Har just sett klart filmen Extremely loud and incredibly close. Boken har jag redan skrivit om flera gånger, den var omtumlande och berörande och så mycket mer än bara en vanlig prosabok. Jag hade inte räknat med att filmen skulle lyckas göra boken rättvisa, sådan boken nu är. Det gjorde den inte heller – fast det är någonstans också omöjligt att värja sig för den del av berättelsen som faktiskt skildras i filmen. 9/11, och ett barn som kämpar för att leva med att ha förlorat en förälder i ett meningslöst terrorattentat.
Tacksamt att göra film av, det går knappt att misslyckas. Och jag säger inte att de gjort det heller, det är ett sevärt drama – omisskännligt stämplat Made in Hollywood, men det vet ni ju sedan gammalt att jag inte nödvändigtvis tycker är en dålig sak. De kan sin storytelling, de där Hollywoodianerna. Det kan man liksom inte förneka.
Men det som gjorde boken så fantastisk och så annorlunda var att den inte nöjde sig med en hjärtskärande händelse, och en hjärtskärande familjetragedi, utan flätade berättelsen djupare, intrikatare, med fler trådar, fler berättelser. Många av dem hänger som ofärdiga trådstumpar i filmen – jag vet ju vart de leder, eller borde ha lett, och kan på ett sätt sörja att berättelsen måst förenklas för att rymmas i filmformatet. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag gissade redan på förhand att de skulle ha måst ta bort några etage av djupet i originalberättelsen.
Fast jag måste undra hur de där trådstumparna ter sig för någon som inte läst boken? Någon av er läsare som sett men inte läst? Verkar inte Max von Sydows karaktär som en sabla buffel, när man ingenting får veta om hans historia? Och Oskars farmor? I filmen ter hon sig fyrkantig, opersonlig – och där med oändligt, osannolikt olik Oskars far, sin son, som hon ska ha uppfostrat på egen hand.
Jag vet inte hur mycket av filmen jag accepterar för att jag vet mer, och därmed inte behöver bry mig om de oberättade historierna, de finns ju redan i mig, även om jag inte i detalj minns allt jag läst. Egentligen brukar jag vara ganska bra på att koppla loss det felsökande kritiska sinnet när jag ser film – jag tänker att det ligger i mitt eget intresse att bara låta mig svepas med.
Filmmediets storhet ligger ju just där – att man får en berättelse, visuellt, audiellt och verbalt förmedlad under loppet av ett par timmar, utan att behöva anstränga sig och kämpa i dagar, ibland veckor, som med en bok. Jag håller inte heller med dem som tycker att film är andefattigt och färdigprocessat – min fantasi snurrar sällan så fort som när jag ser fort – jag har väl berättat att jag alltid har anteckningsblock och penna till hands när jag går på bio? Oläsligt blir det, och idéerna ter sig inte alltid lika storslagna i dagsljus efteråt – men det är en fantastisk tripp, vill jag lova.
Fast just den här gången… Den här gången är jag både och. Och varken eller. Berörd och besviken – fast ändå inte. Märklig känsla.
