by Jenny -

Höst och halvtid

Jag rotade bland scrap-pappren i helgen, och ut föll ett dagisfoto från svenska dagiset. Taget kanske någon gång 2009. Leende, soliga barn, som skrattar och leker i en värld som då var den enda de visste om. Idag skrattar de och ler i en annan världs solsken, fortfarande glada, med nya kompisar och lärare, ny trygghet. Men ändå… Tillvarons flyktighet kom över mig där jag stod och såg på det där fotot.

Detta att inte riktigt veta vad som är hemma, att inte riktigt ha någonstans dit man helhjärtat längtar – hem. Vissa saker är bra här. Andra saker var bättre där vi var. Det finns saker jag blir galen på här, som får mig att muttra och fräsa och längta… Ja, ”tillbaka”. Men i samma stund som jag tänker det där ordet – ”tillbaka” – slår rädslan och oron till i maggropen. Allt var inte västanbris och körsbärsblom och vajande blågula flaggor. Somligt var svart och ont, somligt var svek och vilsenhet.

Hinner tillräckligt mycket vatten flyta under broarna för att tvätta bort det svarta? Hinner såren sköljas rena och läka? Tre år är lång tid – och kort. Halvtid nu, nästan exakt. Eonen, den oändliga tidsrymden vi skulle tillbringa i vår ”bubbla”, har fått en slutpunkt. Och jag vet inte om jag ska längta efter eller rädas den.

Allt detta blandas i en slags rotlöshet, som gör att ett dagisfoto från 2009 får den där flyktigheten att svindla inom mig. Det är två år sedan. Då visste vi inte ens – att vi skulle flytta hit. Om två år – var är vi då? Hur ser livet ut då? Det vet vi inte heller.

Sådant vet ingen, någonsin. Men just där och då, med dagisfotot i handen, blev det så… påtagligt.

Jag sitter med kofta och tekopp, det var en solig dag idag – men kall, och kvällen än kallare. Kanske är det bara höstens vemodiga tankar om död och bortvissnande som tränger sig på där trötthet och studiestress lämnar glipor i vardagsskalet? Ja. Så är det säkert.

by Jenny -

Värme och omtanke vinner – varje gång

Jag ska citera det senaste mejlet jag fick från Bokus – inte just för att det är från Bokus, utan för att det slog an helt andra strängar hos mig:

Hej Jenny,

Dina frågor och din feedback är av hög betydelse.
Vad gäller den beräknade fraktavgiften och extralådan så har jag lyft det vidare.
Tusen tack för din förståelse.

Sköt om dig!

Vet ni vad jag tänker när jag läser det här? Jag tänker – ”gud så skönt att vara del av en kultur som bemöter varandra såhär”. På tyska hade motsvarande meddelande undantagslöst – om det så kom från den mest nytänkande och internationellt tillvända företag – inletts med orden ”Sehr geehrte Frau L…”

Förlåt mig, men jag klarar inte av sånt där! Det tyska niandet är en fråga om respekt, heter det. Fuck den sortens respekt säger jag – ge mig hellre omtanke, värme och vänlighet!

Sköt om dig du med, Alexandra – och tack för all hjälp!

by Jenny -

Uppdatering i fallet Bokus

Ja, som ni kanske såg var Bokus väldigt snabba med att svara på gårdagens inlägg om min bokförsändelse, och jag kan glatt meddela att portofrågan är löst och utagerad. Det hela rörde sig egentligen ”bara” om ett kommunikationsproblem, eftersom angivelserna på följesedlarna inte stämde med den betalning som dragits från mitt betalkort. Och jag hade faktiskt inte kollat kontot, jag utgick ju från att informationen på följesedeln stämde.

Så på så sätt var ju det hela ett missförstånd, samtidigt som Bokusrepresentanten som kontaktade mig var rörande överens om att informationen man får som kund borde vara korrekt. Och jag fick en peng att handla för nästa gång – sånt är alltid trevligt!

Jag fick också lära mig något som kan vara bra för andra Bokuskunder att känna till – jag hade inte lyckats se den informationen någonstans på sidan, antingen har jag missat, eller så står det inte där: Portoangivelsen man får i beställningsflödet ska ses som ett maxbelopp. Den är alltså ungefärligt beräknad, men kan bara bli lägre – inte högre.  Jag föreslog att de skulle flagga mer för detta, för det där är en sån sak som åtminstone jag blir väldigt lycklig av att veta, kontrollfreak som jag är.

Jag passade förresten på, när jag nu ändå hade kontakt med Bokus, att fråga om portoangivelsen i min nuvarande varukorg också. Den är – en smula förvirrande.

Och emballagefrågan är också ännu olöst. Men vi pratar om saken, Bokus och jag. Det är bra!

***

Tillägg: Jag ser nu att även om jag inte fick något mejlsvar på frågan om min nya varukort så får jag, när jag lägger till samma pocketbok i varukorgen igen, bara en portoangivelse den här gången. Summan motsvarar ungefär den lägre i bilden Kan det vara så att de redan hunnit greja det där? I så fall högst imponerande, måste jag säga…!

by Jenny -

Ärligt talat, Bokus…?

Att bokpaket betyder lilla julafton och tindrande ögon enligt den Jennyanska traditionen, torde inte höja några ögonbryn i läsekretsen. Igår fick den efterlängtade bokpaketutkvitteringen tydliga drag av antiklimax och ”äh, va faa…?”.

Jag brydde mig inte om att ta bilen till posten – jag skulle hämta ut ett paket med fem böcker, varav en mycket tunn pocket och en annan en mycket tunn kursbok. När jag beställde böckerna hade jag dessutom noggrannt analyserat viktangivelserna på varje bok, för att ha koll på portot. Mina böcker skulle väga 1808 gram + lite emballage = under 2 kg. 225 spänn enligt postens tabell för privatpersoner. Dyrt, men värt, tyckte jag.

Och så kommer postkassörskan med en stooor jädra låda. 38x28x20 cm – fast mycket lätt. Sisådär en 2 kg lätt, på ett ungefär.

Väl innanför dörren hemma slet jag givetvis upp paketet och packade upp följande:

Cirka fem meter bubbelplast, modell XXL, samt ett styck litet bokpaket, väl förpackat och tillslutet. Det ska sägas att detta lilla bokpaket som återfanns i den stora boklådan storleksmässigt motsvarade det paket jag hade förväntat mig att hämta ut på posten, 5 cm tjockt istället för 20.

Vad jag nu inte förstår är – varför stoppa den lilla lådan i en stor låda överhuvudtaget? Varför inte bara klistra min adressetikett på den lilla lådan och skicka iväg?

När jag så kastade en blick på följesedlarna tror jag faktiskt att jag började förstå. Då fick jag nämligen se vad jag fått betala i porto för min lilla bokhög (bild på enbart böckerna, för den som är road): 235 kronor och 85 öre. PLUS MOMS! 

Låt oss kika lite på vilken information om portokostnad jag fick i min beställningsbekräftelse:

Notera att angivelsen för ”Freight cost”, 199:39, är inklusive moms. Jag har beskurit utdraget lite hårt, men jag kan bedyra att det inte finns något i bekräftelsemejlet som antyder att moms ska läggas till fraktkostnaden. Någonstans står det förvisso att portoangivelsen är ungefärlig, men vid ett påslag på närmare 50 % skulle jag snarare kalla det för en ”vild gissning” än en ”ungefärlig beräkning”.

(Förlåt mig, jag måste korrigera – nu läste jag bekräftelsemejlet en gång till, och där står inte alls att portoangivelsen är ungefärlig! Någonstans vet jag att jag såg det, men i beställningsbekräftelsen står det bara som ovan – Freight cost: 199:39.)

Hursomhelst – medan vi sitter här och dividerar om påslag och moms och ungefärligt hit och dit, är den fråga jag egentligen skulle vilja ha svar på: Vad skulle det ha kostat att skicka mig den lilla lådan, utan den stora? Hur mycket kostade Bokus förpackningsfadäs mig, i kronor och ören?

(Vad allt det extra emballaget kostar Moder Natur är ju givetvis en annan fråga, som vi skulle kunna ägna ett alldeles eget inlägg. Om vi ville.)

En ganska liten bokhög, med en mycket stor låda.

Jag känner mig just nu som en ganska uppskörtad kund. Den stora ironin i det hela är att jag hade tänkt publicera ett helt annat blogginlägg idag. Ett där jag skulle lägga goda ord om Bokus, för att de är den enda svenska nätbokhandel som skickar utomlands…

De orden sväljer jag nu, och kan istället bara upprepa bara min vädjan till Adlibris: Ge oss stackars exilsvenskar lite konkurrens på avdelningen utlandsfrakt från svenska internetbokhandlar! Det behövs! Vi arma utlandsstationerade bokmalar behöver det, ett system som fungerar och gör det möjligt att handla bokgodis till rimlig fraktkostnad!

by Jenny -

Varför göra det enkelt för sig…

…när man kan krångla till det så att man nästan knyter dubbelknut på sig själv? Nej, när det gäller krångel skyr somliga människor inga ansträngningar för att maximera effekten.

Idag skulle jag exempelvis registrera mig på tyska Lovefilm.de. Antalet filmuthyrningsfirmor jag sett sedan vi flyttade hit kan lätt räknas på ena handens tumme och pekfinger – varav den ena var av det slaget som jag aldrig frivilligt skulle besöka utan livvakter. Den andra ligger helt enkelt alltför besvärligt långt bort. Alltså – lovefilm. Film i brevinkastet, perfekt!

Det finns ett par filmer som jag aldrig sett, fast jag verkligen velat. Den ena är Desperado med Antonio Banderas – ingen speciell film, men filmmusiken tjänade mer eller mindre som soundtrack på mitt förra jobb under en period – och det känns helt enkelt fånigt att inte ha sett filmen. Den andra är uppföljaren till min favoritfilm Boondock Saints – en film som jag beställde från sverige i somras, fick levererad av kompisar som kom på besök… Och som sen inte gick att se för att skivan var defekt. Orka reklamera till Sverige…

DEN filmen skulle jag nu lägga till på min Lovefilm-lista, för att äntligen få se. Jaha – då är den censur-märkt 18 år, och tyska krångelmaffian har givetvis varit framme och skapat sin byråkratiska Kafkakonst. För då måste vi på heder och samvete och SKRIFTLIGT på PAPPER intyga:

a) att vi själva är myndiga att inga underåriga har möjlighet att vittja vår brevlåda, och
b) att inga underåriga har möjlighet att vittja vår brevlåda.

Detta ska vi styrka genom att printa ut en PDF-blankett, fylla i och ta med till Deutsche post tillsammans med pass (!) för att posttjänstemannen ska stämpla och intyga att vi nog är vuxna nog att se på barnförbjuden film, samt kapabla att ta ansvar för att barnen inte råkar se blod på teve. Jag upprepar: Detta händer NU, nådens år 2011!

(Förresten hände samma sak när jag skulle försöka beställa Desperado via tyska Amazon – vilket resulterade i att jag gav upp försöket…!)

Jag ska låta bli att orda om dubbelmoral, jag tycker att exemplet talar för sig själv…

Samma sak gäller för övrigt vid spel och dobbel – i Tyskland är det förbjudet för minderåriga att spela om pengar. ”Jamen, det är det i Sverige också”, påpekar du. Jorå. Men i Sverige står inte tobakshandlaren eller ATG-ombudet och hötter pekfingrar åt föräldrar som låter barnen välja ut varsin lottokupong åt sig, eller ber barnen säga ett nummer mellan 1 och 49 för att pricka in en slumpmässig rad. VERBOTEN skriker de här, och spänner med avsmak ilskna blickar i de moraliskt förfallna föräldrar som drar in sina oskyldiga barn i synd och ekonomisk ruin.

Jaja. Den här gången ska vi bita i det sura äpplet vad gäller att styrka vår mogenhet för våldsfilmer, en gång för alla. ”Skam den som ger sig” är ett klokt valspråk för den som flyttar till Tyskland…! 😉