpa i dagar, ibland veckor, som med en bok. Jag håller inte heller med dem som tycker att film är andefattigt och färdigprocessat – min fantasi snurrar sällan så fort som när jag ser fort – jag har väl berättat att jag alltid har anteckningsblock och penna till hands när jag går på bio? Oläsligt blir det, och idéerna ter sig inte alltid lika storslagna i dagsljus efteråt – men det är en fantastisk tripp, vill jag lova.

Fast just den här gången… Den här gången är jag både och. Och varken eller. Berörd och besviken – fast ändå inte. Märklig känsla.

Ingen vanlig ”pang-skjut-spring-och-göm”-film

Häromdagen såg jag filmen Drive. Jag var trött och kände mest för att se på hjärndöd film med underhållningsvåld och rappa repliker – och hade den felaktiga uppfattningen att Drive var en sådan film. Därför blev jag besviken, filmen var inte alls vad jag hade velat se just då. Våldsam, ja – men långsamt och närmast lågmält våldsam. Men samtidigt går jag ju fortfarande och tänker på den, så någonstans måste den ändå ha gjort intryck.

Och så var det ju musiken. Den kan jag verkligen inte släppa.

(Va…? Om det här inlägget mest var en ursäkt att få testa Spotify-knappen som lanserades för en evighet sedan men som jag inte testat än? Kanske det…! 😉 )

Att bli berörd av en filmbagatell i turistklass

En ung, vacker och framgångsrik kvinna är mitt uppe i bestyren med att planera sitt bröllop (med en troligtvis lika ung, vacker och framgångsrik man), då något händer och bröllopet ställs in. Förkrossad och desillusionerad söker hon sina rötter, i sin döda mors garderob (!). Hon finner en bunt oöppnade brev adresserade till henne själv, poststämplade i ett land i sydöstra europa. Breven är från hennes mormor, som hon aldrig haft kontakt med och inte visste att hon hade. Hon beslutar sig för att resa dit.

Ehh, låter inte riktigt som en film i min smak, eller…? Nej. Det är det inte heller. Och den tyska romantiska bagatellen Ein Sommer in Kroatien, som jag såg i sammandrag (ehm, spolade lite) igår, är precis så förutsägbar som man kan ana efter att ha läst mitt referat av inledningen till filmen ovan. Det är ett tårögt möte med en helt ny familj som tar emot den unga, vackra, framgångsrika kvinnan med öppna armar, det är en sammetsögd främling som lever det enkla livet med båt och flakmoppe långt från salongerna hon är van vid, det är kulturkrockar och det är saktmodig förälskelse i den lokala naturens karga skönhet. (Och alla talar tyska.)

Produktionsbolaget har inte sparat en enda floskel när de gjort den här filmen, så mycket kan jag lova.

Men – den är inspelad i vårt Kroatien, i Rovinj – den stad vi alltid åker till. De åker och traskar runt på samma gator och kajkanter som vi alltid åker och traskar runt på. Till och med båten är våra fiskarfarbröders båt, som filmbolaget fick hyra för att göra filmen. Det var en rätt bisarr känsla, gatorna och gränderna som efter 7-8 besök inte bara är makens, utan även mina och barnens. På ett ställe vinglar hjältinnan till på sina högklackade, i den kroatiska fiskebyn totalt malplacerade, skor. Hon tar dem av sig för att gå barfota och jag vet exakt hur gatstenen känns mot fotsulorna, slipad till siden under 1000 års tramp av fötter och slirande av vagnshjul.

Mycket märklig känsla.

”…the indifference of good men.”

Det var inte ”bara” människor som sköts sönder på Utøya i fredags utan även en smått naiv illusion om trygghet. Jag tror att de flesta av oss delade den.

Jag kommer att tänka på en filmreplik som jag tror att jag nämnt någon gång förut. Filmen är Boondock Saints, och den inleds med en katolsk mässa, där prästen avslutar sin predikan med orden:

Now, we must all fear evil men. But there is another kind of evil which we must fear the most, and that is the indifference of good men.

Jag har filat på det här inlägget några dagar, det är svårt att fånga orden när tankarna flyger och är så laddade med känslor som nu. Jag blev lite glad åt att läsa Deepeds text på samma tema – och kände också igen mig en hel del i hans ord om sorg som process. För det är en sorg, även för oss som inte var på Utøya, som inte hade personliga vänner och bekanta på ön – som inte ens är norrmän. Men det gör ont när illusioner skjuts i stycken – och illusionen om nordens små, trygga och fredliga länder var nog lika mycket svensk som norsk.

Någon sa på Twitter igår att vi borde tiga ihjäl mördaren och hans agenda. Och det ligger något i det – publicitet är ju det attentatet i första hand syftade till. Men det ligger också något i att en tyst minut inte hörs särskilt långt, att vi borde höja våra egna röster istället.

Våra röster behövs, för att överrösta de ondas röster. För om vi står tysta, hörs de mer.

Jag har liknande tankar nu som när jag skrev det här när SD valdes in i den svenska riksdagen i höstas. Den gången valde jag att hämta referenspunkter i Tyskland, för ett sjuttiotal år sedan. Nu är läget ett annat. Nu hämtar vi referensramarna från Norge. I fredags.

Men jag tänker, nu som då, att det viktiga är att vi inte sjunker tillbaka i likgiltighet. Inte tillåter oss att vänja oss och glömma bort. För att ”de godas tystnad” är lika förödande som ondskan i sig. Kanske har vi börjat ta vår dyrbara demokrati för given? Kanske har vi glömt bort vad den faktiskt innebär – och därmed glömt att värdera den som vi borde?

Jag kommer också att tänka på Stéphane Hessels pamflett Indignez-vous, som jag skrivit om förut (andra halvan av det långa, långa inlägget). Den handlar om att vi faktiskt måste bry oss om vårt samhälle, inte sitta i soffan och skaka på huvudet åt det som är fel. DN kallar pamfletten ”en hyllning till motståndet” – och det är väl just en smula motstånd som behövs just nu, tycker du inte? (För den som, i likhet med mig själv, är en smula rostig på franska, kan jag meddela att den svenska översättningen ges ut i augusti. Den inväntar jag med stor iver!)

En annan filmreplik. Den här är från The return of the King, yttrad av konungen själv:

A day may come when the courage of men fails, when we forsake our friends and break all bonds of fellowship. But it is not this day.

Nej, så fan om det här ska vara en dag, en tid i mänsklighetens era, då vi ska vika oss för ondskan och stå likgiltiga inför mörkret! Indignez-vous, medmänniskor! Säg ifrån!

Einmal Wochenmarkt – och så en söt-grotesk-söt film

Nej, någon ordentlig bloggpost blir det inte idag heller – vi har kärt besök från Sverige, och har ägnat dagen åt parkhäng på lekplatsen, och sightseeing på Isemarkt, som är en del av Hamburg som jag möjligen har nämnt någon gång, men inte pratat så mycket om, men som ändå är en del av den här stan jag gillar: Det är stans största ”Wochenmarkt”, alltså veckomarknad, där man säljer allt från grönsaker, kött, fisk och bröd, till smycken, kläder, antikviteter och begagnade (tyska) böcker.

Det är ganska trevligt – åtminstone tycker jag det, och bestämde mer eller mindre enväldigt att det var roligare att visa än Rathaus eller Hamburg Hafen med sin myriad av kranar, lastfartyg och godscontainrar… Vi strosade omkring ett tag, jag köpte blåbär och körsbär och ruccola och kände mig väldigt pittoresk.

Rätt som det är studsade en man fram ur folkvimlet och gav barnen varsin fin croissant. (Han jobbade alltså i en bagerivagn på marknaden, ska tilläggas, och det här var just vid stängningsdags. Inget konstigt med det alltså, bara trevligt!) Han frågade om vi var skandinaver, och jag svarade att vi var svenskar – och då förklarade han på något rostig, men fullt begriplig, svenska att han bott i Sverige en gång för länge sedan, nära Karolinska sjukhuset. Sedan studsade han tillbaka genom folkvimlet, till sin bagerivagn.

***

Hursom helst – det var egentligen inte det jag tänkt berätta, utan jag hade tänkt visa en trailer till en film som gick på tysk TV häromkvällen, och som vi till stor lycka spelade in åt barnen:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=O7G5Cr7_xNA’]

Den heter My neighbor Totoro och är gjord av Hayao Miyazaki, som gjorde Spirited away för några år sedan. Det pratades mycket om den filmen när den kom – men jag såg den aldrig. NU är jag förstås sugen på att göra det…! My neighbor Totoro är en söt berättelse om två systrar och deras granne – en stor, hårig skogsvarelse vid namn Totoro. En mycket söt berättelse som sagt – och bisarr på det sätt som är så typiskt japanskt. Det är en grotesk twist mitt i det söta, och så ytterligare en twist åt det gulliga, mitt i det groteska. Se kattbussen i trailern, tillexempel. Och Totoro själv, förstås.

Filmen har några år på nacken, jag är säkert sist i världen med att ”upptäcka” den. Men om det till äventyrs är någon mer än jag som inte sett den förut, så rekommenderar jag den varmt. För små barn – och stora.